Ett ovanligt email

Fick just ett internmail från självaste José Manuel Barroso - EU-kommissionens ordförande. Han delade med sig av sitt "State of the Union"-tal som han höll i parlamentet i morse.

Visserligen var jag inte den enda mottagaren av emailet. Men ändå.

Luften vi andas: en fråga om liv och död

Luften i världens storstäder blir smutsigare. WHO har undersökt luftkvaliteten i 1100 städer i hundratalet länder världen runt, och kommit fram till att endast ett litet fåtal lever upp till WHO:s luftkvalitetsstandarder för partiklar, s.k. PM10 och PM 2,5. Partiklarna kommer från olika former av förbrännning, t.ex. från kolkraftverk, vedeldning och bilar.

Den ökade halten små partiklar i luften leder enligt WHO till över 1,3 miljoner förtida dödsfall globalt, till följd av luftrelaterade hjärtsjukdomar, cancer, astma och akuta luftrörssjukdomar. Om WHO:s riktvärde för partiklar på 20 µg/m3 hade följts, så hade minst en miljon av dessa dödsfall kunnat undvikas. 

När samma studie gjordes 2004 var siffran över antalet förtida dödsfall 1,15 miljoner.

Världsmedeltalet för partiklehalten ligger enligt WHO på 71 µg/m3. I EUs större städer är medeltalet väsentligt lägre, mellan 29-42 µg/m3 - mycket tack vare EU:s miljölagstiftning - men fortfarande en bra bit över WHO:s riktvärde på 20 µ/m3. De allra värsta nivåerna uppmättes i regionen runt östra Medelhavet (137-142 µm/m3).

Det är fullt möjligt att med tekniska och andra medel rena utsläppen från partiklar för att få ner halterna till acceptabla nivåer. Men för det krävs det tuffare lagstiftning - och det leder sannolikt till ökade kostnader för industrin. 

Inom EU har man alltså kommit ganska långt, men inte tillräckligt. År 2013 har av miljökommissionären utsetts till EU:s luftkvalitetsår och då väntas en rad förslag till skärpt luftlagstiftning från kommissionen. Återstår att se hur de utformas, och hur de mottas.

Här kan och här man läsa mer om WHO-studien.

Imponerad och... stolt?

Efter snart tre veckor på kommissionen (förvisso tillbringades en av dem på FN-möte i Geneve) kan det vara på sin plats att dela med sig av lite förstaintryck.

Överlag måste jag erkänna att jag är ganska imponerad. För att vara en så stor och brokig organisation, så har övergången fungerat förvånansvärt väl.

Introduktionskurserna var (mestadels) intressanta och relevanta. Rutiner och regler, inklusive för användande av sociala medier vilket jag just nu gör, förefaller tydliga, väl genomtänkta och - åtminstone på pappret - ofta "moderna" i bemärkelse att de syftar till att skapa en god balans mellan arbetsliv och familjeliv, beakta individens frihet inom vissa gränser, främja jämställdhet, respektera etiska riktlinjer osv.

Kollegorna är genomgående trevliga, kompetenta och hjälpsamma (trots att många är överbelastade med arbete) och chefen är dynamisk och understödjande. Jag tror inte jag någonsin tidigare har blivit bjuden på så många koppar kaffe av så många på så kort tid. Viss karriärhets finns nog på vissa håll, men som nationell expert befinner jag mig på armlängs avstånd från detta eftersom man måste vara inne i systemet (vara en riktigt "functionaire", som det kallas här) för att komma ifråga för befordran eller löneförhöjning.

Helpdesk för IT-support verkar vara supereffektiva: så fort man hör av sig får man ett mail om att de har registrerat problemet, och inom några timmar kommer ett nytt mail som meddelar att problemet är löst.

Flextidssystemet - för mig en nymodighet - verkar fungera utmärkt, även om policyn för när och hur man får använda sin övertid verkar variera en del mellan olika enheter. Faktum är att den ordinarie arbetstiden på kommissionen är 37,5 timmar per vecka; låt vara att det är få som inte jobbar mycket mer än så i praktiken.

Och, inte minst: arbetsuppgifterna är stimulerande och krävande - utan att vara omöjliga. Känslan är faktiskt att man arbetar i ett lag, där man hjälper varandra och där varje individ har viktiga bidrag att ge - även som nykomling.

T o m lunchmatsalen är bättre än ryktet ville göra gällande. 4-5 prisvärda rätter att välja mellan, varav alltid utmärkta vegetariska alternativ.

Efter bara några få dagar fick jag mina nya visitkort (på RK tog det flera veckor). När jag såg mitt namn ovanför kommissionens logga slog det mig plötsligt med större klarhet än tidigare: jag är arbetar nu för hela Europas bästa. Jag är deltar i ett politiskt jätteprojekt som - sina brister till trots - faktiskt har lyckats säkra en fredlig samhällsutveckling i en världsdel som genom historien har sett otaliga blodiga konflikter och startat två världskrig. En (liten men ändå) kugge i ett stort maskineri som arbetar för att skapa bättre levnadsförhållanden och naturmiljö för alla EU-medborgare.

Insikten leder till en växande känsla. En känsla som nog närmast kan beskrivas som... stolthet..?

Utsläppstak och påfåglar

Deltar nu som kommissionsdelegat vid ett FN-möte i Geneve om regionalt miljösamarbete för att förbättra luftkvaliteten i Europa och Nordamerika. Efter alla FN- och EU-möten som representant för Sverige, känns det lite underligt att nu representera den mäktiga EU-kommissionen. Kommissionen leder hela EU-arbetet, och för EU:s talan i förhandlingarna. Och som vanligt är EU den förhandlingspart som är mest pådrivande i förhandlingarna. Minskade luftföroreningar från länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland är avgörande för att EU ska klara sina egna luftkvalitetsmål - och har förstås också stora positiva hälso- och miljöeffekter i öst.

