Möt The Awakeners

Richard Rubbish är tillbaks!

Bilar som går på luft?

För fyra år sedan var jag på min första bilmässa någonsin och igår var det dags att tränga sig in bland alla tusentals besökare på "Brussels Motor Show" igen, denna gång för att lära mig mer om och testköra några av marknadens mest framgångsrika elbilar - Nissan Leaf, Renault Zoe och lilla Renault Twizy (som mest kändes som en liten golfbil).

Trafiken är som bekant en av de allra största källorna till luftföroreningar, och många städer i Europa (inklusive Stockholm, Göteborg och flera andra svenska städer) överskrider regelbundet EU:s gränsvärden för luftkvalitet, potentiellt med dryga EU-böter som påföljd. Dessutom släpper transportsektorn ut mängder av koldioxid som bidrar till klimatförändringarna.

Onekligen har bilindustrin under de senaste åren lagt ner en hel del resurser på att utveckla alternativ till de smutsiga och bullrande konventionella bilarna - både för att minska föroreningarna från vanliga bilar och för att utveckla helt ny teknik. Olika bilmärken har satsat på olika strategier, och biljätten Toyota i fortfarande i topp med sina över två miljoner sålda Prius hybridbilar (läs mer om denna här). Men det finns nu allt fler utmanare, som erbjuder antingen hybridbilar (t.ex. Volvos V60 och Citroens DS5 plugg-in dieselhybrider som kan dra så lite som runt 0,2 l/mil beroende på körvanor), naturgasbilar (t.ex. Audi A3) eller rena elbilar (som Nissan Leaf, Renault Zoe eller BMWs nya I3). Dessa är inte bara konceptbilar, utan finns tillgängliga på marknaden; Leaf, som stoltserar med ca 18 mils räckvidd per fulladdat batteri passerade nyligen 100.000 sålda exemplar.

Trots all denna aktivitet så utgör alternativa fordon fortfarande en försvinnande liten del av den totala nybilsförsäljnigen. Och trots att de s k SUVarna (fyrhjuldsdrivna stadsjeepar) verkar sälja allt sämre (sannolikt till följd av högre skattesatser och mindre köpstarka kunder i krisens spår) så spelade miljöbilarna även i år en ganska marginell roll på mässan jämfört med den traditionella inriktningen på fart, lyx, prestanda och design (gärna packeterat med frihetsdrömmar, flärd och brudar).

Varför då, kan man undra? Om du frågar bilindustrin så skyller de på kunder och myndigheter, medan kunderna oftast skyller på alltför dyra och "tråkiga" bilmodeller. Det handlar i själva  verket om en ond cirkel som består av alltför många tveksamma kunder, höga priser och begränsade tankställen, som leder till fortsatt tveksamma kunder etc. För att på allvar ersätta fossilbränslebilarna måste man lyckas bryta en eller flera av dessa negativa faktorer - helst samtidigt. (Hybriderna är mindre drabbade de delvis går på konventionellt bränsle och det är också därför som dessa bilar säljer bäst hittills).

Vad gör då kommissionen för att främja alternativa bilar och bränslen? En hel del faktiskt. Förutom lagstiftning (t.ex. successivt striktare Euro-normer för luftkvalitet och övre gränser för hur mycket koldioxid bilarna får släppa ut i genonsnitt från 2015 (120g/km) och 2020 (05 g/km)) och ekonomiskt stöd till spetsforskning och teknikutveckling så lanserades förra året ett nytt åtgärdspaket för renare bränsle. Tanken är bl.a. att alla länder ska ha ett minimum av naturgas- och laddställen, så att fler ska våga köpa, så att priserna ska gå ner.

Parallellt pågår massor med nationella initiativ för att på olika vis främja alternativbilsförsäljningen. Det kan handla om skatterabatter, stöd till ladd-stationer, offentlig upphandling av elbilar, eller som i London - krav på noll-utsläpp för alla nya taxibilar från 2018. Däremot verkar det vara få länder som tror på den "svenska" modellen med etanol som ersättningsbränsle - jag såg för övrigt inte en enda etanolbil på mässan. De sedan länge omtalade bränslecellerna verkar också vara långt ifrån ett kommersiellt genombrott.

En intressant nyhet för mig var "luft-hybridbilen", som bl.a. utvecklas av Citroen. Idén är förvånansvärt simpel; istället för att lagra energi i ett batteri så använder man bilens rörelseenergi till att komprimera luft i stora tankar under bilen, som sedan kan användas att driva fram bilen i lägre hastigheter i stadstrafik. Luft-tanken töms visserligen ganska snabbt på energi, men laddas sen igen lika snabbt när bilen rullar eller bromsar in. Citroen tror sig kunna börja massproducera bilar med denna lösning redan 2015/16, och bedömer att tekniken kan spara lika mycket energi som laddhybriden (med en bränsleåtgång på bara runt 0,2 l/mil i stadstrafik). Det mest intressanta med detta är kanske att tekniklösningen väntas bli mycket billig eftersom den inte kräver avancerade batterier; priset för en Citroen C3 lufthybrid väntas bli runt 20 000 euro. Här kan man läsa mer.



Andelen avancerade miljöbilar kommer sannolikt att öka att kraftigt framöver, men det kommer knappast att handla om en enskild överlägsen tekniklösning som plötsligt tar över från en dag till en annan. Istället kan man förvänta sig en gradvis övergång till en rad olika tekniker, framför allt beroende på vilka specifika kundkrav som ställs angående t.ex. räckvidd, storlek, säkerhet och pris.

Frågan är förstås om det går tillräckligt fort och om det sker i tillräcklig stor omfattning för att ta i itu med trafikens hälso- och miljöproblem på allvar. Här spelar både miljöpolitiken och kundmedvetenhet en stor roll.

En luftig julklapp från kommissionen

Idag antogs äntligen kommissionens luftvårdspaket, som vi har jobbat så hårt med på miljödirektoratets luftvårdsenhet under de senaste 2-3 åren (särskilt under det senaste halvåret). Här presenteras initiativet av miljökommissionär Janec Potocnik.



Paketet är utan tvekan ett av kommissionens större miljöinitiativ på senare år, och medieintresset är mycket stort, även i Sverige (se t.ex. dagens debattartikel i Expressen).

