Det låter ju rimligt och rationellt (om än hopplöst, eftersom det i praktiken torde innebära att man ger upp), och förvisso stämmer det att varken Kina eller USA är särskilt pådrivande i de internationella förhandlingarna.
Men frågan är vad som händer i verklighetens Kina. Trots att kineserna ofta sätter käppar i hjulet i klimatförhandlingarna så tyder mycket på att de tar klimathotet allt större allvar, och är på god väg att införa långtgående nationella klimatåtgärder in den 5-årsplan som ska antas i vår.
Enligt en rapport från tankesmedjan E3G så väntas Kina besluta om flera nationella mål och åtgärder på klimat- och energiområdet som t.o.m. är mer ambitiösa än i EU. Som exempel nämns målet att öka av andelen förnybar energi i Kina till 427 gigawatt till 2015 - det innebär 60% ökning jämfört med idag. EU:s energipolitik motsvarar endast en ökning på ca 322 gigawatt.
I 5-årsplanen planeras också investeringar på motsvarande 460 miljarder euro för s k "smart grids" (dvs effektivare elnät) fram till 2020, medan EU bara ska investera 23-28 miljarder. Ett nationellt kinesiskt mål för förbättrad energi-intensitet på 16% väntas också, liksom särskilda sektorsmål för t.ex. cement, -olje och kemikalieindustrin.
Dessutom väntas Kina lägga fast ett 30 procentsmål för lägre energiförbrukning i nya fordon, lansera ett pilotprojekt för handel med utsläppsrätter och införa en skatt på resursanvändning. Åtta jättestäder kommer att identiefieras som s k "low carbon zones", med ännu tuffare klimatpolitiska åtgärder.
Här kan man läsa mer.
Risken för att EU i framtiden tappar mark i förhållande till Kina när det gäller utveckling av ny klimatsmart teknik och förnybar energi är därmed uppenbar.
Och argumentet att EU inte bör göra mer om inte omvärlden skärper sitt nationella klimatarbete ekar ihåligt.
Inlägg
