Åter mot Bryssel!

Solen strålar utanför sommarstugan; det ser ut att bli en underbar höstdag.

Det är en speciell dag; sista dagen i mitt långa uppehåll (ganska precis 2 år) från karriären. I eftermiddag bär det iväg till Bryssel och redan på tisdag är det dags för första förhandlingsmötet i EUs miljöarbetsgrupp. Det blir en rejäl rivstart, med massor att sätta sig in i på kort tid och en hel rad förhandlingsmöten redan första veckorna. Förutom allt praktiskt som ska ordnas, från nytt diplomatpass till flyttbestyr.

Det är med blandade känslor jag återvänder till jobbet. En del av mig ser verkligen fram emot att komma in i ”hetluften” igen, jag under föräldraledigheten i Kap Verde ibland längtat tillbaks till arbetslivet, efter deadlines, instruktioner, förhandlingsstrategier, intressanta debatter och konkreta förhandlingar om EUs framtida miljölagstiftning, mitt i Europas politiska centrum. Jag trivs dessutom i Bryssel, trots dess oförtjänt dåliga rykte (inte minst hos svenskar).

Men en annan del av mig inser att jag kommer att sakna den fria tiden med barnen och med endast mig själv (och möjligen min hustru) som chef i tillvaron. Föräldraskap för små barn kan visserligen vara väl så tufft ibland, men att se sina små växa och utvecklas är ett privilegium jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag inser dock att jag nu kommer att återgå till något slags samhälleligt ”normaltillstånd” som underligt nog innebär att jag knappt kommer att träffa barnen alls på vardagarna framöver. Kontrasten mot den senaste tiden kommer att bli enorm.

Detta är nog en av vår tids svåraste utmaningar för oss som vill förena karriär med familjeliv: antingen-eller-dillemmat. Antingen är man hemma heltid med barnen, eller så har man ett jobb som innebär att man knappt hinner träffa dem alls, och när man väl är hemma är det tusen praktiska saker att ta hand om så tiden med barnen blir begränsad. Varför måste det vara så?

TCO funderar också kring detta i en debattartikel i DN idag. Enligt min mening är de inne på helt rätt spår - om man menar allvar med jämställdheten i Sverige så krävs precis denna typ av ekonomiska incitament - liksom en delad föräldraförsärking.