De olika delarna i paketet är en nytt strategiskt handlingsprogram för luftpolicy för 2030, ett reviderat "takdirektiv" med nya bindande nationella utsläppstak för 2020 och 2030, ett nytt direktiv för att minska luftföroreningarna från mindre energianläggningar, och ett ratifikationsförslag för det s k Göteborgsprotokollet. Huvuddragen i paketet presenteras i ett pressmeddelande och ett "Q&A memo".

Trots att den samhällsekonomiska vinsten av att genomföra Luftpaketet är 12-40 gånger större än kostnaderna, så satt överenskommensen långt inne och kunde antas först efter intensiva förhandlingar. Det var faktiskt osäkert in i det sista om paketet alls skulle kunna beslutas – och vilken ambitionsnivå det i så fall skulle ha. Slutresultatet är dock över förväntan, och mycket närmare vårt ursprungliga förslag än jag hade vågat tro.

 

Om alla förslagen genomförs fullt ut så kommer vi alla att kunna leva längre och friskare, och antalet förtida dödsfall till följd av luftföroreningar från 2005 till 2030 kommer att halveras. Jämfört med "business as usual", så beräknas fördelar uppgå till följande:

• 58 000 färre förtida dödsfall, och mindre ohälsa till följd av luftföroreningar
• 123 000 kvadratkilometer natur skyddas från övergödning, varav 56 000 kvadratkilometer särskilt värdefulla Natura 2000-områden
• 19 000 kvadratkilometer skog skyddas från försurning
• den samhällsekonomiska vinsten uppgår till 40-140 miljarder euro (enbart av hälsoeffekterna)
• ca 3 miljarder euro sparas genom minskade direkta ekonomiska kostnader till följd av färre sjukskrivningar, lägre sjukhuskostnader, och färre skador på jordbruksgrödor och byggnader till följd av luftföroreningar.

Dessutom har förslaget en positiv nettoeffekt på den ekonomiska tillväxten, och beräkknas bidra med ca 100 000 nya jobb till följd av produktivitetsvinster och lägre sjukfrånvaro.

 

Förslaget gör oss alltså friskare och rikare, och skapar fler jobb. Någon däremot, kan man undra?

 

Faktum är att vi förväntar oss både tuffa och utdragna förhandlingar med medlemsländerna och EU-parlamentet om paketet innan slutligen kan antas (vilket kan dröja ända till 2015-16). Det beror helt enkelt på det givetvis inte är gratis att rena luften, och det står redan klart att vissa särintressen kommer att protestera högljutt mot dessa extrakonstander. Smutsig luft är visserligen ännu mycket dyrare, men då det är vi alla som betalar - både med sämre hälsa och med skattepengar...

Invändningar kommer alltså att väckas, alldeles oavsett hur stora de stora samhällsekonomiska vinsterna är, och oavsett att de teknikföretag som kan leverera lösningarna kommer att kunna tjäna mycket pengar på striktare luftvårdskrav. Debatten kommer inte att bli lättare i tider av ekonomisk kris och stagnation.

För egen del hoppas jag förstås att så mycket som möjligt av det som har presenterats idag kommer att bli verklighet. Med denna lilla julklapp önskar jag alla en riktigt god jul och ett gott nytt år. Själv ska jag nu försöka njuta riktigt ordentligt av julledigheten, innan det drar igång igen efter årsskiftet.

Rafflande

Visste ni att de flesta dieselbilar släpper ut långt mer kväveoxider än de får enligt EU-lagstiftningen? Genom att unyttja ett kryphål i lagen släpper de ut mycket mindre halter av avgaser i labbet där de testas för s k "typgodkännande" (här krävs grönt ljus för att de ska få säljas i EU) än när de rullar på gatorna. Bilarnas färddatorer tycks känna av om de utsätts för ett lab-test, och stryper då kväveutsläppen så att de kraven klaras. Men när bilen väl har fått godkänt och ska användas vid normal körning så ökar utsläppen med flera hundra procent. En ren en skandal, enligt min uppfattning - men det är förvånansvärt svårt att komma åt. Kommissionen har visserligen föreslagit förbättrade testmetoder som bättre avspeglar verklighetens körmönster, men delar av bilindustrin och vissa medlemsländer håller emot.

Och visste ni att det finns ljuskygga företag i EU som erbjuder vanliga bilägare att montera bort partikelfiltret på bilarna vilket leder till mycket kraftigt ökade utslöpp av farliga partiklar? Givetvis är det olagligt. Men risken att åka fast tycks vara minimal - t o m när man som i Paris har särskilda "föroreningspoliser". 

Mer om detta kan ni se i tv-dokumentären" Cash Investigation" från tv-kanalen France 2 (ungefär motsvarande "uppdrag granskning", fast bättre). Riktigt rafflande faktiskt, för att vara en dokumentär. Mot slutet av programmet ingår dessutom ett inslag om vad som görs på EU-nivå för att komma tillrätta med problemet, och där figurerar också undertecknad tillsammans med några kollegor i samband med ett expertmöte i Bryssel arrangerades om luftöversynen.



Rafflande är också slutförhandlingarna om själva luftpaketet i kommissionen. Två av direktoraten har sagt blankt nej miljödirektoratets förslag, och de senaste veckorna har vi skrivit underlag med argument och förhandlingsstrategier till vår politiska ledning så att pennorna (rättare sagt tangentborden) glöder. För att förslaget ska kunna presenteras krävs i praktiken att alla kommissionärer godkänner förslaget.

Om ett par veckor ska frågan upp på bordet för beslut hos kommissionskollegiet under ledning av ordförande Barroso. Vi väntar med spänning - efter mer än två års maratonlopp så är vi nu inne på upploppet.

Ny EU-strejk utlyst

Imorgon har EU-anställdas fackföreningar återigen varslat till strejk, för att protestera mot de försämrade anställningsvillkor som förväntas i samband med att kommissionen, rådet och parlamentet preliminärt har enats om ett kompromissförslag om EU-institutionernas kommande budget. Detta trots att (såvitt jag kan bedöma) det förslag som nu ligger på bordet är mindre långtgående än det förslag som medlemsländerna ursprungligen ville driva igenom.

