Ungrarna tar över stafettpinnen

Igår hade vi traditionsenlig överlämning av "monstret och batongen" från belgarna till ungrarna.

Belgien har gjort ett styvt jobb på miljösidan, bl.a. genom att avsluta flera lagförslag (biocider, RoHS, CO2 från lätta lastbilar), leda EU till stora framsteg internationellt i Nagoya (konventionen för biologisk mångfald) och Cancun, och har drivit resurseffektiviseringsagendan framåt.

Ungrarna däremot har redan deklararat att de inte kommer att prioritera miljöfrågorna under sitt ordförandeskap. Kommissionen väntas inte heller komma med några nya spännande förslag på miljösidan under den närmaste tiden.

Kanske har vi en period av stiljte framför oss i miljöarbetsgruppen.

Låga klimatkrav för smålastbilarna

Miljörådsmötet i måndags avlöpte utan överraskningar - förutom frånvaron av flera ministrar (inklusive vår egen) som inte kom fram till följd av snökaoset i Europa.

För min del innebar mötet bl.a. slutet på över ett års förhandlingar om att minska CO2-utsläppen från lätta lastbilar, i och med att ministrarna godkände ett gemensamt kompromissförslag från det belgiska ordförandeskapet och EU-parlamentet. Jag ledde själv de fyra första förhandlingsmötena om de lätta lastbilarna i miljöarbetsgruppen under det svenska ordförandskapet och har därför följt frågan med särskilt stort intresse.

Tyvärr blev utfallet något av en besvikelse, eftersom kommissionens ursprungliga förslag vattnades ur av de stora producentländerna i EU och av EU-parlamentet. Både det medelfristiga och det långsiktiga målet försvagades, med resultatet att bilarna tillåts släppa ut upp till 147g CO2 per km år 2020, istället för 135 som kommissionen och Sverige ville (idag släpper dessa bilar ut i genomsnitt kring 180-90 g/km).

Jag tror att försämringarna innebär att man gör industrin en björntjänst. EU:s konkurrenskraft kommer inte att främjas av en försvagad miljö- och klimatpolitik. Tvärtom; höga miljöambitioner driver fram innovation och ny smart teknik till gagn för både miljön och ekonomin. Dessutom gynnas bilköparna av bränsleeffektivare fordon. Oljan lär inte bli billigare i framtiden.

Miljöråd i juletid

Alltmedan snön lägger sig över Bryssel, är börjar det bli dags för ännu ett miljörådsmöte. Miljöministrarna har sedan länge en tradition av att mötas sist av alla EU-ministrar, strax före jul. Så också i år.

På den som vanligt fullspäckade agendan står bl.a. en förordning för att minska utsläppen från lätta lastbilar, där den sannolika överenskommelsen mellan rådet och parlamentet tyvärr är en besvikelse eftersom det långsiktiga målet till 2020 kommer att bli mycket högre än kommissionens ursprungliga föreslog (135 g/km).

Miljöministrarna ska också anta en s k politisk överenskommelse (vilket innebär att man fortfarande måste förhandla klart med parlamentet) om en ny reglering för biocider, och debattera behovet av ett 7e miljöhandlingsprogram för EU.

Under ministerlunchen ska man diskutera EU:s miljötillstånd 2010 (här kan man läsa en intressant rapport om detta från Naturvårdsverket), och därefter följer en debatt om hur man ska gå vidare i klimatfrågan efter Cancun-mötet.

Snöklädd Bryssel-palm framför den svenska EU-epresentationen

Blygsamma framsteg i Cancun

Efter långa nattförhandlingar lyckades man till slut enas om ett beslutspaket i Cancun. Även om det är lätt att hålla med om att beslutet är otillräckligt jämfört med vad som skulle krävas för att på allvar möta klimathotet så är utfallet ett viktigt framsteg, eftersom dödläget sedan Köpenhamn nu äntligen har brutits.

Ordförandelandet Mexiko kan ta på sig stor del av äran för att det blev ett beslut, tack var en strategi som byggde på nedspelade förväntningar, öppenhet, tålamod och dialog med alla parter. UD-kollegan Jakob Ström hade sms-kontakt med en av de centralt placerade mexikanska förhandlarna under de avgörande timmarna under Cancun-mötet, och rapporterar här.

