Nystart

Omvälvande tider, både för mig och för äldsta grabben.

För mig var det första dagen på kontoret, efter några dagars intensiva introduktionskurser där över 200 nykomlingar korvstoppades med allmän information om hur EU-kommissionen fungerar som arbetsplats. Intranätets uppbyggnad, säkerhetsföreskrifter, dokumentrutiner, övningar i hur man lär sig samarbeta över kultur- och språkgränser, karriärmöjligheter, fortbildningskurser, fackföreningsverksamheter...

En hel halvtimme ägnades faktiskt åt kommissionens interna miljöarbete; sedan 2010 är hela institutionen med sina 20-tal stora konstorsbyggnader med runt 25 000 anställda miljöcertifierade enligt EMAS-systemet. Det innebär att man systematiskt ska minska miljöbelastningen från den interna verksamheten genom att använda färre och miljövänligare produkter. En mycket engagerad dam från projektsekretariatet vände sig direkt till nykomlingarna och gav handfasta råd om allt från videokonferenser till pappersinsamling. Ofta med glimten i ögat; bl.a. uppgavs samåkning vara en utmärkt dating-strategi, och om man tog med sig egen mugg till kafeterian så skulle man få mer kaffe än om man använde engångsmuggar.

Förutom de gamla vanliga sopsorteringsråden fanns också en hel del mer innovativa ideer -  EU-kommissionen sponsrar t.ex. 50% av månadskortet på kollektivtrafiken i Bryssel för de anställda, under förutsättning att man lämnar in sitt parkeringspass (som är helt nödvändigt för att hitta parkeringsplats för bilen utanför jobbet). Dessutom är vissa busslinjer helt gratis för kommissionsanställda. Återstår att se hur många som ställer bilen, men det får nog en och annan inbiten bilist att tänka om - som om inte de enorma bilköerna vore tillräckligt avskräckande i sig. Tyvärr får man ingen bonus från kommissionen om man, som jag, cyklar.

Mycket nytt att lära sig och anpassa sig till på kort tid. Säkert är dock omställningen för min 6-åring ännu mycket svårare; idag började han ettan på svenska sektionen i den enorma och överbelagda Europeiska skolan. Jag var på plats att ta emot honom från skolbussen (föräldrarna fick absolut INTE åka med) i morse, och blev närmast förskräckt över det kaos som snabbt uppstod när tusentals elever i alla åldrar bussades in på 10 minuter med över 40(!) bussar. Kaoset på skolgården var överväldigande, och hur de nya eleverna skulle hitta rätt i detta hav av stojande barn i alla åldrar är inte lätt att begripa.

Till slut hittade vi i alla fall gruppen med svenska ettor, och såväl barn som föräldrar fick följa med på en liten välkomstceremoni där äldre elever uppträdde med en lätt hysterisk version av EU:s "nationalsång" (Beethovens 9a), följt av ett formellt tal - på franska - av den nya rektorn. Vad barnen skulle få ut av detta är inte helt lätt att förstå - det verkade närmast göra dem än mer nervösa, och själv fick jag hålla för öronen stora delar av ceremonien för att slippa det skärande ljudet från högtalarna.

Förstaintrycket av skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det ska också sägas att den svenska lärarinnan gav ett mycket bra förstaintryck - kompetent, engagerad och - av allt att döma - inspirerande.

Vågar man hoppas på att vi båda ska finna våra nya "arbetsplatser" stimulerande och givande? Det återstår att se.