Anledningen är att facken anser att kompromissförslaget ligger alltför långt ifrån kommissionens ursprungliga förslag (som det redan innebär en hel del försämringar) och inte ligger i linje med de övergripande riktlinjer om budgeten som Europeiska rådet enades om tidigare i år. Man befarar dessutom ytterligare försämringar eftersom rådets förhandlingspart har signalerat att neddragningarna inte är tillräckliga.

Vidare är fackföreningarna mycket kritiska mot otillräcklig information från kommissionens förhandlare om överenskommelsens innebörd, och mot bristande dialog med de fackliga företrädarna.

Som nationell expert är man bara "utlånad" till kommissionen, och jag tar därför inte någon aktiv del i dessa diskussioner och processer. Dessutom finns det alldeles för mycket att göra för att vara borta från kontoret en hel dag; just nu filar vi febrilt på konkreta förslag till nytt takdirektiv, ny tematisk strategi för EUs framtida luftpolitik, och en tillhörande handlingsplan för luftkvalitet. Mycket av detta kommer att bli frukten av snart två års förberedande arbete, och tiden för att hinna leverera i tid i höst börjar bli knapp.

Ändå följer jag givetvis frågan om arbetsvillkoren för EU-anställda med stort intresse, eftersom så många kollegor är involverade, och eftersom detta indirekt kan ha stor inverka på EU:s framtida roll och förmåga att leda EU ut ur krisen och mot nya djärva politiska mål. Framtidens utmaningar och dagens negativa trender - allt från främlingsfientlighet, eskalerande internationella konflikter och antidemokratiska rörelser, till klimathot, miljöförstörelse och ökande samhällsklyftor - behöver ett starkt och långtgående EU-samarbete. Detta detta är helt enkelt problem som inte kan lösas på nationell nivå (och tyvärr inte heller via FN).

Det är heller ingen tvekan om att försämringarna påverkar många kollegors arbetsmoral och inspiration på jobbet, och det lär också bli svårare att rekrytera duktig personal till EU-institutionerna i framtiden. Från det perspektivet tycker jag att rådets agerande är både kortsiktigt och oklokt - även om jag också kan förstå att även EU-anställda kanske måste acceptera vissa av de neddragningar som på senare tid i krisens förtecken har drabbat så många offentliganställda i enskilda medlemsländer.

Strejken sker samtidigt som medlemsländernas ambassadörer ska ta slutlig ställning till förslaget under ett Corepermöte imorgon bitti. För egen del undrar jag faktiskt om det är en klok strategi; risken finns att det blir kontraproduktivt och att man provocerar fram en ännu tuffare inställning från vissa medlemsländer. Frågan är förstås vad alternativet vore för att påvisa sitt missnöje.

Här kan och här man läsa mer.

En liten andningspaus

Några intensiva arbetsveckor är till ända, med lite tid för återhämtning innan nästa fas i luftöversynen börjar.

Årets stora miljökonferens Green Week blev en rejäl succé, med stor uppslutning (runt 2500 deltagare), uppskattade workshops, välbesökt mässhall med mängder av utställningar, och stort genomslag i media. T.o.m. vädret blev bättre, med riktigt varma sommardagar (även om temperaturen nu har sjunkit till ovanligt låga nivåer igen).

Själv var jag på plats i konferenscentret större delen av veckan för att lyssna, koordinera aktiviteter, mingla runt bland deltagare, finslipa kommissionärens avslutningsanförande och delta som talare och bidra med inlägg "från golvet" i utvalda sessioner. Det var mycket givande att se resultatet av alla förberedelser (som påbörjades redan förra hösten) och uppleva hur allt till slut föll på plats. Den interna rapport som vi nu sammanställer till kabinettet visar på en enorm bredd och kvalitet i aktiviteterna.

Här kan man se en intervju med miljökommissionär Potocnik om Green Week:



Höjdpunkten för min del var att delta i ett interaktivt möte med gymnasieungdomar som ställde frågor om luftkvalitet från golvet och via internet och videomeddelanden. Mer om detta i ett senare inlägg.

Parallellt med Green Week slet kollegorna på luftvårdsenheten hårt för att lägga sista handen vid ett förslag till konsekvensbeskrivning som ligger till grund för höstens förslag till nytt luftvårdspaket. Detta är en synnerligen krävande (men i grunden ganska vettig) övning som går ut på att försöka förutse och kvantifiera alla ekonomiska, sociala och miljömässiga följder av nya förslag från kommissionen, och är obligatorisk för alla större initiativ.

Vår konsekvensbeskrivning har nu lämnats in till en särskild arbetsgrupp (Impact Assessment Board, IAB, som ligger direkt under kommissionens mäktiga generalsekretariat - Barrosos eget direktorat) vars enda uppgift är att se till att alla kommissionens konsekvensbeskrivningar uppfyller alla kvalitetskrav.

I början på juli ska förslaget hårdgranskas vid ett särskilt möte med IAB. En mängd kritiska frågor kommer att ställas, som alla måste besvaras övertygande för att få godkänt. Kort därefter fattas beslut om förslaget som helhet anses hålla måttet eller om den måste skrivas om helt eller delvis (vilket är fallet för över hälften av alla konsekvensbeskrivningar som lämnas in nuförtiden). Det blir en svettig övning.

Det har dock börjat lovande; de som har erfarenhet av detta arbete menar att förslaget håller en hög standard. Återstår nu bara att se om IAB instämmer i detta.

Jämställdheten - på frammarsch i EU?

Jag brukar ofta säga att om jag skulle sluta att jobba med miljöfrågor så skulle jag nog välja jämställdhet eller utvecklingsbistånd som alternativt arbetsområde (vilka för övrigt går att kombinera).

Jag är nog också en av relativt få som nuförtiden vågar kalla sig för feminist (med den enkla och självklara innebörden att vilja kämpa för att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och skyldigheter i samhället) och propagera för t.ex. delad föräldraförsäkring, förbättrad barnomsorg och lika lön för lika arbete - tre frågor som för övrigt hänger starkt ihop.

Därför gör jag idag ett litet undantag för miljörapporteringen på denna blogg, och kommenterar en nyutkommen EU-rapport om jämställdhet i EU.

