Tillväxtekonomins dilemma

Debatten om ekonomisk tillväxt och miljö är ofta aktueliserad i EU (se t.ex. tidigare inlägg om absolut eller relativ frikoppling och eko-effektiv ekonomi).

Frågeställningen är egentligen ganska enkel: vem som helst kan intuitivt förstå att ingenting kan växa oändligt, och ändå är det detta mål som i stort sett alla politiska och byråkratiska krafter, oavsett partifärg eller styrelseskick, strävar efter: en oändligt växande ekonomi. Frågan är: hur kan detta förenas med en hållbar resursanvändning och miljöpolitik? Alternativt, hur skulle en alternativ ekonomisk modell som inte baseras på evig tillväxt kunna se ut?

Insikten om tillväxtens problem - med mycket kraftigt ökad resurs- och energianvändning och ständigt växande utsläpp av olika typer av restprodukter i form av avfall och luft- och vattenföroreningar - har onekligen ökat på senare tid. Det traditionella svaret på problemet är att ekonomin ska anpassas genom att bli mer "resurseffektiv" (eller "eko-effektiv", som vi drev hårt under det svenska ordförandeskapet). Marknadsekonomins inbyggda drivkraft att producera alltmer effektivt - som historiskt framför allt har skett genom successivt minskat behov av arbetskraft - kan teoretiskt utnyttjas till fortsatt tillväxt kombinerat med utplanad - eller t o m minskad resurs- och energianvändning.

Denna strategi har på senare tid fått en allt större genomslag inom EU liksom i den svenska miljödebatten. Snarare än att ifrågasätta tillväxt per se, talar man alltså om att justera tillväxtens innehåll. EU-kommissionen har lagt fram ett "flaggsheppsinitiativ" om resurseffektivisering med denna innebörd, och väntas strax presentera konkret s k färdplan för hur en sådan effektivisering ska gå till i praktiken.

Frågan är dock om det verkligen går att lösa tillväxtens problem med mer (om än resurseffektivare) tillväxt. Vissa mer provokativa debattörer - såsom EU-parlamentarikern Claude Turmes - menar t o m att resurseffktivisering kan vara negativt eftersom det bidrar till att man håller liv i ett i grunden ohållbart ekonomiskt system. Historiskt sett finns det tyvärr många exempel på att effektivisering har ätits upp av ökad totalkonsumtion - om en apparat (t.ex. en bil) drar mindre energi så används den mer eftersom den blir billigare i drift.

Ekonomiprofessorn Tim Jackson, som har arbetat inom den brittiska hållbarhetskommissionen, har skrivit en ytterst läsvärd skrift i detta ämnet - "Prosperity without growth". Läs sammanfattningen eller ladda ner den i sin helhet (ca 100 sidor) här.

Jackson ger en klarsynt och balanserad, om än också ganska nedslående, bild av tillväxtkonceptet. Om tillväxten följer samma mönster som under 1900-talet så kommer ekonomin i slutet på detta århundrade att vara 80-100 gånger större än idag. Ingen kan idag ens föreställa sig hur en sådan ekonomi kommer att se ut, vad den bygger på, hur den är konstruerad.

Det stora dilemmat är enligt Jackson att även om dagens tillväxt är ohållbar, så är brist på ekonomisk tillväxt (eller rent av negativ tillväxt) instabil, eftersom den leder till massarbetslöshet och omfattande social oro. Därför är vi fastcementerade i tillväxtsamhället, och det är svårt att identifiera politiskt gångbara alternativ - bara att debattera frågan uppfattas på många håll som kontroversiellt och provocerande. T o m de gröna partierna tycks numera ha tonat ned denna del av sin partipolitik.

Jackson avfärdar inte helt resurseffektivisering som svaret på tillväxtens dilemma, men visar mycket övertygande hur krävande - för att inte säga orealistisk - denna strategi i själva verket är. Dessutom ställer han den laddade frågan om evig tillväxt ens är eftersträvansvärd, för en redan rik befolkning. Medan ökad tillväxt är oundgänglig i fattigare länder för att förbättra levnadsstandarden för världens fattiga, så finns det alltmer som tyder på att ökad materiell välfärd för redan välbeställda faktiskt inte leder till ökat välstånd.

Nyligen besökte Tim Jackson Sverige, och hans föreläsning filmades av SVT. Jag kan varmt rekommendera detta halvtimmeslånga klipp, som sammanfattar huvudbudskapet i skriften på ett mycket begripligt och lättfattligt sätt:


Personligen tror jag att denna diskussion successivt kommer att växa i betydelse, och om något decennium hör den förhoppningsvis till den politiska debattens mittfåra. Det är en svår, men helt nödvändig, diskussion.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.