En lördag för ett drygt kvartssekel sedan gick jag in på Waidele i Göteborg - som sades vara stans bästa skivaffär - för att försöka hitta en låt som jag hade hört på mitt favoritradioprogrammet Metropol kvällen innan. Låten hette "The sun always shines on TV". Gruppen hette A-ha och kom från Norge.
Det blev en pinsam historia. Waidele-expediten hade ingen aning om vad jag pratade om. "A-ha... haha, uhu..? Från Norge...? Haha, A-ha... Hm, kanske har jag en skiva med Ö-hö här i högen nånstans... Eller något med Hehe kanske...? Haha!". Sen frågade han en kollega, och fortsatte att skämta om både namn och ursprungsland ända tills jag, blossande röd om kinderna, lommade iväg utan skiva. Kände mig rejält bortgjord.
Några veckor senare slog A-ha igenom stort världen över, t o m i Göteborg. Men jag återvände aldrig till Waidele, utan köpte min A-ha-skiva i en annan skivaffär. Även om jag hade god lust att gå tillbaks, slänga skivan på disken och säga "A-HA - har ni ingen koll eller?!".
Igår hade jag nöjet att se A-ha uppträda i Bryssel på sin allra sista turné - "Ending on a high note tour". Både gruppmedlemmarna och publiken hade en påtagligt hög medelålder (den tidigare så bildsköne Morten Harkett hade påminde närmast om den skröplige Mick Jagger när han travade in på scen iförd stora pilotsolglasögon). Men vad gjorde väl det? Den ena nostalgitrippen avlöste den andra inför en mycket entusiastisk publik, med höjdpunkter som "Scoundrel Days" (refrängen ger fortfarande sköna rysningar), "Hunting high and low" och "Living Daylights".
Harkett lär för övrigt inneha världsrekordet i att hålla samma ton längst tid i ett live-uppträdande - 20,2 sekunder för sången "Summer moved on". Undrar just om personalen på Waidele känner till det.
Harkett lär för övrigt inneha världsrekordet i att hålla samma ton längst tid i ett live-uppträdande - 20,2 sekunder för sången "Summer moved on". Undrar just om personalen på Waidele känner till det.
Inlägg