I rapporten konstateras bl.a. att andelen arbetande kvinnor ökar i EU, från 55% 1997 till 62.4% idag (även om det fortfarande är långt kvar till andelen arbetande män; 74.6%), och att lönegapet mellan män och kvinnor har minskat något - ändå är det fortfarande hela 16% för EU som helhet.

Ser man istället till pensionsförmåner, blir skillnaden närmast hårresande: kvinnor får i genomsnitt hela 39% lägre pensioner än män i EU, till följd av lönegapet, sämre karriär, mer deltid och fler år hemma med barnen mm.

Rapporten konstaterar också att det fortfarande förekommer omfattande diskriminering i skolsystemet och i forskarvärlden. Och det som cementeras redan i skolan är förstås svårt att ändra på senare i livet.

Man visar också att den pågående ekonomiska krisen har gjort det ännu svårare särskilt för unga kvinnor att komma in på arbetsmarknaden och i utbildningssystemen, och att det fortfarande är en stor uppförsbacke för kvinnor som vill göra karriär och nå den högre maktens korridorer.

Det är väl känt vad som krävs för att förbättra situationen: utveckla barnomsorgen, ta bort skatteincitament som missgynnar andra familjeinkomst (tydligen fortfarande vanligt i många länder), reformera utbildningssystemet och gör det lönsamt att arbeta för såväl kvinnor som män.

Vad EU gör spelar också roll. Ett förslag från Kommissionen för att skapa större kvinnlig representation i företagsstyrelser har redan skapat stor debatt och fått fler kvinnor antagna i styrelserna än någonsin tidigare - utan att direktivet ens är antaget.

Det handlar inte bara om rättvisa, utan om stora samhällsvinster. Bättre jämställdhet ger större förutsättningar för större skatteintäkter, lägre social utgifter, och ekonomisk tillväxt med fler kvinnor i arbete. Sverige är ett bra exempel på detta - även om det finns mycket kvar att göra också här.

Men visst finns det olika perspektiv på denna fråga i EU. Jag minns särskilt en diskussion med en Tjeckisk kollega (en man förstås) för en tid sedan. Han menade att man tvärtom borde avveckla barnomsorgen för att inte "tvinga kvinnor till arbete", vilket enligt honom skulle innebära en tillbakagång för Tjeckien till kommunismen och Sovjet-tiden.

Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på den infallsvinkeln - vilket dock inte innebär att jag köper det argumentet.

EU:s gröna vecka

Om några veckor, närmare bestämt 4-7 juni, är det dags för årets "Green Week" att gå av stapeln i Bryssel. Green Week är EU:s största årliga miljökonferens och har tidigare år har bl.a. handlat om klimat, biodiversitet, vattenmiljö och resurseffektivisering. Årets tema är - förstås - luftmiljö.

Under tre och en halv dag väntas 3-4000 deltagare från Europas alla hörn - allt ifrån kommissionärer, eurokrater, forskare och experter till näringslivsföreträdare, stadsplanerare, NGOs och intresserade medborgare - lära sig mer om EU:s luftkvalitet och vad man kan göra för att förbättra den.

Konferensen är gratis, och öppen för alla (anmäler sig gör man här).

Över 40 sessioner, uppdelade på efter huvudteman om tekniska lösningar, stadsmiljö, internationellt samarbete, samhällsplanering och FoU, erbjuds i programmet. Mötena leds ofta av professionella moderatorer vars uppgift är att skapa diskussion och debatt med publiken. Höga dignitärer från EU:s alla institutioner är på plats - kanske t o m självaste EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso. 

EU:s gröna vecka erbjuder därutöver ett 40-tal utställningar, uppvisning av avancerad luftmätningsutrustning, en legomodell som beskriver de största utsläppskällorna i samhället, filmvisning, en jordglob som visar hur luftkvaliteten förändras i tid och rum, och en fotoutställning om EU:s luftkvalitet. Utanför kan man testköra high-tech bilar som drivs på alternativ energi.

Ett stort antal tidnings- och tv-journalister finns på plats, och allt ska webstreamas direkt på nätet för att göra det möjligt för vem som helst att följa evenemanget. Dessutom arrangeras ett 50-tal "satellit-evenemang" med koppling till konferensens tema i andra delar av EU.
 

Som alla förstår är Green Week en jätteapparat att genomföra, och två av mina kollegor på kommunikationsenheten jobbar i princip heltid med konferensen. De fokuserar dock "bara" på de praktiska aspekterna, och när det gäller själva programinnehållet m.m. så har det fallit på min lott att försöka leda och samordna det hela. En ganska spännande men tidskrävande uppgift, vilket gör den svårförenlig med att hinna med de "normala" arbetsuppgifterna inom EU:s luftöversynsprojekt (som förstås inte har minskat i motsvarande omfattning). 

Nu är dock det mesta på plats, och nedräkningen till öppningssessionen har börjat. Ser mycket fram emot att den gröna veckan ska dra igång - och ännu mer ser jag fram emot att den är över.

En dödsstöt för EU:s tjänstemän?

Kommissionens fackföreningar aviserar nu nya strejkvarsel. Anledningen är ett förslag från medlemsländernas rådsarbetsgrupp som skulle innebära omfattande ändringar i kommissionsanställdas arbetsvillkor.

Fackföreningarna går så långt att de talar om en "Death penalty for the European public service", och säger sig ha räknat ut att det innebär 60% minskad köpkraft för kommissionsanställda sett över hela karriären. Förslaget går bl.a. ut på en omedelbar lönefrysning i minst 2 år, införande av särskild kris-avgift om 2-6% som ska dras direkt på lönen, längre tjänstgöringskrav (42 år i tjänst) för full pensionsåterbäring, 30% ökad pensionsavgift, höjd pensionsålder till 67 år, lägre pensionsåterbäring (från 70% av lönen till 50%), förlängd arbetstid från 37.5 till 40 timmer per vecka, förbud mot förlängning av temporärt anställda mm.

Även om förslaget väcker stort missnöje i direktoratens korridorer, så är förstås fackföreningarnas språkbruk och upprördhet aningen överdrivna. Förslaget om de ändrade arbetsvillkoren kommer att förhandlas vidare och sannolikt bli mindre omfattande, och kommer under alla förhållanden inte att innebära EU-tjänstemännen lämnar kommissionen i stora horder eller att de måste börja söka bostadsbidrag och överleva på popcorn och nudlar.

