Jämställdheten - på frammarsch i EU?

Jag brukar ofta säga att om jag skulle sluta att jobba med miljöfrågor så skulle jag nog välja jämställdhet eller utvecklingsbistånd som alternativt arbetsområde (vilka för övrigt går att kombinera).

Jag är nog också en av relativt få som nuförtiden vågar kalla sig för feminist (med den enkla och självklara innebörden att vilja kämpa för att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och skyldigheter i samhället) och propagera för t.ex. delad föräldraförsäkring, förbättrad barnomsorg och lika lön för lika arbete - tre frågor som för övrigt hänger starkt ihop.

Därför gör jag idag ett litet undantag för miljörapporteringen på denna blogg, och kommenterar en nyutkommen EU-rapport om jämställdhet i EU.

I rapporten konstateras bl.a. att andelen arbetande kvinnor ökar i EU, från 55% 1997 till 62.4% idag (även om det fortfarande är långt kvar till andelen arbetande män; 74.6%), och att lönegapet mellan män och kvinnor har minskat något - ändå är det fortfarande hela 16% för EU som helhet.

Ser man istället till pensionsförmåner, blir skillnaden närmast hårresande: kvinnor får i genomsnitt hela 39% lägre pensioner än män i EU, till följd av lönegapet, sämre karriär, mer deltid och fler år hemma med barnen mm.

Rapporten konstaterar också att det fortfarande förekommer omfattande diskriminering i skolsystemet och i forskarvärlden. Och det som cementeras redan i skolan är förstås svårt att ändra på senare i livet.

Man visar också att den pågående ekonomiska krisen har gjort det ännu svårare särskilt för unga kvinnor att komma in på arbetsmarknaden och i utbildningssystemen, och att det fortfarande är en stor uppförsbacke för kvinnor som vill göra karriär och nå den högre maktens korridorer.

Det är väl känt vad som krävs för att förbättra situationen: utveckla barnomsorgen, ta bort skatteincitament som missgynnar andra familjeinkomst (tydligen fortfarande vanligt i många länder), reformera utbildningssystemet och gör det lönsamt att arbeta för såväl kvinnor som män.

Vad EU gör spelar också roll. Ett förslag från Kommissionen för att skapa större kvinnlig representation i företagsstyrelser har redan skapat stor debatt och fått fler kvinnor antagna i styrelserna än någonsin tidigare - utan att direktivet ens är antaget.

Det handlar inte bara om rättvisa, utan om stora samhällsvinster. Bättre jämställdhet ger större förutsättningar för större skatteintäkter, lägre social utgifter, och ekonomisk tillväxt med fler kvinnor i arbete. Sverige är ett bra exempel på detta - även om det finns mycket kvar att göra också här.

Men visst finns det olika perspektiv på denna fråga i EU. Jag minns särskilt en diskussion med en Tjeckisk kollega (en man förstås) för en tid sedan. Han menade att man tvärtom borde avveckla barnomsorgen för att inte "tvinga kvinnor till arbete", vilket enligt honom skulle innebära en tillbakagång för Tjeckien till kommunismen och Sovjet-tiden.

Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på den infallsvinkeln - vilket dock inte innebär att jag köper det argumentet.

Girls and grannies

Jag brukar ibland spela tennis med en kollega som jobbar på kabinettet för kommissionär Kroes, som ansvarar för informationsteknologi-frågor. De jobbar bl.a. med sådana här saker:

Nästa år får vi fundera på hur vi på motsvarande sätt ska kunna sälja in luftkvalitets-satsningen till en bredare publik.

Det är dock lätt att trampa fel när man ska nå ut med sitt budskap. Nedanstående film från forskningdirektoratet blev enligt min mening inte helt lyckad, särskilt ur jämställdhetsperspektiv. Syftet är att locka fler unga kvinnor att bli forskare. Om de lyckas? Tja - filmen (och därmed budskapet?) har i alla fall fått stor uppmärksamhet. (Läs bl.a. vad DN tycker). Döm själva.

Kommissionen och livspusslet

Kommissionen har ett uttalat mål att förbättra möjligheterna att kombinera arbetsliv och familjeliv, vilket är bra både ur arbetsgivarens och arbetstagarens perspektiv. Ekvationen är enkel: bättre balans i "livspusslet" = lyckligare och friskare medarbetare = effektivare och lojalare medarbetare.

Framför allt har kommissionen på senare år förbättrat möjligheterna att arbeta deltid, ta föräldraledigt och jobba hemifrån. 37,5 timmars arbetsvecka är ett annat exempel (även om jag inte känner en enda kollega som inte jobbar långt över 40 timmar per vecka).

