Den parlamentariska krisen i Belgien tycks förvärras. "NEEN!" står det med krigsrubriker på förstasidas i dagsn Le Soir, en av Belgiens största dagstidningar, med hänvisning till att det största flamländska partiet med Bart De Wever i spetsen - för vilken gång i ordningen vet man inte - har sagt bestämt nej till ett långtgående kompromissförslag om större politisk och ekonomisk autonomi för Belgiens regioner. Här redogörs för skälen.
Som vanligt finns det många uppfattningar om vem som har rätt och fel i denna politiska kris, men enligt Le Soirs ledarskribent så kan detta nej bara tyda på en sak: att medlarprocessen är en fars och att det största flamländska partiet saknar verkligt intresse av att hitta en lösning. Om ett så långtgående förslag kan avfärdas så finns ingen grund för en realistisk kompromisslösning, menar hon. "Le « non » de la N-VA a fait hier l’effet d’une bombe. Violent, en béton armé, sans appel. Soyons de bon compte : il a le mérite de la clarté et évite de nous entraîner à nouveau dans le jeu des idiots qui se mentent et que nous pratiquions avec grand professionnalisme depuis un an."
Frågan är nu öppen om hur - rent av om - denna regeringskris ska kunna lösas.
Nya medlare, nya kompromisspaket? Frågan är om det är meningsfullt, med tanke på alla de misslyckade försök som redan gjorts. Den belgiska politikern Jan Roegiers (socialist) har t o m föreslagit att kalla in självaste Carl Bildt för att medla i den interna konflikten. Utspelet uppmärksammas i Expressen. Det är svårt att veta om uppmaningen är allvarligt menad, eller ironisk.
Nyval kanske? Om vad, med vilket syfte, frågar sig nog belgarna? Och framför allt: vad skulle det förändra? Sannolikt skulle dagens politiska polarisering befästas, eller rent av fördjupas - även om det förstås också finns många flamländare som i grunden vill behålla ett enat Belgien.
Eller - delning? Ledarskribenten avslutar sin fräna budskap med följande: "Mais très honnêtement, quel autre plan sortir de la boîte ? Le plan De Wever ? Mais alors, après être passé par la case élections, et après que des voix en Flandre forcent la N-VA à faire campagne sur ses véritables intentions : la fin d’un pays et l’indépendance d’une région."
08 juli 2011
06 juli 2011
Polen tar över EU:s ordförandeklubba
Minns ni den gamla ordvitsen "Hur vet man att en bil kommer från Polen? Det syns polacken!"?
Under det nästa halvår lär även kommande EU-beslut synas polacken. 1 juli tog nämligen Polen över den tunga ordförandeklubban i EU:s ministerråd. Förstaintrycket är att de är välförberedda, manstarka, ambitiösa och fulla av självförtroende. Logotypen är talande: en röd/vit pil-gubbe med en polsk flagga som "leder vägen" framåt för EU:
Under processens gång har Polen införlivat EU:s omfattande miljölagstiftning (ibland med tidsbegränsade undantag), vilket tveklöst har lett till ett kraftigt förbättrat miljötillstånd jämfört med sovjet-tidens obefintliga miljöpolitik. Dessutom måste man komma ihåg att Polen är det land i Europa som är mest beroende av kolkraft, och fortfarande lider av gamla ineffektiva industrianläggningar från den Sovjet-eran.
Med detta perspektiv är det kanske därför inte så konstigt att Polen värjer sig mot en del nya miljöinitiativ inom EU.
Under det nästa halvår lär även kommande EU-beslut synas polacken. 1 juli tog nämligen Polen över den tunga ordförandeklubban i EU:s ministerråd. Förstaintrycket är att de är välförberedda, manstarka, ambitiösa och fulla av självförtroende. Logotypen är talande: en röd/vit pil-gubbe med en polsk flagga som "leder vägen" framåt för EU:
Det är slående hur lik deras ordförandeskaps-logo är fackföreningsrörelsen Solidaritets logotyp, vilket förstås inte är en slump.