Förslaget ska måste förstås också ses mot bakgrund av den politiska verkligheten som Europa befinner sig för tillfället, med fokus på välfärdsförsämringar och sparande, och med ett stort antal statsanställda som i vissa krisdrabbade EU-länder har blivit arbetslösa eller tvingats till lönesänkningar på upp till 20%. (Å andra sidan har andra statsanställda, framför allt i bättre bemedlade länder som Tyskland och Sverige, inte alls drabbats särskilt hårt av krisen.)

Men frågan är större än att jämföra byråkraters löner och pensionsvillkor i EU-institutionerna och medlemsländerna; det handlar i själva verket om synen på EU:s framtid. Arbetsvillkoren för EU-tjänstemännen kan rimligen inte bara handla om att spara pengar, eller ens om att definiera "rättvisa" arbetsvillkor för EU-anställda (med tanke på de stora löneskillnaderna mellan enskilda medlemsländer är detta under alla omständigheter närmast omöjligt i praktiken).

Det gäller att höja blicken, och inse att det övergripande målet måste vara att försäkra sig om att EU-apparaten - som ju finansieras av ländernas egna medlemsavgifter - levererar produkter av hög kvalitet. För det krävs motiverad och duktig personal, och effekten av kraftigt försämrade arbetsvillkor kan förstås väl bli att personalen demobiliseras, att viktiga poster överges och står tomma, och att EU inte längre klarar av att rekrytera kompetent personal.

Försämrade arbetsvillkor för eurokrater tjänar därför främst populister och nationalister: de som tror att åternationationalisering och minskat (eller rent av avvecklat) EU-samarbete är bästa lösningen för framtiden.

Själv hör jag till dem som är övertygad om att ett effektivt och omfattande EU-samarbete är helt nödvändigt för att på sikt skapa hållbart välstånd, rättvisa och (inte att förglömma!) fortsatt och varaktig fred i Europa.

Närkontakt med miljökommissionären

Jag har tidigare reflekterat över hur annorlunda kommissionen är jämfört med regeringskansliet, bl.a. när det gäller den omfattande hierarkiska och byråkratiska uppbyggnaden, kanske i synnerhet när det gäller direktkontakter med den politiska nivån.

Från min tid som departementssekreterare, ambassadsekreterare, attaché och miljöråd i den svenska statsförvaltningen minns jag hur ofta man hade nära direktkontakter med ministern och hens politiska medarbetare. Även som nyanställd depsek fick jag tidigt delta på beredningar med ministern, för att ev komplettera ärendet med muntlig information, och höra hur hen resonerade i ens egna sakfrågor.

Detta är definitivt en aspekt som jag ofta har saknat på kommissionen, eftersom det kan ge extra inspiration och krydda i vardagsarbetet att ibland få träffa och ge direkta råd till den högsta chefen.

På kommissionen är det nämligen en annan visa: här finns det lager på lager av chefer, direktörer, generaldirektörer och kabinettmedlemmar som innebär att en vanlig dödlig "policy officer", hur senior man än anses vara, nästan aldrig får träffa miljökommissionären annat än indirekt och på avstånd. Och exakt hur relationerna ser ut mellan direktoratet (tjänstemännen och kabinettet (kommissionärens politiska stab) har jag faktiskt ännu inte riktigt förstått. Man befinner sig t o m på helt olika lokal - direktoratet vid förorten Beaulieu och kabinettet i kommissionens högkvarter Berlyamont.

Det finns gott om erfarna och duktiga kollegor här som trots lång och trogen tjänst aldrig har befunnit sig i "närkontakt" med kommissionären - delvis också kanske beroende på att deras sakområde inte har betraktats som särskilt politiskt "sexigt".

Samtidigt är det lätt att förstå varför det finns så många murar runt EU-kommissionärerna. Kommissionens förebild är inte svensk statsförvaltning utan fransk, med en mycket mer centraliserad och hierarkisk struktur. Dessutom är det lätt att inse hur kaotiskt det skulle kunna bli på kommissionen om man inte konstruerar ganska rigida besluts-strukturer med många "checks and balances"; inte minst eftersom medarbetarna på direktoratet har så olika bakgrund, ursprung och erfarenheter när det gäller bl.a. poilitiska kontakter.

För några dagar sedan kom dock något av ett genombrott för egen del. En rad omständigheter gjorde att jag ensam skulle representera direktoratet på ett 2-timmars möte om EUs luftkvalitetsöversyn mellan kommissionären och miljöorganisationernas paraplyorgan EEB. Det var första gången som jag satt sida vid sida med kommissionären (tillsammans med en kabinettsmedlem), och även om det var kommissionären som skötte det mesta av snacket så fick jag flera tillfällen att komplettera och utveckla resonemangen. Med tanke på hur ovanligt detta är, så kunde man inte annat än tacka för förtroendet.

Det blev en mycket intressant erfarenhet, och en rejäl vitamininjektion. Nästa gång jag skriver en briefing till chefen, så känns avståndet inte riktigt lika långt.

Kortbyxor och upprullade skjortärmar

Jag har hört att våren har varit segdragen i Sverige, men att döma av alla väder-kommentarer på svenska facebook nyligen så verkar den ha anlänt till slut.

Så också i Bryssel. Även här har det varit förvånansvärt kallt (t o m kvarliggande snö i mars) och ovanligt lite sol under de senaste månaderna. Men i söndags exploderade värmen - från runt nollan några dagar tidigare till närmare 20 grader i skuggan och ännu varmare i solen. Och nu kommer också grönskan; man kan nästan se med ögonen hur blad och blommor spricker ut.

Många brysselbor - även vi - tog os snabbt ut ur staden till ett av de många grönområdena för att med cykel, rolerblades eller promenadskor och picnic-korg njuta av högsommarvärme och strålande solsken.

Själva tog vi oss ut till Tervuren Park, nära Afrikanska museet, där lillgrabben fick öva sig på sin nyvunna färdighet att kunna cykla - ett av livets riktigt stora genombrott, enligt min mening; i paritet med att lära sig läsa och simma. Något man kan ha stor nytta av livet ut.

