Var är våren?

Våren var på väg till Bryssel i mitten April, men försvann någonstans på vägen och följdes av mer kyla och regn. För några dagar skymtade den igen under två dagar, men drevs åter tillbaks av en sällsynt aggressiv åsk-storm. Och nu är det åter regntungt och runt 10 grader varmt. De belgiska kollegorna är överens: vi upplever den kallaste och blötaste Bryssel-våren på mycket länge.

Det är nästan så man längtar hem till det fina svenska vårvädret.

Inte för att det spelar så stor roll för min del eftersom jag ändå tillbringar mesta tiden inne på kontoret dessa dagar.

Har för övrigt svårt att hinna med blogg-skrivande nu. Återkommer med intryck efter Green Week - vars förberedelser upptar nästan all min vakna tid just nu...

Skickade igår iväg en green week-breifing till kabinettet som jag hade koordinerat och delvis skrivit ihop, med 5 olika tal + omfattande bakgrundsinformation (49 sidor!). Och fick bakläxa... Nåväl, utmaningar är till för att mötas.

Jämställdheten - på frammarsch i EU?

Jag brukar ofta säga att om jag skulle sluta att jobba med miljöfrågor så skulle jag nog välja jämställdhet eller utvecklingsbistånd som alternativt arbetsområde (vilka för övrigt går att kombinera).

Jag är nog också en av relativt få som nuförtiden vågar kalla sig för feminist (med den enkla och självklara innebörden att vilja kämpa för att män och kvinnor ska ha lika rättigheter och skyldigheter i samhället) och propagera för t.ex. delad föräldraförsäkring, förbättrad barnomsorg och lika lön för lika arbete - tre frågor som för övrigt hänger starkt ihop.

Därför gör jag idag ett litet undantag för miljörapporteringen på denna blogg, och kommenterar en nyutkommen EU-rapport om jämställdhet i EU.

I rapporten konstateras bl.a. att andelen arbetande kvinnor ökar i EU, från 55% 1997 till 62.4% idag (även om det fortfarande är långt kvar till andelen arbetande män; 74.6%), och att lönegapet mellan män och kvinnor har minskat något - ändå är det fortfarande hela 16% för EU som helhet.

Ser man istället till pensionsförmåner, blir skillnaden närmast hårresande: kvinnor får i genomsnitt hela 39% lägre pensioner än män i EU, till följd av lönegapet, sämre karriär, mer deltid och fler år hemma med barnen mm.

Rapporten konstaterar också att det fortfarande förekommer omfattande diskriminering i skolsystemet och i forskarvärlden. Och det som cementeras redan i skolan är förstås svårt att ändra på senare i livet.

Man visar också att den pågående ekonomiska krisen har gjort det ännu svårare särskilt för unga kvinnor att komma in på arbetsmarknaden och i utbildningssystemen, och att det fortfarande är en stor uppförsbacke för kvinnor som vill göra karriär och nå den högre maktens korridorer.

Det är väl känt vad som krävs för att förbättra situationen: utveckla barnomsorgen, ta bort skatteincitament som missgynnar andra familjeinkomst (tydligen fortfarande vanligt i många länder), reformera utbildningssystemet och gör det lönsamt att arbeta för såväl kvinnor som män.

Vad EU gör spelar också roll. Ett förslag från Kommissionen för att skapa större kvinnlig representation i företagsstyrelser har redan skapat stor debatt och fått fler kvinnor antagna i styrelserna än någonsin tidigare - utan att direktivet ens är antaget.

Det handlar inte bara om rättvisa, utan om stora samhällsvinster. Bättre jämställdhet ger större förutsättningar för större skatteintäkter, lägre social utgifter, och ekonomisk tillväxt med fler kvinnor i arbete. Sverige är ett bra exempel på detta - även om det finns mycket kvar att göra också här.

Men visst finns det olika perspektiv på denna fråga i EU. Jag minns särskilt en diskussion med en Tjeckisk kollega (en man förstås) för en tid sedan. Han menade att man tvärtom borde avveckla barnomsorgen för att inte "tvinga kvinnor till arbete", vilket enligt honom skulle innebära en tillbakagång för Tjeckien till kommunismen och Sovjet-tiden.

Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på den infallsvinkeln - vilket dock inte innebär att jag köper det argumentet.

EU:s gröna vecka

Om några veckor, närmare bestämt 4-7 juni, är det dags för årets "Green Week" att gå av stapeln i Bryssel. Green Week är EU:s största årliga miljökonferens och har tidigare år har bl.a. handlat om klimat, biodiversitet, vattenmiljö och resurseffektivisering. Årets tema är - förstås - luftmiljö.

Under tre och en halv dag väntas 3-4000 deltagare från Europas alla hörn - allt ifrån kommissionärer, eurokrater, forskare och experter till näringslivsföreträdare, stadsplanerare, NGOs och intresserade medborgare - lära sig mer om EU:s luftkvalitet och vad man kan göra för att förbättra den.

Konferensen är gratis, och öppen för alla (anmäler sig gör man här).

