Nyligen deltog jag på ett intressant möte mellan flera olika delar av kommissionen och företrädare för forskarsamhället. Några av EU:s allra skarpaste hjärnor inom luftkvalitetsområdet fanns på plats, för att diskutera hur forskarvärlden kan bidra med solidast tänkbara vetenskaplig underbyggnad till den EU:s kommande luftkvalitetsöversyn.
Forskarna ledde ett drygt 20-tal forskningsprojekt på luftområdet för över 150 miljoner euro, till stora delar finansierade av EU:s enorma forskningsanslag. Presentationerna fokuserade på bl.a. marknära ozon, kväveföreningar och partiklar, och tog upp en rad olika aspekter såsom hälsoeffekter, kopplingar till klimatförändringar, kostnadseffektiva lösningar på kort och lång sikt och eventuella målkonflikter mellan olika begränsningsstrategier, effekter på olika samhällsgrupper och på arbetsmarknaden, övergödning, försurning...
Tre saker slog mig under mötet.
För det andra, var vetenskapsmännen som regel påfallande återhållsamma och försiktiga med sina slutsatser. Som gammal naturvetare har jag stor förståelse för att repektera osäkerheter och antaganden, men som "policymaker" vill man gärna få fram tydliga vetenskapliga fakta och rekommendationer som kan mejslas om till konkreta lagförslag. Det flesta av professorerna tryckte lite väl mycket på de många osäkerheterna och vikten av fortsatt forskning.
Det tredje som slog mig var hur komplexa luftfrågorna faktiskt är, både vad gäller kemiska reaktioner, hälso- och miljöeffekter, källor och spridningsmönster, och olika strategier (tekniska och andra) att minska utsläppen. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att forskarna tvekar lite innan de kommer med långtgående rekommendationer.
Samtidigt så kan man inte vänta för länge på att skrida till handling. Priset kan bli högt, både vad gäller miljö och hälsa.
Inlägg
