För knappt 20 år sedan bidrog denna s k Rioprocess till att jag på allvar engagerade mig i arbetet för miljö och hållbar utveckling, först som ideellt aktiv student i Lund, sedan mer eller mindre avlönad för Burlövs kommun och FN-förbundet (inom miljönärverket "Q2000"), och numera som miljöförhandlare för miljödepartementet och UD.
Till en början handlade det mycket om att föra ner de abstrakta FN-målsättningarna på lokal nivå t.ex. genom att upprätta konkreta lokala agenda 21-planer, något som fick stort genomslag i svenska kommuner i mitten på 90-talet och som fortfarande finns kvar på en del håll (även om hållbarhetsarbetet nu alltmer tycks vara integrerat i kommunernas översiktsplaneringsprocesser - på gott och ont). Sverige var ett av få länder där det lokala arbetet sattes i fokus på detta vis.
Således blev jag glatt överraskad när det härom dagen damp ner en liten skrift i brevlådan till min bostad i Watermael med rubriken "En chemin pour un development durable - agenda 21 Watermael-Boitsfort" (På väg mot hållbar utveckling - agenda 21 för Watermael-Boitsfort). På framsidan fanns ett sött foto på en ädre herre som bär på en skottkärra med ett barn i, under ett blommande körsbärsträd.
Broschyren sammanfattar kommunens lokala agenda 21-plan och beskriver en rad åtgärder för att förbättra miljön (t.ex. minskad energianvändning, ökad återvinning, kollektivtrafik och naturskydd), liksom för att främja social och kulturell utveckling (såsom handikappsatsningar, blomutställningar, hälsosammare skolmat, internationell solidaritet och åtgärder mot kvinnovåld). Watermaels agenda 21-arbete är därmed bredare än det som bedrevs i Sverige som ofta upplevdes som smalt och inriktat på endast miljöfrågor.
I en tid där FN-samarbetet går trögt, inte minst på klimatområdet, är det roligt att konstatera att Agenda 21 fortfarande lever kvar, både som begrepp och som källa till engagemang och inspiration.
Inlägg
