Nytt miljörådsmöte i antågande

I fredags hade vi Coreperförhandlingar om nästan alla punkter på miljörådets agenda inför nästa möte den 11 juni i Luxemburg. Vi antog en rad lägesrapporter och enades om en skogsresolution.

Det är bara att konstatera att spanjorna inte riktigt har kommit så långt som de hade hoppats på. Av sex aktuella lagförslag så kommer minst fem att hamna i knät på belgarna när de tar över i juli. Också för den sjätte - det viktiga industriutsläppsdirektivet - är resultatet högst osäkert. Intensiva slutförhandlingar pågår med parlamentet och det är långt ifrån givet att man kommer i mål; i så fall väntar en tuff s k förlikningsförhandling i höst.

Spanjorerna hade också hoppats starta förhandlingar om ett nytt lagförslag om bioavfall, men kommissionen har kommit fram till att det inte behövs lagstiftnign alls på det området.

Återstår så endast en politisk resolution om torka och klimatanpassning, och ännu en ministerdebatt om klimat på agendan den 11 juni. Klimatdiskussionerna skulle kunna bli intressanta, men ingen tror på allvar att det ska kunna ske något verkligt framsteg vid detta möte - varken inför Cancun-mötet i höst eller i den intressanta diskussionen om EU ska öka sitt utsläppsåtagande till 30% av "egoistiska" skäl.

Belgiskt nyval på gång

Nu pryder valaffischerna åter vägkanterna inför det belgiska nyvalet som ska hållas 13 juni (se även tidigare bloggar i ämnet).

Få tror dock att en ny regering kommer att finnas på plats den 1 juli när belgarna tar över rodret i EU som ordförandeland. Ännu färre att den nya regeringen ska kunna hantera den komplicerade språk- och rättighetskonflikt som ledde fram till den tidigare regeringens fall. Många tror att risken för att landet splittras är större än på mycket länge.

Frågan är dock vilken reell betydelse regeringskrisen i Belgien kommer att ha för EU-samarbetet på miljösidan.

Inte särskilt stor, fick vi lära oss igår när vi besökte några belgiska kollegor för att få en inblick i deras planering inför ordförandeskapet - ett digert program, med fokus på klimat, biologisk mångfald, resurseffektivisering och en rad lagförslag som förhoppningsvis ska kunna förhandlas klart under hösten.

Mötet skedde intressant nog på Flanderns regionkontor i Bryssel. Belgien har nämligen den ovanliga traditionen att ministerrepresentationen i EU roterar mellan de tre regionerna Bryssel, Vallonien och Flandern. För närvarande är det den flamländska regionala miljöministern Joke Schauvliege som har fått denna uppgift, och därmed är det också hon som kommer att sitta ordförande i miljörådet under belgarnas ordförandeskap. Hon kommer även att representera EU på klimatmötet i Cancun i november och Biodiveritetsmötet i Nagoya i oktober.

Våra flamländska vänner inledde mötet med att försäkra oss om att det belgiska politiska systemet på regional nivå minsann är mycket stabilare än på federal (nationell) nivå, och att det kommande nyvalet därför inte alls kommer att påverka deras ordförandeskap på miljösidan.

Vi får snart se om de får rätt.

Världens ballaste firre

Grabbarna är fortfarande oerhört fascinerade av vattenlevande djur.

Yngsta killen, nu 2 1/2 år, har fått en en ny favoritfisk: ballakudan.

Den är helt enkelt JÄTTE-LOLIG, säger han.

Institutionell maktkamp

I en tidigare blogg har jag berättat om hur de olika EU-institutionerna (rådet, kommissionen och parlamentet) gör delvis helt olika tolkningar av det nya EU-fördraget.

Förra veckan deltog jag på ett ovanligt spännande corepermöte där en av de knivigaste frågorna - den om hur EU ska representeras i internationella förhandlingar - diskuterades.

Ämnet var ett s k förhandlingsmandat med riktlinjer för EU:s positioner inför ett FN-möte i Stockholm i juni om att skapa en ny miljökonvention (internationell miljölag) om att begränsa användningen av den giftiga tungmetallen kvicksilver.

I denna typ av förhandlingar har kommissionen hittills talat för EU:s räkning när det finns en tydlig EU-lagstiftning på plats, medan ordförandelandet förhandlar när det handlar om frågor där EU-regleringar saknas (t.ex. finansiella frågor och stöd till u-länder). I vissa fall råder s k delad kompetens, dvs det finns både EU-lagstiftning och nationella lagar, och i dessa fall har oftast ordförandeskapet företrätt unionen.

