Den belgiska regeringskrisen har nu pågått i 215 dagar, vilket motsvarade hela EU-ordförandeskapet och mer därtill. Det är rekord, t o m med belgiska mått mätt. Och det finns ännu inga tecken på att förhandlingarna går framåt.
Tvärtom, så har kungens medlare avgått igen (för vilken gång i ordningen vet jag inte), och alltfler börjar på allvar tvivla på om vissa av förhandlingsparterna, särskilt på den flamländska högerkanten, alls är intresserade av att nå en politisk lösning. Det tals om nyval - igen. Men det är högst tveksamt om det egentligen skulle förändra något; låsningarna skulle sannolikt bestå.
Samtidigt dalar det ekonomiska förtroendet för Belgien i takt med en skenande statsskuld, ett ökande budgetunderskott och skakiga storbanker. Nyligen hamnade Belgien i en makroekonomisk analys på 16e plats i en lista över länder med störst konkursrisk. Landet är i akut behov av en stabil regering som kan fatta de ekonomiska beslut som krävs för återupprättat förtroende. Och bland en hel del väljare pyr nu ett växande missnöje med politikernas oförmåga (eller ovilja) att komma överens. På websiten "Le record du monde" räknar en klocka ner mot världsrekordet för ett land utan regering (nuvarande rekord hålls av Irak, som var utan regering i 299 dagar). (DN rapporterar så här).
När det belgiska EU-ordförandeskapet nu ska summeras verkar bilden vara samfälld. Belgarna utförde ett alldeles utmärkt EU-ordförandeskap: effektivt, ambitiöst och resultatinriktat. Många undrar nog hur det kan vara möjligt, i avsaknad av politiskt ledarskap.
Personligen tror jag att få länder kan leda EU framgångsrikt utan en väl fungerande regering. Att Belgien klarade sig så bra beror på deras långa EU-erfarenhet, skickliga och erfarna EU-diplomater, och förmågan att helt lämna nationella käpphästar åt sidan och istället fokusera på pragmatiska kompromisser (som de har så stor erfarenhet av på hemmaplan).
Framtida ordförandeländer kommer att vara mer beroende av stabila regeringar och drivna politiker som vill något. I dessa dagar är behovet av ett starkt och offensivt politiskt ledarskap i EU större än någonsin - både för att klara den ekonomiska krisen och för att möta klimatkrisen.