Tysk kärnkraftsavveckling - på gott eller ont?

Igår beslöt den tyska regeringen att landets alla kärnkraftverk (som för närvarande producerar en knapp fjärdedel av all el i Tyskland) ska stängas inom 10 år. Beslutet kommer att ha långtgående effekt på klimat- och energipolitiken inom EU. DN:s ledare kommenterar här.

Det finns sedan länge en utbredd folklig skepsis mot kärnkraft i Tyskland, och i efterdyningarna av den otäcka kärnkraftsolyckan i Japan tvingades den konservativa regeringen backa från tidigare beslut om att förlänga driftstiden för landets reaktorer.

Kärnkraftens roll inom klimatpolitken är en hett omdebatterad fråga. Innan olyckan i Japan hade kärnkraften medvind (om uttrycket tillåts) och blev i många länder en alltmer etablerad delstrategi för att ersätta fossil energi. Nu är tongångarna annorlunda. 

Vid första anblicken kan man lätt tro att det tyska beslutet att avveckla kränkraften gör det svårare att klara klimatmålen. Många oroas också över eventuellt dyrare elpriser. I någon finns det säkert fog för denna oro - den tyska kärnkraftsenergin måste ersättas med annan energi som mycket väl kan komma att genereras från fossibränslen, och det kan sannolikt leda till att elpriserna pressas uppåt.

Men på lite längre sikt kan det t o m vara positivt för klimatpolitiken i EU. Den tyska ekonomin är en "motor" för hela EU, och avvecklingsbeslutet kommer att få långtgående konsekvenser för energimarknaden även utanför Tysklands gränser. Mot bakgrund av existerande klimatlagstiftning och en allmänt större insikt om klimatproblematiken så verkar det mindre sannolikt att man kommer att bygga nya tyska kolkraftverk för att ersätta kärnkraften - istället kan man förvänta sig en ännu större satsning på förnybar energi och energieffektivitet (Tyskland är redan mycket stor på dessa områden). Marknaden för dessa "hållbarhetsbranscher" kommer därför att växa ytterligare, och generera både ren energi och arbetstillfällen.

Mindre kärnkraft i Tyskland kan därför i bästa fall därför leda till att omställningen till en mer hållbar energiförsörjning i EU kan skyndas på.

Miljölagstiftning med tänder

Som bekant är det bara EU-kommissionen som får lägga förslag till ny EU-lagstiftning. Förslagen ändras och förhandlas sen, ibland tar det flera år, för att till slut landa i en överenskommelse mellan kommissionen, rådet (EU:s medlemsstater) och EU-parlamentet (direktvalda politiker). För att en ny lag ska kunna antas krävs att alla tre institutionerna är överens.

Men kommissionen har en annan mycket viktig roll också: att se till att de fastställda lagarna efterföljs. Vem som helst kan i princip informera kommissionen om ett land inte genomför en viss lagstiftning, varpå kommissionen kontrollerar saken och, om det stämmer, inleder ett så kallat överträdelseförfarande. Om medlemslandet under lång tid uppenbart inte lever upp till EU-reglerna så drar kommissionen landet inför rätta i EU-domstolen, och om domstolen kommer fram till att kommissionen har rätt så kan landet dömas att betala dryga dagsböter tills dess de kan visa att lagen uppfylls.


EU:s miljölagstiftning?

Inom miljöområdet är sådana överträdelseprocesser mycket vanliga, t.ex. när det gäller EU-regler för avfallshantering, vatten- och luftvård. Grekland blev t.ex. fällda för en oreglerad och självantändande soptipp på Kreta, och fick betala stora summor för varje dag som problemet inte åtgärdades. Snart byggdes sedan en stor och modern avfallsanläggning, och problemet är nu åtgärdat sedan länge.

Italien väntas också få betala böter till EU på grund av de stora avfallsproblemen i Neapel. Där har sophanteringen inte fungerat på åratal, och man har t o m kallat in militären för att få bukt med problemet som nu är så allvarligt att det utgör en direkt hälsorisk. EU-inspektörer var nyligen på plats, och nu hotar EU:s miljökommissionär Potocnik med stora böter om inte problemet åtgärdas snabbt.