Över 40 sessioner, uppdelade på efter huvudteman om tekniska lösningar, stadsmiljö, internationellt samarbete, samhällsplanering och FoU, erbjuds i programmet. Mötena leds ofta av professionella moderatorer vars uppgift är att skapa diskussion och debatt med publiken. Höga dignitärer från EU:s alla institutioner är på plats - kanske t o m självaste EU-kommissionens ordförande Manuel Barroso. 

EU:s gröna vecka erbjuder därutöver ett 40-tal utställningar, uppvisning av avancerad luftmätningsutrustning, en legomodell som beskriver de största utsläppskällorna i samhället, filmvisning, en jordglob som visar hur luftkvaliteten förändras i tid och rum, och en fotoutställning om EU:s luftkvalitet. Utanför kan man testköra high-tech bilar som drivs på alternativ energi.

Ett stort antal tidnings- och tv-journalister finns på plats, och allt ska webstreamas direkt på nätet för att göra det möjligt för vem som helst att följa evenemanget. Dessutom arrangeras ett 50-tal "satellit-evenemang" med koppling till konferensens tema i andra delar av EU.
 

Som alla förstår är Green Week en jätteapparat att genomföra, och två av mina kollegor på kommunikationsenheten jobbar i princip heltid med konferensen. De fokuserar dock "bara" på de praktiska aspekterna, och när det gäller själva programinnehållet m.m. så har det fallit på min lott att försöka leda och samordna det hela. En ganska spännande men tidskrävande uppgift, vilket gör den svårförenlig med att hinna med de "normala" arbetsuppgifterna inom EU:s luftöversynsprojekt (som förstås inte har minskat i motsvarande omfattning). 

Nu är dock det mesta på plats, och nedräkningen till öppningssessionen har börjat. Ser mycket fram emot att den gröna veckan ska dra igång - och ännu mer ser jag fram emot att den är över.

En dödsstöt för EU:s tjänstemän?

Kommissionens fackföreningar aviserar nu nya strejkvarsel. Anledningen är ett förslag från medlemsländernas rådsarbetsgrupp som skulle innebära omfattande ändringar i kommissionsanställdas arbetsvillkor.

Fackföreningarna går så långt att de talar om en "Death penalty for the European public service", och säger sig ha räknat ut att det innebär 60% minskad köpkraft för kommissionsanställda sett över hela karriären. Förslaget går bl.a. ut på en omedelbar lönefrysning i minst 2 år, införande av särskild kris-avgift om 2-6% som ska dras direkt på lönen, längre tjänstgöringskrav (42 år i tjänst) för full pensionsåterbäring, 30% ökad pensionsavgift, höjd pensionsålder till 67 år, lägre pensionsåterbäring (från 70% av lönen till 50%), förlängd arbetstid från 37.5 till 40 timmer per vecka, förbud mot förlängning av temporärt anställda mm.

Även om förslaget väcker stort missnöje i direktoratens korridorer, så är förstås fackföreningarnas språkbruk och upprördhet aningen överdrivna. Förslaget om de ändrade arbetsvillkoren kommer att förhandlas vidare och sannolikt bli mindre omfattande, och kommer under alla förhållanden inte att innebära EU-tjänstemännen lämnar kommissionen i stora horder eller att de måste börja söka bostadsbidrag och överleva på popcorn och nudlar.

Förslaget ska måste förstås också ses mot bakgrund av den politiska verkligheten som Europa befinner sig för tillfället, med fokus på välfärdsförsämringar och sparande, och med ett stort antal statsanställda som i vissa krisdrabbade EU-länder har blivit arbetslösa eller tvingats till lönesänkningar på upp till 20%. (Å andra sidan har andra statsanställda, framför allt i bättre bemedlade länder som Tyskland och Sverige, inte alls drabbats särskilt hårt av krisen.)

Men frågan är större än att jämföra byråkraters löner och pensionsvillkor i EU-institutionerna och medlemsländerna; det handlar i själva verket om synen på EU:s framtid. Arbetsvillkoren för EU-tjänstemännen kan rimligen inte bara handla om att spara pengar, eller ens om att definiera "rättvisa" arbetsvillkor för EU-anställda (med tanke på de stora löneskillnaderna mellan enskilda medlemsländer är detta under alla omständigheter närmast omöjligt i praktiken).

Det gäller att höja blicken, och inse att det övergripande målet måste vara att försäkra sig om att EU-apparaten - som ju finansieras av ländernas egna medlemsavgifter - levererar produkter av hög kvalitet. För det krävs motiverad och duktig personal, och effekten av kraftigt försämrade arbetsvillkor kan förstås väl bli att personalen demobiliseras, att viktiga poster överges och står tomma, och att EU inte längre klarar av att rekrytera kompetent personal.

Försämrade arbetsvillkor för eurokrater tjänar därför främst populister och nationalister: de som tror att åternationationalisering och minskat (eller rent av avvecklat) EU-samarbete är bästa lösningen för framtiden.

Själv hör jag till dem som är övertygad om att ett effektivt och omfattande EU-samarbete är helt nödvändigt för att på sikt skapa hållbart välstånd, rättvisa och (inte att förglömma!) fortsatt och varaktig fred i Europa.