Tillväxtekonomins dilemma

Debatten om ekonomisk tillväxt och miljö är ofta aktueliserad i EU (se t.ex. tidigare inlägg om absolut eller relativ frikoppling och eko-effektiv ekonomi).

Frågeställningen är egentligen ganska enkel: vem som helst kan intuitivt förstå att ingenting kan växa oändligt, och ändå är det detta mål som i stort sett alla politiska och byråkratiska krafter, oavsett partifärg eller styrelseskick, strävar efter: en oändligt växande ekonomi. Frågan är: hur kan detta förenas med en hållbar resursanvändning och miljöpolitik? Alternativt, hur skulle en alternativ ekonomisk modell som inte baseras på evig tillväxt kunna se ut?

Insikten om tillväxtens problem - med mycket kraftigt ökad resurs- och energianvändning och ständigt växande utsläpp av olika typer av restprodukter i form av avfall och luft- och vattenföroreningar - har onekligen ökat på senare tid. Det traditionella svaret på problemet är att ekonomin ska anpassas genom att bli mer "resurseffektiv" (eller "eko-effektiv", som vi drev hårt under det svenska ordförandeskapet). Marknadsekonomins inbyggda drivkraft att producera alltmer effektivt - som historiskt framför allt har skett genom successivt minskat behov av arbetskraft - kan teoretiskt utnyttjas till fortsatt tillväxt kombinerat med utplanad - eller t o m minskad resurs- och energianvändning.

Denna strategi har på senare tid fått en allt större genomslag inom EU liksom i den svenska miljödebatten. Snarare än att ifrågasätta tillväxt per se, talar man alltså om att justera tillväxtens innehåll. EU-kommissionen har lagt fram ett "flaggsheppsinitiativ" om resurseffektivisering med denna innebörd, och väntas strax presentera konkret s k färdplan för hur en sådan effektivisering ska gå till i praktiken.

Frågan är dock om det verkligen går att lösa tillväxtens problem med mer (om än resurseffektivare) tillväxt. Vissa mer provokativa debattörer - såsom EU-parlamentarikern Claude Turmes - menar t o m att resurseffktivisering kan vara negativt eftersom det bidrar till att man håller liv i ett i grunden ohållbart ekonomiskt system. Historiskt sett finns det tyvärr många exempel på att effektivisering har ätits upp av ökad totalkonsumtion - om en apparat (t.ex. en bil) drar mindre energi så används den mer eftersom den blir billigare i drift.

Ekonomiprofessorn Tim Jackson, som har arbetat inom den brittiska hållbarhetskommissionen, har skrivit en ytterst läsvärd skrift i detta ämnet - "Prosperity without growth". Läs sammanfattningen eller ladda ner den i sin helhet (ca 100 sidor) här.

Jackson ger en klarsynt och balanserad, om än också ganska nedslående, bild av tillväxtkonceptet. Om tillväxten följer samma mönster som under 1900-talet så kommer ekonomin i slutet på detta århundrade att vara 80-100 gånger större än idag. Ingen kan idag ens föreställa sig hur en sådan ekonomi kommer att se ut, vad den bygger på, hur den är konstruerad.

Det stora dilemmat är enligt Jackson att även om dagens tillväxt är ohållbar, så är brist på ekonomisk tillväxt (eller rent av negativ tillväxt) instabil, eftersom den leder till massarbetslöshet och omfattande social oro. Därför är vi fastcementerade i tillväxtsamhället, och det är svårt att identifiera politiskt gångbara alternativ - bara att debattera frågan uppfattas på många håll som kontroversiellt och provocerande. T o m de gröna partierna tycks numera ha tonat ned denna del av sin partipolitik.

Jackson avfärdar inte helt resurseffektivisering som svaret på tillväxtens dilemma, men visar mycket övertygande hur krävande - för att inte säga orealistisk - denna strategi i själva verket är. Dessutom ställer han den laddade frågan om evig tillväxt ens är eftersträvansvärd, för en redan rik befolkning. Medan ökad tillväxt är oundgänglig i fattigare länder för att förbättra levnadsstandarden för världens fattiga, så finns det alltmer som tyder på att ökad materiell välfärd för redan välbeställda faktiskt inte leder till ökat välstånd.

Nyligen besökte Tim Jackson Sverige, och hans föreläsning filmades av SVT. Jag kan varmt rekommendera detta halvtimmeslånga klipp, som sammanfattar huvudbudskapet i skriften på ett mycket begripligt och lättfattligt sätt:


Personligen tror jag att denna diskussion successivt kommer att växa i betydelse, och om något decennium hör den förhoppningsvis till den politiska debattens mittfåra. Det är en svår, men helt nödvändig, diskussion.

Grus i EU:s klimatmaskineri

Det är inte varje dag resultatet av det man jobbar med hamnar på förstasidan i Financial Times. Typiskt nog handlar det om ett rejält bakslag för EU:s klimatpolitik.

Trots omfattande förberedelsearbete och intensiva slutförhandlingar på ministernivå vid gårdagens rådsmöte i Luxemburg, lyckades EU inte enas om ett politiskt budskap om kommissionens "färdplan" om EU:s långsiktiga klimatpolitik, med förslag till "milstolpar" (preliminära klimatmål) för 2030, 40 och 50.

Sverige hörde till dem som hårdast drev på för ett ambitiöst utfall, och länge såg det ut som om man skulle kunna nå enighet. Till slut stod det dock klart att ett land inte accepterade en av formuleringarna, och därmed föll slutsatserna.

Slutförhandlingarna handlade om paragraf 4, och texten som fällde hela förslaget lyder: "TAKES NOTE of the Commission’s finding that the 25% domestic reduction by 2020 would be in line with the pathway, consistent with the long-term climate objective".

Här han man läsa hela slutsatstexten - som nu istället antogs som s k "ordförandeskapsslutsatser" som har lägre status.

Belgare och hastighetsgränser

Jag har tidigare skrivit om den relativt radikala åtgärden att införa 30 km hastighetsgräns i hela centrala Bryssel. I slutet av inlägget skrev jag: "Dock återstår det att se om fartgränsen respekteras; enligt min erfarenhet är det lite si och så med tillämpningen av trafikregler i Belgien."


Nu finns det faktiskt en undersökning gjord av organisationen "Touring" som ger svart på vitt: 1 av 100 bilister följer hastighetsgränsen.


Myndigheterna kliar sig nu i skägget och funderar som bäst på hur man ska få folk att respektera hastighetsgränserna. 


Vad sägs om fler trafikpoliser och drygare böter?