Sopkaoset i Neapel

Sverige är generellt bra på att uppfylla EU:s miljölagstiftning. Men det finns undantag. Alldeles nyligen fälldes t.ex. Sverige för att inte uppfylla EU:s tuffa luftkvalitetsdirektiv när det gäller utsläpp av hälsoskadliga partiklar i några större städer. I det här fallet krävs dock inga böter eftersom Sverige antas uppfylla reglerna inom kort.

Upphettad biobränsledebatt

Sedan länge har biobränslen utpekats som ett av de effektivaste sätten att motverka klimatproblemen. Tanken är ersätta så mycket fossibränsle som möjligt med bränsle från skogen eller åkrarna och på så vis minska CO2-utsläppen till atmosfären (utsläppen ingår då i ett kretslopp, under förutsättning att skogen eller grödan ersätts med nyplantering som tar upp CO2 från luften).

Inte minst i Sverige har vi satsat stort - och framgångsrikt - på denna energiform, både för uppvärmning av hus (framför all genom att byta från olja eller kol till pellets i fjärrvärmeverken) och som ersättningsbränsle för bilar (etanolbränsle i s k flexifuel-bilar). EU har flera målsättningar för att öka biobränsleuttaget, totalt sett ska t.ex. andelen förnybar energi (varav bioenergi är en del) höjas till 20% till 2020, och till samma årtal ska minst 10% av allt fordonsbränsle härstamma från biobränsle (framför allt genom låginblandning i vanlig bensin).

Allt fler börjar nu ifrågasätta om satsningen på biobränslen faktisk bidrar till en verklig minskning av växthusgaserna. Dels är många biobränslen (t.ex. rapsolja) väldigt energikrävande att ta fram, dels befarar man att fler biobränslegrödor leder till högre matpriser och att nya jordruksarealer sätts i bruk, ibland genom svedjebränning (vilket leder till högre utsläpp av klimatgaser).

Det senare problemet kallas indirekt markanvändning, s k "ILUC". Miljörörelsen har nyligen tagit fram denna lilla filmsnutt för att på ett både gulligt och pedagogiskt sätt argumentera mot ökade biobränslesatsningar.

EU-kommissionen väntas snart utvärdera EU:s biobränslepolitik och ska då skärskåda dessa och andra argument. Många tror att kommissionen kommer att föreslå olika sätt att "garantera" att biobränslena inte leder till felaktig indirekt markanvändning, t.ex. genom att införa bindande s k hållabarhetskriterier som måste uppfyllas.

Här kan man läsa en kort artikel av den brittiske EU-parlamentarikern Linda McAvan (Labour) i ämnet.

Personligen tycker jag att biobränsledebatten ofta tenderar att bli lite väl svartvit. På många ställen i världen - däribland Sverige där vi har mycket skog - är förutsättningarna för att producera "klimatsäkrade" biobränslen alldeles utmärkta. I andra områden kanske det är en mindre bra idé. Konsten ligger i att identifiera åtgärder som beaktar båda sidor av myntet.

Politiska årtal och procent

Igår deltog jag på ett av de mer intressanta förhandlingsmötena på sistone, en första diskussion om ett utkast till ministerdeklaration om kommissionens färdplan för EU:s framtida klimatpolitik.

Förhandlingarna fokuserade särskilt på kommissionens förslag till "milstolpar" för långsiktiga interna utsläppsminskningar för EU: minus 40% för 2030, 60% för 2040 och 80% för 2050. Tanken är att ge industrin tydliga signaler om vilka förutsättningar vad gäller t.ex. fossibränsleanvändning som kommer att gälla i ett längre perspektiv, och på så sätt stimulera nödvändiga klimatinvestringar.

De flesta medlemsländerna verkar i princip stödja kommissionens förslagna linje, medan andra tycker att det är för tidigt att tala om nya klimatmål och helst ser att alla procentsatser stryks helt eller åtminstone tonas ner rejält.

Sverige var mycket aktiva i diskussionen, och föreslog bl.a. en helt ny paragraf om kommissionens huvudslutsats att EU kommer att klara 25% minskning av klimatutsläppen till 2020 under förutsättning att redan överenskomna mål och åtgärder på klimat- och energisidan uppfylls. Förslaget fick preliminärt brett stöd och kommer förhoppningsvis att leva kvar till det är dags för beslut vid miljörådsmötet i juni.