Närkontakt med miljökommissionären

Jag har tidigare reflekterat över hur annorlunda kommissionen är jämfört med regeringskansliet, bl.a. när det gäller den omfattande hierarkiska och byråkratiska uppbyggnaden, kanske i synnerhet när det gäller direktkontakter med den politiska nivån.

Från min tid som departementssekreterare, ambassadsekreterare, attaché och miljöråd i den svenska statsförvaltningen minns jag hur ofta man hade nära direktkontakter med ministern och hens politiska medarbetare. Även som nyanställd depsek fick jag tidigt delta på beredningar med ministern, för att ev komplettera ärendet med muntlig information, och höra hur hen resonerade i ens egna sakfrågor.

Detta är definitivt en aspekt som jag ofta har saknat på kommissionen, eftersom det kan ge extra inspiration och krydda i vardagsarbetet att ibland få träffa och ge direkta råd till den högsta chefen.

På kommissionen är det nämligen en annan visa: här finns det lager på lager av chefer, direktörer, generaldirektörer och kabinettmedlemmar som innebär att en vanlig dödlig "policy officer", hur senior man än anses vara, nästan aldrig får träffa miljökommissionären annat än indirekt och på avstånd. Och exakt hur relationerna ser ut mellan direktoratet (tjänstemännen och kabinettet (kommissionärens politiska stab) har jag faktiskt ännu inte riktigt förstått. Man befinner sig t o m på helt olika lokal - direktoratet vid förorten Beaulieu och kabinettet i kommissionens högkvarter Berlyamont.

Det finns gott om erfarna och duktiga kollegor här som trots lång och trogen tjänst aldrig har befunnit sig i "närkontakt" med kommissionären - delvis också kanske beroende på att deras sakområde inte har betraktats som särskilt politiskt "sexigt".

Samtidigt är det lätt att förstå varför det finns så många murar runt EU-kommissionärerna. Kommissionens förebild är inte svensk statsförvaltning utan fransk, med en mycket mer centraliserad och hierarkisk struktur. Dessutom är det lätt att inse hur kaotiskt det skulle kunna bli på kommissionen om man inte konstruerar ganska rigida besluts-strukturer med många "checks and balances"; inte minst eftersom medarbetarna på direktoratet har så olika bakgrund, ursprung och erfarenheter när det gäller bl.a. poilitiska kontakter.

För några dagar sedan kom dock något av ett genombrott för egen del. En rad omständigheter gjorde att jag ensam skulle representera direktoratet på ett 2-timmars möte om EUs luftkvalitetsöversyn mellan kommissionären och miljöorganisationernas paraplyorgan EEB. Det var första gången som jag satt sida vid sida med kommissionären (tillsammans med en kabinettsmedlem), och även om det var kommissionären som skötte det mesta av snacket så fick jag flera tillfällen att komplettera och utveckla resonemangen. Med tanke på hur ovanligt detta är, så kunde man inte annat än tacka för förtroendet.

Det blev en mycket intressant erfarenhet, och en rejäl vitamininjektion. Nästa gång jag skriver en briefing till chefen, så känns avståndet inte riktigt lika långt.