Nu gäller det för EU att hitta en effektiva vägar för att bygga vidare på Cancun-uppgörelsen, med sikte på en mer omfattande uppgörelse - helst redan i Sydafrika nästa år. Finansdepartementets utredare Joakim Sonnegårds förslag att helt överge FN-spåret och hitta andra samarbetsformer kommer knappast att leverera. Däremot ligger det en del i gårdagens huvudledare på DN där man argumenterar för att arbeta i flera olika spår, parallellt med FN-arbetet. Detta är dock knappast något nytt, utan sker redan på flera sätt. Och den pragmatism och realism som efterlyses har EU redan visat prov på i Cancun; det var inte EU som hotade att blockera beslutet om att hålla Kyoto-spåret öppet, utan Japan och Ryssland.

FN:s klimatsamarbete är på många sätt tålamodsprövande, trögt och tröstlöst. Men icke desto mindre nödvändigt för att komma vidare. Parallellt gäller det att initiera och intensifiera klimatsamarbete också i andra fora såsom handel, forskning och ekonomi - liksom att EU vågar visa att det går att ställa om mot en klimatsmart ekonomi genom tillräckligt ambitiösa interna målsättningar och strategier. EU-kommissionens kommande strategi om EU ska uppnå de långsiktiga klimatmålen till 2050, som väntas i början av nästa år, blir ett viktigt bidrag till denna process.

Absolut eller relativ frikoppling?

I rådets miljöarbetsgrupp har vi på sistone haft flera intressanta förhandlingar om EU:s framtida miljöpolitik, som bl.a. har handlat om EU ska ha ett nytt miljöhandlingsprogram eller inte, och om hur kommissionens kommande strategi för resurseffektivisering bör se ut.

I båda diskussionerna har begreppet "absolut och relativ frikoppling" (på engelska: "relative/absolute decoupling of economic growth") figurerat. Det kanske låter som rena grekiskan för många, men frågeställningen är principiellt intressant eftersom det handlar både om hur vi ska kunna lösa framtidens miljöproblemen och vilken typ av ekonomisk tillväxt som vi bör ha i framtiden.

Frikoppling (eller frånkoppling, som det ibland kallas), handlar kort och gott om att bryta sambandet mellan ekonomisk tillväxt och ökade miljöproblem och/eller ökad användning av energi och råvaruresurser.

Relativ frikoppling innebär att när den ekonomiska tillväxten ökar så ökar också miljöproblemen (eller energi- och resursanvändningen) - men inte lika mycket. Exempelvis kan man tänka sig att den ekonomiska tilläxten ökar med t.ex. 50% över en viss tidperiod, medan energianvändningen också ökar, men endast med 25%.

Den relativa frikopplingen är inte särskilt svår att uppnå - den sker ofta någorlunda spontant i en marknadseknomi eftersom det finns inneboende drivkrafter som försöker minimera kostnaderna och därmed energi- och materialanvändningen.

Absolut frikoppling är desto svårare att uppnå. Det innebär att den ekonomiska tillväxten ökar samtidigt som de absoluta miljöproblemen totalt sett minskar. Detta är historiskt sett mycket ovanligt, särskilt i större skala. Fram till idag har tillväxten varit nästan helt beroende av ständigt ökande uttag av energi och naturresurser, med växande miljöproblem som följd.

Det finns ett fåtal exempel på absolut frånkoppling som visar att det trots allt är möjligt, såsom utsläpp av försurande svaveloxider som har minskat kraftigt i västvärlden sedan 80- och 90-talet, parallellt med omfattande ekonomisk tillväxt. Ett svenskt exempel är att tillväxten i Sverige sedan 1990 har ökat med totalt ca 50%, samtidigt som utsläppen av växthusgaser tack vare omfattande politiska insatser faktiskt har minskat med ca 10%.

Inom EU anser Sverige tillsammans med flera andra länder, särskilt i norra delen av Europa, att man definitivt bör sträva efter en absolut frånkoppling. Öst- och Sydeuropeerna är desto mer tveksamma och ifrågasätter dels om det alls är möjligt, dels om det ens är önskvärt, eftersom det befaras lägga hämsko på fortsatt tillväxten som sådan (som av i princip alla medlemsländer anses överordnat allt annat).

