Första gången jag träffade Bosse var i Lund 1992, där han på inbjudan av Utrikespolitiska Föreningen höll ett föredrag om Riokonferensen och Agenda 21. Jag minns att föredraget gjorde mycket stort intryck på mig, och bidrog i hög grad till att jag som ung universitetsstudent på allvar började engagera mig i det lokala agenda 21-arbetet via ett nystartat ungdomsnätverk som kallades "q2000". Detta ledde i sin tur fram till mitt senare karriärval, och redan några år senare skulle jag komma att bli en av Bosses nära medarbetare i den svenska förhandlingsdelegationen under FN:s kommission för hållbar utveckling CSD och FNs miljöprogram UNEP.
Jag minns att Bosse hade en enorm respekt hos alla förhandlingsgrupper, och att han ofta fick nyckelpositioner (t.ex. genom att leda mindre förhandlingsgrupper) för att finna lösningar för de svåraste frågorna i en förhandling. Hans milda och vänliga men samtidigt målinriktade och bestämda ordförandestil blev mycket uppskattad och var ofta direkt bidragande till att lösa upp de svåraste av förhandlingsknutar. Själv lärde jag mig som ung diplomat enormt mycket av Bosse, som jag fortfarande har nytta av. Inte minst präglas jag fortfarande av hans osvikliga optimism - även i de svartaste stunder under en förhandling så hade han en otrolig förmåga att se ljuspunkterna, vilket smittade av sig på hela förhandlingsteamet och gav oss nytt mod och kraft att fortsätta med det enträgna förhandlingsarbetet. Han var också bra på att lyfta blicken från enskilda förhandlingsfrågor för att sätta in problematiken i ett större sammanhang, och han hade en god förmåga att se problematiken med motpartens perspektiv. Båda dessa egenskaperna är helt nödvändiga för att kunna hitta konstruktiva lösningar och göra framsteg också i svåra förhandlingar.
En annan sak jag bär med mig är att inte fastna i termer av svart och vitt; av absolut rätt eller fel; eller definitiv framgång v.s. bakslag. Bosse brukade t.ex. alltsomoftast understryka att när förhandlingarna går dåligt så är det sällan riktigt så dystert som det kan förefalla; men å andra sidan, när förhandlingarna upplevs gå riktigt bra så är det heller inte säkert att det verkligen är innebär ett stort genombrott i praktiken.
Trots att många nog hävdar motsatsen så håller jag också med Bosse när han i Godmorgon Världen om att ord har stor betydelse, och att det ofta finns underliggande reella motsättningar när man inte kan komma överens om en till synes harmlös formulering. Faktum är att en mycket stor del av allt som åstadkommes i den moderna världen börjar med skrivna ord - lagstiftning, beslut, byggnader, överenskommelser, denna blogg... Jag skulle t o m vilja gå så långt som att säga att utan det skrivna ordet skulle inte det civiliserade samhället kunna existera alls. Därför gör vi gott i att vårda vårt språk och inse ordets makt.
I de pågående slutförhandlingarna inom kommissionen om vårt luftvårdspaket som snart ska läggas fram ser jag nya exempel på hur viktiga orden (och, för all del, siffrorna) är för att komma överens. Vi har diskuterat många ordalydelser för att hitta enighet, och ännu är vi inte framme. Vårt jobb är just nu "städa undan" så många av de mindre oenigheterna som möjligt på tjänstemannanivå, för att lämna de avgörande politiska frågorna åt kabinetten och kommissionärerna att förhandla om. Men även för dem kommer det i slutändan förstås att handla om att enas om ord som alla kan acceptera.
(Om de närliggande ämnena språk (i allmänhet) och diplomatspråk har jag för övrigt bloggat om tidigare.)
Inlägg
