Arga fackföreningar

Det verkar finnas en hel uppsjö av olika fackföreningar på kommissionen. Flera gånger i veckan får jag upprörda email från en rad organisationer som kallar till möten och uppmanar till olika typer av aktioner.

En kollega berättade att de fackföreningarna här ofta är starkt präglade av fackföreningskulturen i södra Europa - där man gärna snabbt tar till storsläggan i form av konflikåtgärder och strejker, i mycket högre utsträckning än i norr.

Det som framför allt verkar uppröra är arbetsgivarens senaste förslag till reviderade personalregler (staff regulations) som styr ersättningsnivåer, befordringsgång, anställningsformer mm. Utgångspunkten för förslaget är att kommissionen vill visa att man också tar intryck av den pågående ekonomiska krisen och därför självmant har tagit på sig ett internt sparkrav som motsvarar ca 5% av budgeten.

Förslaget diskuteras en hel del i korridorerna, och det verkar finnas en mycket utbredd oro över succcessivt försämrade personalvillkor - något som många befarar kommer att leda till att det kommer att bli svårare att rekrytera kompetent personal i framtiden.

Många verkar också känna att man arbetar i motvind i sin kritik av sparkraven, bl.a. eftersom den allmänna bilden utanför institutionerna är att EU-byråkrater är överbetalda och bortskämda. Hur det faktiskt är med den saken får var och en själva bedöma, men säkerligen ligger det något i argumentet att det krävs höga löner och bra villkor för att rekrytera duktiga medarbetare. Så mycket annat som kan få europeer i allmänhet att bryta upp från bostad, skola och jobb i hemländerna och flytta till Bryssel och Belgien finns det knappast (det är trots allt inte Paris, London, Rom eller Amsterdam vi talar om).

För egen del kan jag välja att distansera mig från den interna debatten, eftersom nationella experter befinner sig helt utanför det ordinarie personalsystemet. Vilket känns ganska skönt.