Det nya flextidsystemet, som över hälften av personalen har valt att ansluta sig till, är också ett led i att skapa förutsättningar för balans mellan arbete och familj. Enligt detta ska man vara på kontoret mellan 9.30 - 16.30; övrig tid kan man i teorin flexa ut om man har tillräckligt med flextid på kontot (dvs om man inte har akuta saker att uträtta vilket man i praktiken ofta har).    

Samtidigt kan man fråga sig vad dessa rättigheter faktiskt innebär i praktiken. När jag ser hur mycket tid vissa av kollegorna spenderar på kontoret, kan jag konstatera att flertalet inte tycks utnyttja dessa möjligheter. Det gäller - förstås - särskilt manliga kollegor.

Statistik från de lokala fackföreningar talar också sitt tydliga språk: andelen deltidsarbetande kvinnor på kommissionen är 85%, av kommissionens ca 4700 föräldralediga år 2010 var 80% är 80%, och av dem som har jobbar hemifrån är 67% kvinnor.

Ojämställt så det förslår alltså (men kanske inte så annorlunda jämfört med motsvarande statistik i Sverige?).

När det gäller flextiden, så tycks tillämpningen variera en hel del mellan - och t o m inom - de olika direktoraten. Generellt fryser största delen av den inarbetade tiden inne och tas aldrig ut som kompensation - detta eftersom man bara får flytta över maximalt 15 övrtidsstimmar från en månad till en annan.

Detta innebär enligt facket att kommissionsanställda jobbade hela 88 000 dagar "gratis" under 2010 - motsvarande 400 heltidstjänster.

Personligen tycker jag det ligger en del i fackens kritik, samtidigt som man tenderar att undervärdera individens egna ansvar för att se till att man kommer hem i tid på kvällen, ta ut den flextid man har rätt till eller begära den deltid/föräldraledighet som man har rätt till. Även som man.

Vissa kollegor klagar ständigt över att det är för mycket att göra och de ser för lite av vänner och familj, men de vågar (eller vill) inte ta strid för att utnyttja de möjligheter som faktiskt finns.

Min egen erfarenhet säger mig att även om arbetstempot ofta är högt så handlar det mycket om att prioritera rätt och framför allt att sätta tydliga gränser - både för sig själv och för cheferna - för hur mycket tid man faktiskt ska spendera på kontoret.

Det föräldravänliga ordförandeskapet

Förra veckan uppmärksammades den internationella kvinnodagen världen över. Enormt mycket återstår för att uppnå en jämställd värld, och även för att uppnå ett jämställt Sverige - även om vi nog har kommit en bit längre än många andra länder.

För ganska exakt tre år sedan bloggade jag om att vara hemmapappa i Kap Verde - ett land där det är närmast otänkbart för en man att ta hand om barn och hushåll.

Men även i Sverige, med vår generösa föräldraförsäkring, så tar papporna bara ut drygt 20% av föräldraledigheten. Om man menar allvar med ett jämställt samhälle så måste denna snedvridning korrigeras, genom att de s k pappamånaderna utökas till minst 1/3 av ledigheten, och på sikt till hälften. Det är knappast rimligt att staten subventionerar ett system som cementerar gamla könsroller och håller kvinnorna från arbetet och männen från barnen. En kvoterad föräldraförsäkring är sannolikt den enskilt mest effektiva åtgärden av alla för att uppnå verklig jämställdhet, med lika och rättvisa villkor för både män och kvinnor både på arbetsmarknaden och i hemmet.

Glädjande nog så uppfattades inte den långa pappaledigheten i Kap Verde som någon nackdel när jag sökte mig tillbaks till regeringskansliet för några år sedan - det verkade tvärtom betraktas som något positivt. Kanske har man insett att en rimlig balans mellan arbets- och familjelivet rent av kan ha större förutsättningar att leverera bra resultat på jobbet än att satsa allt på karriären.

En annan trevlig erfarenhet var när jag härom dagen hörde en nära kollega på rådssekretariatet (med lång erfarenhet av olika ordförandeländer) lyfta fram det svenska ordförandeskapet som en förebild för just jämställdhet och föräldraskap. Bakgrunden var att hon hade konstaterat att många av de svenska ordförandena - alltså både kvinnor och män - i långt högre utsträckning än kollegor från andra länder syntes prioritera familjelivet t.o.m. under den extrema arbetsbelastning som ordförandeskapet innebar, t.ex. genom att gå hem i rimlig tid.

