Nya tag efter Köpenhamn

Andreas Carlgren skriver idag på DN debatt om hur han vill stärka det globala klimatarbetet framöver. Han beskriver hur de små ö-nationerna som sannolikt drabbas värst av klimatförändringen övergavs av den egna u-landsgruppen G77 i Köpenhamn, och talar övetygande om behovet att nu pröva "alternativa vägar" parallellt med FN-spåret. Särskilt viktigt är att Kina och USA, som utmärkte sig för att sakna den nödvändiga politiska viljan i Köpenhamn, ska bli mer ambitiösa.

Jag är också övertygad om att det kan krävas nya sätt att nå framgång i klimatarbetet, kanske någon form av "coalition of the willing" av länder som är beredda att gå längre och inleda ett intensivare samarbete i form av t.ex. en gemensam utsläppsmarknad och tekniksamarbete. Det förutsätter dock att alla stora utsläppsnationer, inkl i synnerhet USA och Kina, deltar.

Vilket kan vara lättare sagt än gjort. Bland det som jag själv fann mest förvånande i rapporteringen från Köpenhamn var att EU inte fick den centrala roll som alla förväntade sig och som vi hade förberett så noggrannt i Bryssel. Den svaga slutdeklarationen, "The Copenhagen Accord", förhandlades av USA, Kina, Indien, Braslien och Sydafrika; EU deltog alltså inte i dessa diskussioner. Även Carlgren framhåller att EUs förhandlingsstrategi, med förhandlingskortet att gå från -20% till -30% om andra åtog sig motsvarande utsläppsminikningar som central utgångspunkt, fallerade.

Frågan är dels vad som kan få USA och Kina att öka sin ambitionsnivå, dels hur EU ska kunna bidra till detta. Kanske kan en framgångsrik behandling av det liggande lagförslaget om klimatåtgärer i USA bidra till att de intar men mer framskjuten hållning framöver. Vad som krävs för att Kina ska ändra inställning är dock mer svårtippat, liksom EU:s roll i detta.