Stoltheten lyste i hans ögon när han trampade runt i det natursköna området.

Ett annat trevligt vårtecken är att cykla i kortbyxor till och från kontoret i Beaulieu-kvarteren. Väl på plats gäller det att kavla upp skjortärmarna: med huvudansvar för att ta fram tre omfattande breifings till miljöommissionären, ett faktabland om luftkvalitet till Green Week, en djupanalys om jordbrukssektorns roll i EU:s framtida luftvårdspolitik, och därtill detaljgranskning av flera nya konsultrapporter, gäller det att jobba effektivt.

Målet är att slippa helg-jobb, något jag (för en gångs skull) misslyckades med förra helgen. Redan nu inser jag dock att även nästa helg ligger i farozonen. Det vackra vårvädret ger extra motivation att blir klar under ordinarie arbetstider. 

Taking Care Of The Air We Breathe

Bland de viktigaste åtgärderna för att främja en bättre luftkvalitet är att öka miljömedvetenheten om problemen, och vad man kan göra åt dem.

För några månader sedan medverkade jag tillsammans med andra kollegor på luftenheten och kommunikationsenheten till att ta fram en liten film som belyser luftkvalitetssituationen EU.
Här är resultatet:

Här finns en längre version för den som är mer intresserad.

Vill du höra miljökommissionären sjunga en trudelutt?

Klicka här i så fall!

Själv har jag redan antagit utmaningen eftersom det är en kul och annorlunda idé, och jag vill gärna se chefen sjunga inför publik.

Egentligen är jag dock skeptisk till att lägga för mycket miljöansvar på individnivå, (vilket kampanjer av detta slag, liksom miljödebatten i allmänhet, alltmer tenderar att göra). Så länge samhällsstrukturen i stort och det ekonomiska och sociala systemet (skattesystem, infrastruktur, konsumtionshets och tillväxt-till-varje-pris-tänkandet) motverkar ett mer miljöanpassat beteende, så kommer de relativt få individer som försöker gå emot den allmänna strömmen genom att minska sin egen miljöbelastning endast att ha en mycket marginell inverkan.

Det gäller förstås att göra både om man ska komma någon vart - dvs både öka miljömedvetenheten och uppmuntra individuellt miljöansvar OCH successivt genomföra de nödvändiga samhällsförändringarna. På senare tid, och i takt med den allmänna trenden av individualisering och i kölvattnet av den ekonomiska krisen, har dock allt fler fokuserat på att försöka lösa miljöproblemen enbart genom att få enskilda människort att ändra beteende. Det kommer aldrig att vara tillräckligt för att möte de utmaningar vi står inför. 

Briefings, briefings, briefings...

Intresset hos media och olika samhällsaktörer för luftfrågorna växer för varje vecka. Det är i grunden ganska bra, eftersom det leder till ökat miljömedvetande om dessa frågor hos allmänheten.

Men för oss på luftenheten innebär det en hel massa merarbete, eftersom någon måste skriva underlag och talepunkter - s k "breifings" – till kabinettet, kommissionären, generaldirektören etc. Ofta med mycket kort varsel, ibland får man bara en halvdag på sig. Samtidigt är kvalitetskraven är mycket höga.  

Nyligen skrev jag t.ex. underlag till kommissionären för en intervju med Reuters, denna vecka samma sak för Bloomberg och the Economist. Det är utmanande men intressant; här gäller det också att kunna presentera ett underlag som fungerar medialt vilket till att börja med innebär att man måste undvika expertjargongen och teknokratspråket.

Förfrågningar om möten med olika särintressen och om att delta vid luftvårdsseminarier och -konferenser på olika håll i Europa ökar också; om vi skulle tacka ja till alla dessa så skulle det inte bli mycket tid över för själva översynen.

Parallellt pågår också intensifierade interna diskussioner med klimat- och energidirektoraten om hur och när kommissionens ska utforma kommande förslag om ny klimatpolitik för 2030. Detta är ju en het politisk potatis som även i hög grad påverkar förutsättningarna för en progressiv luftpolitik. Även här har jag haft i uppdrag att skriva underlag till interna debattmöten i kommissionen, inför denna veckas kommissionärsdebatt i samma ämne.

Utöver de korta ledtiderna för att skriva dessa underlag så ligger utmaningen i att kombinera detta arbete med att hinna med de mer centrala uppgifterna för luftöversynen: författa konsekvensbedömningen, ta fram förslag till ett nytt takdirektiv, skissa på alternativ för att minska utsläppen från jordbrukssektorn, utarbeta ett internationellt handlingsprogram för 2020-2030, förbereda nästa "stakeholder"-möte...

Det ska bli skönt att ta helg!

EU-budgeten: klimatsatsning och slimmade insititioner

Kommissionen föreslog i sitt ursprungliga budgetförslag en 5%-ig minskning av den egna administrativa budgeten, mostvarande ca 1 miljard euro över sju år. Detta mitt i den ekonomiska krisen - som kräver kraftfullare EU-samarbete och starkare EU-insititutioner. Sparkraven ska klaras genom omorganisation, temporära kontrakt som inte förlängs, tjänster som inte förnyas, pensionärer som inte ersätts etc. Som jag tidigare har antytt så har budgetförslaget skapat viss oro bland Kommissionens "giriga EU-byråkrater" (som den Brittiska tabloidpressen framställer det), t o m med generalstrejker som följd.

Många kollegor har ondgjort sig över den bristfälliga taktiken i att lägga ett omfattande spar-bud direkt, då alla vet att vad man än lägger fram så kommer Europeiska rådet att kräva mer. Istället för att ugöra ett rimligt slutbud så var man rädd för att det skulle behandlas som ett utgångsbud.

Så blev det också. Stats- och regeringscheferna beslöt minska den administrativa budgeten med ytterligare 1,5 miljarder euro, något som man tror kunna klara genom att frysa löne- och pensionsutbetalningar under två år. Detta lär inte bli populärt (samtidigt som det givetvis är mindre ångestskapande än de lönesänkningar och varsel som man har sett i många av medlemsländerna i södra Europa).

