Förbud mot "beaching" i EU!

Så här i sommartid brukar längtan till stränder för sol och bad växa sig särskilt stark. Och vi kan säkert alla hålla med om att stränder är bättre lämpade för solbadande turister än för skrotfärdiga fartyg.

Hösten 2009 ledde jag förhandlingarna i miljörådsarbetsgruppen om en ministerdeklaration om fartygsåtervinning (se tidigare blogginlägg). Det blev en segdragen och komplicerad historia.

Jag minns att jag hade hoppats att rådsslutsatserna skulle bli mer långtgående än vad de till slut blev, inte minst när det gäller förbjud mot s k "beaching" - en otäck verksamhet som innebär att uttjänta fraktfartyg, färjor och oljetankers som ska tas ur bruk fraktas till och monteras ned direkt på en strand i något avlägset u-land, där de under livsfarliga arbetsförhållanden plockas isär av underbetalda arbetare utan utbildning och skyddsutrustning, samtidigt som de läcker tungmetaller, asbest och oljeslam rakt ut i naturen.

Trots att en sådan verksamhet knappast förstås inte är förenlig med EU:s generella lagstiftning om miljöfarligt avfall (uttjänta fartyg omfattas dock inte av denna) visade det sig att flera medlemsländer, inte minst de stora fartygsnationerna, motsatte sig detta - och texten blev till slut ganska urvattnad (här skriver jag om miljörådsmötet där ministerdeklarationen till slut antogs).

Kanske bidrog initiative under det svenska ordförandeskapet trots allt till det framsteg som nu har gjorts, när EU-institutionerna nyligen enades om en ny förordning för fartygsnedmontering där "beaching" uttryckligen förbjuds. 

Det är glädjande att se att även till synes mindre långtgående initiativ på miljöområdet till slut kan bära frukt. Även om det ibland kan ta några år innan de förverkligas.