Takbrott

Mycket av mitt jobb på kommissionens miljödirektorat handlar om takarbete. Både om att underhålla existerande tak, och att bygga nya framtida tak.

Jag talar förstås om utsläpps-tak.

I EU:s så kallade takdirektiv från 2001 slår man fast maxgränser för hur mycket alla medlemsländer får släppa ut år 2010 av fyra olika luftföroreningar - svaveldioxid, kväveoxider, flyktiga organiska föroreningar och ammoniak. Nivåerna baserades bl.a. på de utsläppsminskningar som förhandlades fram under FN:s luftvårdskonvention (som listas i en överenskommelse som kom att kallas Göteborgsprotokollet) några år tidigare.

27 länder, gånger fyra föroreningar. Det blir sammanlagt 108 nationella utsläppstak.

Nu har EU:s miljöbyrå EEA gjort en utvärdering av nya preliminära utsläppsdata, och det visar sig att sammanlagt 12 länder sannolikt kommer ovanför 2010-taken i takdirektivet för en eller flera av föroreningarna (Sverige är ett av de länder som inte klara gränserna). De flesta av takbrotten sker för kväveoxider, som har trafiken som en huvudkälla.

Situationen ska nu analyseras på djupet inom kommissionen, och när slutliga utsläpps-siffror redovisas senare i år måste beslut fattas om huruvida, och i så fall vilka, medlemsländer som ska dras in för EU-domstolen för överskridande av taken.

Samtidigt förhandlas nu nya tak för 2020, i ett reviderat Göteborgsprotokoll. Då har man även lagt till en ny för att begränsa utsläppen av hälsofarliga småpartiklar. Det blir sammanlagt 130 utsläppstak att hålla reda på. Eller rent av 135, om man räknar med anslutningslandet Kroatien.