Ur miljösynpunkt var sannolikt acceptansen av Kommissionens förslag att vika 20% av alla EU-medel till klimatåtgärder det mest positiva i överenskommelsen. I tidigare förhandlingsversioner var denna princip borttagen, och det sägs att Van Rompuy själv slogs för dess återinförande. 

Däremot försämrades Kommissionens förslag att bättre miljöanpassa den stora jordbruksbudgeten (CAP). Budgetnivån ändrades inte nämnvärt, men kravet att 30% av CAP-pengarna skulle avsättas till "gröna" lantbruksåtgärder och på att avsätta en viss mängd mark som naturvårdsområde urvattnades rejält. Därmed förspilldes en historisk möjlighet att miljöanpassa EU:s jordbruk.

Sista ordet om budgeten är dock ännu inte riktigt sagt; förslaget ska godkännas av EU-Parlamentet på en "take-it-or-leave-it"-basis, och flera ledande parlamentariker har sagt att nedskärningarna går alldeles för långt. För att undvika påtryckningar från huvudstäderna talas om att man ska genomföra en sluten omröstning.

Vårvindar och korridorsnack

På bara några dar har Brysselvädret förvandlats från (med belgiska mått mätt) sträng vinterkyla med 5-10 grader kallt och decimeterhög snö, till regn och varma vårvindar. I morse var det 13 grader varmt, och jag cycklade bar-armad i snålblåsten till jobbet.

För brysselborna är snö ganska ovanligt, för att inte säga exotiskt. I många trädgårdar tittade snögubbarna fram och parkerna fylldes på helgerna med pulkaåkande barn och vuxna - med både en och annan påkörning som följd. En god vän fick ryggskott efter en alltför vådlig slädfärd.

En av den senaste veckans stora "snackis" i direktoratets korridorer har handlat om Camerons utspel om en omförhandling av det brittiska EU-samarbetet och en framtida folkomröstning (se även DN:s utmärkta analys). Miljöområdet har särskilt nämnts som ett av de områden där man helst vill slippa klåfingriga EU-byråkrater (för att använda de britiska tabloidtidningarnas egna språkbruk).

Det finns förstås många synpunkter på detta hos kollegorna - vissa tycker att vore stor skandal om Storbrittannien lämnade EU (också för dem själva), särskilt i dessa kristider, medan andra mer tycks ha inställningen att det vore skönt att bli av med dem, eftersom de ändå bara gör livet surt för EU:s miljösamarbete genom att blockera och begära undantag.

En sak råder det dock ganska stor enighet om: det lär inte bli lätt för britterna att omförhandla existerande miljölagstiftning - ett brittiskt "EU a-la-carte" kommer inte att bli populärt. Om ett medlemsland vill ha undantag för t.ex. EU:s luftkvalitetsnormer eller avfallsregler, så kommer snart andra medlemsländer att begära detsamma - sannolikt med Polen i spetsen. Detta skulle kunna leda till att stora delar av EU:s miljölagar avvecklas eller urvattnas, och utan dessa skulle EU:s miljö otvivelaktigt vara i mycket sämre skick idag. Det vet förstås både kommissionen och medlemsländerna, så förhandlingsutrymmet för britterna kommer nog inte att bli stort.

En annan korridordiskussion gäller kommissionärens besked i ett nyårstal till all personal förra veckan om att direktoratet ska omorganiseras.

Beroende på vem man frågar, så handlar det antingen om en mindre justering av existerande struktur, eller om en mer omfattande omorganisation som ska grundas på prioriteringarna i det nyligen framlagde förslaget till nytt miljöhandlingsprogram för EU.

Oavestt vilket, så misstänker många att det egentligen handlar om att "maskera" för det allmänna sparkrav på minst 5% (en siffra som allmänt bedöms stiga till minst det dubbla efter de pågående förhandlingarna om EU-budgeten) som gäller för verksanheten.

Oavsett vad syftet är så leder utspelet till både oro och spekulation; många är oroliga för att tvingas byta arbetsuppgifter, enhet eller t o m direktorat. Och de temporärt anställda befarar givetvis att deras kontrakt helt enkelt inte kommer att förlängas. 

Strejk på EU-kommissionen!

Det är inte bara EU:s medlemsländer som tillämpar svångremspolitik för den offentliga sektorn - även EU-kommissionen har föreslagit ganska omfattande neddragningar och försämrade arbetsvillkor för kommisionsanställda under de kommande åren. Förslagen förhandlas nu med rådet och parlamentet inom ramen för den fleråriga EU-budgeten, och de flesta bedömare tror att besparingarna kommer att bli än tuffare än de 5% som kommissionen själv har föreslagit.

Kommissionsanställdas fackföreningar kallade därför till strejk igår, för att visa sitt missnöje med situationen. Som nationell expert är man inte direktanställd i kommissionen - därför har jag hållt mig utanför dessa debatter, och har följaktligen inte heller övervägt någon strejk.

Några av kollegorna strejkar dock (fast förvånansvärt få på miljödirektoratet, som det verkar). När jag igår skickade ett mail till en kollega på ett annat direktorat, fick jag följande automatiska svar:

"I am on strike

and I call upon all EU staff to join me and other colleagues in striking today.

I am protesting against  proposals by the Commission to cut my pay,  to  increase my working hours without compensation,  to reduce my pension,  and to break its commitment made to me when I joined in 2006,  that the so called  'special levy'  - ie  5% deduction from my salary would cease in 2012.

I consider that I have devoted the whole of my professional life to the goals of the Commission since I was employed here.  Sadly the Commission appears to wish to break  its agreement with me - and other staff.  I hope very much that even at this late stage that it will change its decision and get back to valuing me, and other staff properly for our contribution.

On my return I  will not  deal  with emails or other work  sent  to me during the time of the strike  by  strike-breakers.   So if you are a strike-breaker  and  your message is important you will need to contact me again another time."

Många argumenterar att i dessa oroliga tider behöver vi mer EU-samarbete, inte mindre. Vilket också kräver motiverade medarbetare och konkurrenskraftiga arbetsvillkor.

Samtidigt kan man tycka att det är naturligt att även EU-institutionerna drar ner på utgifterna och sparar pengar i tider av svår ekonomisk oro.

Allt beror på vilket perspektiv man väljer - själv kan jag har sympati för båda argumenten.

