Kommissionens fackföreningar aviserar nu nya strejkvarsel. Anledningen är ett förslag från medlemsländernas rådsarbetsgrupp som skulle innebära omfattande ändringar i kommissionsanställdas arbetsvillkor.
Fackföreningarna går så långt att de talar om en "Death penalty for the European public service", och säger sig ha räknat ut att det innebär 60% minskad köpkraft för kommissionsanställda sett över hela karriären. Förslaget går bl.a. ut på en omedelbar lönefrysning i minst 2 år, införande av särskild kris-avgift om 2-6% som ska dras direkt på lönen, längre tjänstgöringskrav (42 år i tjänst) för full pensionsåterbäring, 30% ökad pensionsavgift, höjd pensionsålder till 67 år, lägre pensionsåterbäring (från 70% av lönen till 50%), förlängd arbetstid från 37.5 till 40 timmer per vecka, förbud mot förlängning av temporärt anställda mm.
Även om förslaget väcker stort missnöje i direktoratens korridorer, så är förstås fackföreningarnas språkbruk och upprördhet aningen överdrivna. Förslaget om de ändrade arbetsvillkoren kommer att förhandlas vidare och sannolikt bli mindre omfattande, och kommer under alla förhållanden inte att innebära EU-tjänstemännen lämnar kommissionen i stora horder eller att de måste börja söka bostadsbidrag och överleva på popcorn och nudlar.
Förslaget ska måste förstås också ses mot bakgrund av den politiska verkligheten som Europa befinner sig för tillfället, med fokus på välfärdsförsämringar och sparande, och med ett stort antal statsanställda som i vissa krisdrabbade EU-länder har blivit arbetslösa eller tvingats till lönesänkningar på upp till 20%. (Å andra sidan har andra statsanställda, framför allt i bättre bemedlade länder som Tyskland och Sverige, inte alls drabbats särskilt hårt av krisen.)
Men frågan är större än att jämföra byråkraters löner och pensionsvillkor i EU-institutionerna och medlemsländerna; det handlar i själva verket om synen på EU:s framtid. Arbetsvillkoren för EU-tjänstemännen kan rimligen inte bara handla om att spara pengar, eller ens om att definiera "rättvisa" arbetsvillkor för EU-anställda (med tanke på de stora löneskillnaderna mellan enskilda medlemsländer är detta under alla omständigheter närmast omöjligt i praktiken).
Det gäller att höja blicken, och inse att det övergripande målet måste vara att försäkra sig om att EU-apparaten - som ju finansieras av ländernas egna medlemsavgifter - levererar produkter av hög kvalitet. För det krävs motiverad och duktig personal, och effekten av kraftigt försämrade arbetsvillkor kan förstås väl bli att personalen demobiliseras, att viktiga poster överges och står tomma, och att EU inte längre klarar av att rekrytera kompetent personal.
Försämrade arbetsvillkor för eurokrater tjänar därför främst populister och nationalister: de som tror att åternationationalisering och minskat (eller rent av avvecklat) EU-samarbete är bästa lösningen för framtiden.
Själv hör jag till dem som är övertygad om att ett effektivt och omfattande EU-samarbete är helt nödvändigt för att på sikt skapa hållbart välstånd, rättvisa och (inte att förglömma!) fortsatt och varaktig fred i Europa.
Inlägg