Arbetsförhållandena är utmärkta. Möteslokalerna i det ståtliga FN-komplexet (som med all rätt kallas Palais de Nations - nationernas palats) är grandiosa, och utsikten mot Geneve med Geneve-sjön och franska alperna i bakgrunden är bedårande. FN-palatset symboliserar för mig själva andemeningen av multilateralism, genom att skapa bästa tänkbara yttre förutsättningar för internationellt samarbete och dialog.

Trots detta går förhandlingarna smärtsamt långsamt. EU gör sitt bästa för att driva procesen framåt och lägga fram konkreta textförslag. Men det är en svår uppgift att hitta balansen mellan ambitiösa nya utsläppstak, och att få fler länder i östra Europa och Kaukasus att ansluta sig till protokollet. Om ambitionsnivån sätts för högt så riskerar man att protokollet endast kommer att godkännas av EU. Om den sätts för lågt så kan man ifrågasätta protokollets mervärde.

Innanför FN-byggnaden vandrar diplomater omkring och försöker enas om utsläppstak, flexibilitetsmekanismer och tekniska annex med gränsvärden. I den vackra parken utanför spankulerar påfåglar och försöker snappa åt sig en och annan brödsmula från lunchmatsalens uteterass.

Det finns en risk att både miljödiplomater och fåglar kommer att gå tomhänta.

Mot Geneve

Har knappt hunnit installera mig på kontoret innan jag skickas till Geneve nästa vecka för att delta i ett FN-möte om regionalt samarbete och förhandlingar för att minska luftföroreningarna i Europa och Nordamerika.

Ska bli spännande att få representera EU-kommissionen i FN och se om det går att påverka förhandlingarna i rätt riktning. Förberedelserna har varit intensiva, och kommissionen har spelat en avgörande roll för att koordinera och leda EU:s interna arbete för att ta fram EU-positioner och förslag.

Förhandlingarna ska leda fram till ett reviderat s k Göteborgsprotokoll under FNs luftvårdskonvention LRTAP som sätter tak för hur stora utsläpp olika länder får ha fram till 2020 för en rad olika utsläpp såsom svavel, kväve och partiklar.

Nystart

Omvälvande tider, både för mig och för äldsta grabben.

För mig var det första dagen på kontoret, efter några dagars intensiva introduktionskurser där över 200 nykomlingar korvstoppades med allmän information om hur EU-kommissionen fungerar som arbetsplats. Intranätets uppbyggnad, säkerhetsföreskrifter, dokumentrutiner, övningar i hur man lär sig samarbeta över kultur- och språkgränser, karriärmöjligheter, fortbildningskurser, fackföreningsverksamheter...

En hel halvtimme ägnades faktiskt åt kommissionens interna miljöarbete; sedan 2010 är hela institutionen med sina 20-tal stora konstorsbyggnader med runt 25 000 anställda miljöcertifierade enligt EMAS-systemet. Det innebär att man systematiskt ska minska miljöbelastningen från den interna verksamheten genom att använda färre och miljövänligare produkter. En mycket engagerad dam från projektsekretariatet vände sig direkt till nykomlingarna och gav handfasta råd om allt från videokonferenser till pappersinsamling. Ofta med glimten i ögat; bl.a. uppgavs samåkning vara en utmärkt dating-strategi, och om man tog med sig egen mugg till kafeterian så skulle man få mer kaffe än om man använde engångsmuggar.

Förutom de gamla vanliga sopsorteringsråden fanns också en hel del mer innovativa ideer -  EU-kommissionen sponsrar t.ex. 50% av månadskortet på kollektivtrafiken i Bryssel för de anställda, under förutsättning att man lämnar in sitt parkeringspass (som är helt nödvändigt för att hitta parkeringsplats för bilen utanför jobbet). Dessutom är vissa busslinjer helt gratis för kommissionsanställda. Återstår att se hur många som ställer bilen, men det får nog en och annan inbiten bilist att tänka om - som om inte de enorma bilköerna vore tillräckligt avskräckande i sig. Tyvärr får man ingen bonus från kommissionen om man, som jag, cyklar.

Mycket nytt att lära sig och anpassa sig till på kort tid. Säkert är dock omställningen för min 6-åring ännu mycket svårare; idag började han ettan på svenska sektionen i den enorma och överbelagda Europeiska skolan. Jag var på plats att ta emot honom från skolbussen (föräldrarna fick absolut INTE åka med) i morse, och blev närmast förskräckt över det kaos som snabbt uppstod när tusentals elever i alla åldrar bussades in på 10 minuter med över 40(!) bussar. Kaoset på skolgården var överväldigande, och hur de nya eleverna skulle hitta rätt i detta hav av stojande barn i alla åldrar är inte lätt att begripa.

Till slut hittade vi i alla fall gruppen med svenska ettor, och såväl barn som föräldrar fick följa med på en liten välkomstceremoni där äldre elever uppträdde med en lätt hysterisk version av EU:s "nationalsång" (Beethovens 9a), följt av ett formellt tal - på franska - av den nya rektorn. Vad barnen skulle få ut av detta är inte helt lätt att förstå - det verkade närmast göra dem än mer nervösa, och själv fick jag hålla för öronen stora delar av ceremonien för att slippa det skärande ljudet från högtalarna.

Förstaintrycket av skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det ska också sägas att den svenska lärarinnan gav ett mycket bra förstaintryck - kompetent, engagerad och - av allt att döma - inspirerande.

Vågar man hoppas på att vi båda ska finna våra nya "arbetsplatser" stimulerande och givande? Det återstår att se.