Symbolerna väcker till liv starka minnen från tiden när jag som ung student i slutet av 80-talet besökte Gdansk under en vecka, mitt under den omfattande frigörelseprocess som sedermera skulle leda till murens fall, Sovjetunionens upplösning och det gamla östeuropas tillnärmning till EU. Europa såg minst sagt annorlunda ut på den tiden.
I diskussioner med polska studenter förstod jag att polackerna strävade efter att få samma typ av samhälle som i Sverige: öppet, fritt och demokratiskt, men också mer miljövänligt. Men ute på gatorna fick jag med egna ögon se hur Polens militärjunta under ledning av diktatorn Jaruzelski - endast några mil från den trygga Sverige - med brutala medel försökte krossa denna dröm, med tungt bepansrade kravallpoliser, gummikulor och vattenkanoner.
Mitt under en av de många demonstrationerna smög jag in i en kyrkobyggnad som tjänade som skyddad fristad och såg Solidarets ledare Lech Walesa hålla presskonferens inför den samlade världspressen. Några månader senare hölls de första fria valen i det forna östblocket, Solidaritet vann en jordskredsseger, Walesa blev Polens nya president, och Polen tog därmed ledningen i den breda demokratiseringsprocess som sedan följde i hela östeuropa.
Polenbesöket hösten 1998 gav oförglömliga intryck, som säkerligen har präglat min syn på hela EU och Europa. Idag är det lätt att ondgöra sig över att Polen driver en mindre ambitiös klimat- och miljöpolitik inom EU. Men om man tar ett steg tillbaks så inser man lätt att de senaste två decenniernas utveckling har varit mycket positiv, också ur miljösynpunkt.
På bara drygt 20 år har Polen - med fredliga medel - gått från att vara en diktatur under ständigt invasionhot från Sovjet och med enorma miljöproblem, till att bli ett demokratisk fritt, ekonomiskt starkt och välintegrerat medlemsland i EU. När jag tänker tillbaks på upplevelserna i Gdansk 1988 så känns denna utveckling närmast mirakulös.
Under processens gång har Polen införlivat EU:s omfattande miljölagstiftning (ibland med tidsbegränsade undantag), vilket tveklöst har lett till ett kraftigt förbättrat miljötillstånd jämfört med sovjet-tidens obefintliga miljöpolitik. Dessutom måste man komma ihåg att Polen är det land i Europa som är mest beroende av kolkraft, och fortfarande lider av gamla ineffektiva industrianläggningar från den Sovjet-eran.
Med detta perspektiv är det kanske därför inte så konstigt att Polen värjer sig mot en del nya miljöinitiativ inom EU.
(Läs också Dag Hartelius inlägg på UD-bloggen om förväntingarna inför Polens EU-ordförandeskap. DN uppmärksammar det nya ordförandelandet här.)
01 juli 2011
EU:s klimatlag för personbilar fungerar
Kommissionen jämför varje år utsläppsnivåerna för nya personbilar, och i årets rapport konstateras att bilarna under 2010 släppte ut i genomsnitt nästan 4% mindre CO2 jämfört med 2009.
Det visar åter att bilfabrikanterna är på mycket god väg att klara den nivå som krävs enligt EU-lagstiftningen från 2015: i genomsnitt max 130g CO2/km - ett gränsvärde som när det förhandlades dömdes ut som orealistiskt av stora delar av bilindustrin.
Med de komplicerade förhandlingarna om dessa krav från 2008 fortfarande i någorlunda färskt minne, är det trevligt att konstatera att lagstiftningen faktiskt tycks leverera. (Se även tidigare blogginlägg i ämnet.)
Det visar åter att bilfabrikanterna är på mycket god väg att klara den nivå som krävs enligt EU-lagstiftningen från 2015: i genomsnitt max 130g CO2/km - ett gränsvärde som när det förhandlades dömdes ut som orealistiskt av stora delar av bilindustrin.
Med de komplicerade förhandlingarna om dessa krav från 2008 fortfarande i någorlunda färskt minne, är det trevligt att konstatera att lagstiftningen faktiskt tycks leverera. (Se även tidigare blogginlägg i ämnet.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)