Ibland får man kosta på sig att känna sig lite stolt över att vara svensk.

Första förhandlingsmötet: EU-blomman och EMAS

Igår var det dags för mitt första förhandlingsmöte på över två år. Det mesta var sig likt; säkerhetskontrollen, de opersonliga korridorerna, köerna framför kaffeautomaterna utanför möteslokalen, det omständliga tragglandet kring förhandlingsbordet om (oftast) oväsentligheter och detaljer.

Det kändes konstigt, nästan som om tiden stått stilla. Tiden på Kap Verde föreföll plötsligt overklig. Hände det verkligen? Eller har jag drömt alltihop..?

Vår uppgift igår var att förebereda ett miljöministeruttalande, s.k. rådslutsatser, om hållbar konsumtion och produktion som ska antas vid nästa miljörådsmöte den 20 oktober.

Mer konkret handlar det om att lägga grunden till att förbättra EMAS, EU:s miljöstyrningsinstrument för företag, och EU:s miljömärkningssystem. ”EU-blomman”, som den kallas, har ju fått ett pinsamt dåligt genomslag i EU. Hur många i Sverige känner till denna miljömärkningssymbol, jämfört med t.ex. den Nordiska Svanen eller Naturskyddsföreningens ”Bra Miljöval”? Inte många. Men det ska det nu bli ändring på!

Jag fick för övrigt ett varmt välkomnande av de kollegor som kände igen mig sedan tidigare. I mitt första inlägg tog jag mig friheten att rekommendera alla – och då vände jag mig särskilt till männen – att om tillfälle ges ta en längre paus från karriären och stanna hemma med barnen. Detta inbringade flera positiva kommentarer – fast som vanligt bara från kvinnorna. Mina manliga kollegor tycker nog fortfarande att det är en ganska främmande tanke.

Vi anar inte hur bra vi har det i Sverige, med vår i ett Europeiskt perspektiv oändligt långa föräldraledighet och med en reell möjlighet att dela lika mellan pappor och mammor. Synd bara att även svenska män är så dåliga på att utnyttja detta fantastiska tillfälle (mindre än 20% av föräldraledigheten tas ut av svenska män enligt JämO). DN-skribenten Barbro Hedvall har helt rätt i sitt resonemang i gårdagens DN.

Åter mot Bryssel!

Solen strålar utanför sommarstugan; det ser ut att bli en underbar höstdag.

Det är en speciell dag; sista dagen i mitt långa uppehåll (ganska precis 2 år) från karriären. I eftermiddag bär det iväg till Bryssel och redan på tisdag är det dags för första förhandlingsmötet i EUs miljöarbetsgrupp. Det blir en rejäl rivstart, med massor att sätta sig in i på kort tid och en hel rad förhandlingsmöten redan första veckorna. Förutom allt praktiskt som ska ordnas, från nytt diplomatpass till flyttbestyr.

Det är med blandade känslor jag återvänder till jobbet. En del av mig ser verkligen fram emot att komma in i ”hetluften” igen, jag under föräldraledigheten i Kap Verde ibland längtat tillbaks till arbetslivet, efter deadlines, instruktioner, förhandlingsstrategier, intressanta debatter och konkreta förhandlingar om EUs framtida miljölagstiftning, mitt i Europas politiska centrum. Jag trivs dessutom i Bryssel, trots dess oförtjänt dåliga rykte (inte minst hos svenskar).

Men en annan del av mig inser att jag kommer att sakna den fria tiden med barnen och med endast mig själv (och möjligen min hustru) som chef i tillvaron. Föräldraskap för små barn kan visserligen vara väl så tufft ibland, men att se sina små växa och utvecklas är ett privilegium jag aldrig skulle vilja vara utan.

Jag inser dock att jag nu kommer att återgå till något slags samhälleligt ”normaltillstånd” som underligt nog innebär att jag knappt kommer att träffa barnen alls på vardagarna framöver. Kontrasten mot den senaste tiden kommer att bli enorm.

Detta är nog en av vår tids svåraste utmaningar för oss som vill förena karriär med familjeliv: antingen-eller-dillemmat. Antingen är man hemma heltid med barnen, eller så har man ett jobb som innebär att man knappt hinner träffa dem alls, och när man väl är hemma är det tusen praktiska saker att ta hand om så tiden med barnen blir begränsad. Varför måste det vara så?

TCO funderar också kring detta i en debattartikel i DN idag. Enligt min mening är de inne på helt rätt spår - om man menar allvar med jämställdheten i Sverige så krävs precis denna typ av ekonomiska incitament - liksom en delad föräldraförsärking.