Jag måste ha gått förbi resturangen 100-tals gånger, men var aldrig riktigt lockad av att boka bord eftersom jag inte riktigt har förstått vitsen med att betala en mindre förmögenhet för några tallrikar mat. Kan det verkligen vara så gott att det motsvarar 3-4 ggr högre pris eller mer än för normal restaurangmat? Mitt eget svar - utan att våga testa - var nej. Icke desto mindre tycktes restaurangen alltid vara fullsatt.
I lördags hade jag dock turen att få testa hur det är på riktigt - dessutom nästan gratis. Själv har jag aldrig vunnit något av värde i hela mitt liv (kanske kan ha att göra med att jag aldrig spelar eller köper lotter), men min underbara fru lyckades för några månader sedan med konststycket att helt utan insats vinna ett frikostigt presentkort med en helkväll för två på Comme Chez Soi.
Så det var dags att välja mat och dryck. Vinlistan var tung som en bibel, medan menyn endast omfattade ett par tre sidor. Förutom ett fåtal hutlöst dyra á la carte-rätter erbjöds man två menyer, varav vi valde den något (relativt sett) billigare 6-rättersvarianten som såg ut så här:
- Carpaccio duet of Dublin Bay prawns and lobster with lemongrass, raw minced gambas with ginger and lime
- Steamed dab with snails from Namur, bouillon with shiitake and Chinese chive
- Scallops with Puy lentils, cucumber roll with Colchester flat oysters
- Hen pheasant "fine champagne" with winter garnishing
- Pear with multiple flavours
- Crackling of coffee and cocoa, jasmin pearls ice cream
Mitt i alltihop kom lillfingermannen in med ett gnistrande tomtebloss, en liten chockladöveraskning från Marcolini (för att fira vårt tio-årsjubileum, dagen till ära) och en digitalkamera, och en halvtimme senare fick vi det tryckta fotot som minnesgåva. Snyggt, proffsigt och trevligt, och utan att kännas överdrivet med personalkörssång eller liknande pinsamheter.
Själva maten då? Det är ju den man kommer dit för trots allt. Tja, den går knappast att klaga på: kreativ och varierad, synnerligen vackert presenterad, och (överlag) alldeles utsökt. Flera av smaksensationerna var för mig fullständigt nya, och gav i många fall riktigt spännande och helt oväntade associationer (skärgårdskänsla, vinbärsbuskar på landet, skogspromenad efter ösregn...).
Min egen favorit var var nog hummercarpaccion och kammusslan med linser (den tillhörande såsen gjord på vit belgisk öl var närmast gudomlig). Jasminglassen var också minnesvärd, liksom vinerna. Rätterna var precis lika minimala som man kunde förvänta sig, så trots att man blev rejält mätt så kände man sig inte alltför däst efteråt.
Som helhet blev jag positivt överraskad - det var en större och trevligare helhetsupplevelse än väntat, och en riktigt unik Brysselerfarenhet som jag inte hade velat vara utan.
Ändå är jag tveksam om det verkligen är värt alla pengar. Det finns trots allt mycket annat som man kan spendera sina slantar på och som räcker betydligt längre, och Bryssel vimlar av utmärkta restauranger med avsevärt lägre priser.
Å andra sidan - då får man nöja sig med kypare som inte kan konsten att peka med lillfingret.
Inlägg