Madmen på jobbet

Mina arbetsuppgifter är mycket varierade - vilket jag tycker är en stor fördel. En vecka är knappast lik en annan.

Idag förbereder jag bl.a. morgonens s k "inception meeting", som är ett slags uppstartsmöte för ett konsultuppdrag. Uppdraget denna gång handlar om att mäta och kvantifiera luftföroreningars påverkan på biologisk mångfald, arter och ekosystem, och vi ska ge detaljerad vägledning till konsulten så att vi maximerar förutsättningarna för att få svar på de frågor vi har ställt.

Nyligen deltog jag på ett annat konsultmöte men med ett helt annat tema. Det handlade om hur man bäst ska "visualisera" av nästa års "Green Week" (en välbesökt konferensvecka med miljötema som kommissionen anordnar varje år i Bryssel). Förra året var temat rent vatten, och åskådliggjordes med ett jordklot inneslutet i en stor vattendroppe, tillsammans med sloganen "Every Drop Counts". Både fyndigt och slagkraftigt (eller vad tycker ni?).

Nästa år är temat ren luft, och vi ska nu hitta motsvarande symbolbild och slogan. Helst ska det vara något som får stort genomslag och som alla kan känna igen sig och och ta till sig, för att väcka bredast möjliga intresse. Helst ska det också uppmuntra till ett mer miljövänligt beteende.

Vid mötet fick vi tre huvudalternativ presenterade av en PR-konsult, för diskussion och rekommendation inför senare beslut. Jag kände mig nästan om en av kunderna i den utmärkta tv-serien "Madmen" när vi fick se och diskutera planscherna och skisserna.

Valet av lämplig symbol och slogan är inte alltid helt lätt, och är en fråga som många snabbt bildar sig en stark uppfattning om. Det slutliga beslutet fattas högt upp i hierarkin, på basis av våra rekommendationer. Under tiden gäller stränga förhållningsorder om att inte avslöja vilka alternativen är, så tyvärr kan jag inte gå in på fler detaljer i detta inlägg.

Men jag återkommer senare och berättar om min egen favorit också blev den som gick vinnande ur tävlingen.

En (inte) helt vanlig dag på jobbet

Som utsänd händer det ibland att man får träffa kungligheter på nära håll. I början av 2000-talet fick jag som miljödiplomat på FN-representationen i New York ansvaret att sätta ihop ett besöksprogram och eskortera kronprinsessan Viktoria runt i FN-korridorerna under en hel dag - inklusive en privat lunch. En unik erfarenhet förstås. (Min mormor, som var en övertygad royalist och mycket förtjust i kungafamiljen, höll på att få dåndimpen när hon hörde talas om detta).

Även jag lärde mig mycket under denna dag. Bl.a. kunde jag konstatera att kronprinsessans närvaro fick en omedelbar och påtaglig effekt under det förhandlingsmöte som vi deltog vid. Förhandlarna visade sig plötsligt mycket mer kompromissvilliga än tidigare, och stämningen vid mötet blev synbart bättre. Man fick nästan intrycket av att diplomaterna "skärpte sig" lite extra för att göra ett gott intryck.

Dessutom visade det sig att prinsessan Viktoria var mycket trevligare och lättsammare som person än jag hade trott, och jag insåg att många av mina fördomar om hur en medlem av den kungliga familjen beter sig var helt felaktiga. Eftersom jag med egna ögon kunde se vilket intryck hon gjorde på omgivningen, och vilken positiv bild hon bidrog till att skapa för Sverige som land, så har jag sedermera omprövat min tidigare starka skepsis mot den svenska monarkin som statskick (ävenom jag i princip fortfarande anser att kungamakt som ärvs inte hör hemma i en demokrati).

Ungefär så här såg prinsen ut vid besöket på miljödirektoratet.

Mer ovanligt är det att kungligheter besöker EU-kommissionen. Men i måndags blev jag inkallad till en av mina högre chefer för att delta vid ett timslångt möte med kronprins Carl Philip, som var på besök i Bryssel för att lära sig mer om EU. Prinsen  hade tydligen uttryckt särskilt intresse av att träffa någon på miljödirektoratet, och som tidigare svensk diplomat tyckte tydligen hierarkin här att jag var som klippt och skuren för att ta emot prinsen.

Faktum är att jag sällan har sett min normalt mycket säkra och lugna chef så osäker som inför just detta besök. Vi gick i förväg igenom hur man ska man bör tilltala prinsen (Your Highness...), vad han kan tänkas vilja veta, och hur man bäst kan skapa förutsättningar för ett interaktive och intressant samtal.

Mötet gick utmärkt, och vi hade en bra diskussion om EU:s miljöpolitik med fokus på resurseffektivisering, avfallsfrågor och ren luft. Prinsen visade sig både engagerad och påläst, och ställde många relevanta frågor. Själv fick jag bl.a. bidra med en utläggning om EU:s framtida luftöversyn, och fick även frågor om jordbrukets roll i detta sammanhang. På så vis kom vi helt osökt in på ammoniak, som är jordbrukssektorns största luftkvalitetsproblemen; dessa utsläpp kommer närmare bestämt från jordbrukets gödselhantering.

Således deltog jag plötsligt i en diskussion med den svenska prinsen om behovet att minska ammoniakutsläpp från gödsel. Undrar just vad min salig mormor hade sagt om det.

Dalli-affären

Dallis avgång som hälsokommissionär i måndags gjorde många, inkl mig själv, förvånade.

Bara för några dagar sedan deltog jag i ett möte med en av Dallis närmaste medarbetare, för att diskutera kopplingarna mellan inomhus- och utomhusluft. Hur det går med detta samarbete är nu osäkert.

Hur mycket Dalli verkligen var inblandad i mutaffären (som ju anmäldes av ett svenskt företag) verkar lite oklart, liksom om han avgick frivilligt eller blev sparkad. OLAF - kommissionerns interna granskningsmyndighet för bedrägerier och mutor - har dock konstaterat att Dalli kände till det hela vilket var tillräckligt för att han måste avgå.

Ett tufft beslut, och något som anti-tobakslobbyn tycks beklaga. Men för EU:s högst uppsatta tjänstemän kan det bara finnas en princip som gäller för mutäffärer: noll-tolerans.