Om syd- och östeuropeerna får rätt så ligger mänskligheten ganska illa till. Så gott som alla miljövinster som har uppnåtts hittills kommer på kort eller lång sikt att motverkas av ständigt ökande konsumtion, som ju är själva motorn i den ekonomiska tillväxten (miljövinster till följd av effektivare bilmotorer äts t.ex. upp av fler bilar och ökad bilanvändning, och insatser för att minska avfallsberget får begränsad effekt pga att folk köper fler prylar och ökat antal förpackningar).

Förr eller senare kommer en tillväxt som även fortsättningsvis baseras på ständigt ökat energi- och resursuttag (med eller utan relativ frikoppling) att underminera resursbasen för själva tillväxten, antingen genom resursbrist, eller - i högre grad - okontrollerbar miljöförstörning.

Liknande frågeställningar dryftades nyligen på DN debatt. Debatten lär fortsätta länge ännu.

Tomteförbistring

Stor förvirring råder hemmavid. Inte nog med att det råder viss oklarhet om jultomten verkligen existerar eller inte. Det finns dessutom TVÅ snarlika julenissar att hålla reda på.

I Belgien firar man nämligen "Sinterklaas" den 6 december. Då ska alla barn placera en morot(!) i en liten sko någonstans i huset, och på natten kommer en rödklädd vitskäggig gubbe som ska käka upp grönsaken och lämna ett paket i dess ställe. Med sig har han dessutom en eller flera mörkhyade tjänare som kallas "Zwarte Piet".

Denna underliga tradition (tacka vet jag julstrumpor vid spiselkransen, tomtegröt och riktiga tomteluvor) bygger på en gammal myt om ett katolskt helgon från Turkiet som lär ha varit synnerligen snäll mot alla barn (nuförtiden skulle man nog bli lite misstänksam, med tanke på alla pedofilskanaler).

För en nordbo som har fått lära sig att tomten kommer från Lappland, gör entre via skorstenen den 24e december och har luva istället för påvehatt blir detta ju alldeles fel.

I lördags stötte Grabbarna på en Sinterklaas och en Svarte Per i affären och blev bjudna på pepparkakor (eller speculos, som det heter i Belgien). Väl hemma igen blev jag bombarderad med frågor - varför hade tomten en så konstig hatt? Varför hade han en böjd pinne i handen? Varför kom han redan nu, trots att vi inte har öppnat alla 24 luckorna i julkalendern? Vem var den lille svarte gubben som han hade med sig - var det bara han som hade åkt genom skorstenen..?

Myten om den svenska jultomten är redan det en svår julnöt att knäcka i en modern familj - ska man t.ex. ljuga eller tala sanning om tomtens existens? Om man blandar ihop det hela med den belgiska tomtedimensionen så blir det en närmast omöjlig uppgift att hantera.

Sverige får nyckelroll i Cancun

Meningen var att jag skulle vara i Cancún dessa dagar som en del av den svenska klimatdelegationen, men det visade sig vara för mycket att göra i Bryssel så planerna ändrades.

Synd, det hade varit intressant att följa överläggningarna på plats. Inte minst eftersom Sverige nu har givits en nyckelroll i förhandlingarna. Nyligen bad Mexiko, som är ordförande för klimatmötet, att Sverige tillsammans med Grenada ska konsultera och hitta kompromisslösningar för att utforma en gemensam vision med långsiktiga mål för det globala klimatarbetet. Ö-staten Grenada är ordförande för AOSIS, Alliance of Small Island States, som representerar de små ö-länder som sannolikt kommer att drabbas värst av klimatförändringarna.

Att enas om en långiktig vision är inte en enkel uppgift, så det blir en stor utmaning för Andreas Carlgren och kollegorna på plats i Cancun att hitta kompromisser som bär.

Själv får kag inrikta mig på att förbereda onsdagens Corepermöte på inför miljörådet 20 december, och läsa underhandsrapporterna från Mexiko.