Kommissionen vill nu ändra denna praxis och hävdar att EU:s nya fördrag ger kommissionen rätt att tala för EU och leda EUs interna förhandlingsmöten i alla frågor. De menar också att en sådan reform är nödvändig av praktiska skäl för att EU ska kunna tala med en röst i internationella förhandlingar.

Rådet - dvs medlemsstaterna - är däremot helt eniga om att EU-fördraget inte ändrar någonting på detta område och vill fortsätta att dela upp förhandlingsuppgifterna mellan kommissionen och ordförandeskapslandet beroende på vilka sakfrågor som förhandlas i det enskilda fallet.

Mandatfrågan har nu stötts och blötts i månader, men vid corepermötet förra veckan var det dags att fatta beslut. Det blev snart tydligt att medlemsländerna fortfarande inte accepterade kommissionens linje, varpå kommissionen gjorde något mycket ovanligt: man drog tillbaks sitt ursprungliga förslag.

Exakt vad detta innebär ur rättsligt perspektiv är ännu oklart. Kanske måste fallet prövas i EU-domstolen, men det kan ta mycket lång tid, kanske flera år. Den omedelbara följden är dock sannolikt att rådets beslut ogiltigförklaras eftersom det bara är kommissionen som får lägga förslag i EU (s k exklusiv initiativrätt). EU kan därmed komma att stå utan förhandlingsmandat FN-mötet i juni med följd att både kommissionen och medlemsländerna måste sitta tysta.

I värsta fall kan situationen lamslå EUs agerande även i andra internationella förhandlingar. Och i bakgrunden hägrar hela tiden den kanske mest kontroversiella frågan: ska kommissionen ha rätt att förhandla för hela EU även i klimatförhandlingarna?

EU mot minus 30%?

Klimatdebatten går fortfarande på tomgång efter Köpenhamn, och mediahypen är defintivt över – åtminstone för denna gång.

Det innebär förstås inte att klimatförändringarna har avstannat.

Nya klimatkommissionären Connie Hedegaard gör sitt bästa för att hålla trycket uppe. Hon försöker nu övertyga sina kommissionärskollegor om att kommissionen ska föreslå att EU ökar sina utsläppsminskningar av klimatgaser till 2020 från minus 20% till minus 30%, utan krav på omvärlden att göra motsvarande.

I ett läckt utkast till kommissionsrapport hittar man övertygande argument för en tuffare klimatpolitik. Den ekonomiska krisen har lett till kraftigt minskade utsläpp vilket gör att EU redan är på god väg att uppfylla -20%-målet. Kostnaden för att gå till -30% beräknas kosta 81 miljarder euro, vilket endast är 11 miljarder mer än vad EU-länderna var beredda att betala 2008 för att gå till -20% (från högre utsläppsnivåer än idag).

11 miljarder euro – det är t.ex. bara en tiondel av det stödpaketet på 110 miljarder euro som Grekland nyligen beviljades.

Dessutom skulle en minskning med -30% få många andra positiva effekter, i form av fler jobb, förbättrad luftkvalitet, bättre innovationsklimat för företagen och ökad energisäkerhet genom minskat oljeberoende.

Ytterligare ett viktigt argument är att en tjugoprocentig minskning det under närmaste årtiondet kan leda till att det blir mycket dyrt att nå det långsiktiga utsläppsmålet på -85% till 2050. Ur ekonomisk synpunkt är det bättre att jämna ut utsläppsminskningarna över en längre period vilket skulle innebära ett större åtagande fram till 2020.

Delar av näringslivslobbyn protesterar högljutt och menar att ett unilateralt 30%-mål skulle slå hårt mot EUs tunga industri. Flera medlemsländer med Italien och Polen i spetsen lär tveklöst hålla med. Andra, såsom Sverige och Tyskland, är inne på samma resonemang som Hedegaard.

Milljörörelsen å sin sida hävdar att varken -20% eller -30% är tillräckligt. För några dagar sedan hade jag besök av lobbyister från miljöorganisationen Jordens Vänner som i en egen rapport argumenterar för en minskning på -40% till 2020.

Vi får se vilka argument som väger tyngst när kommissionen lägger fram slutversionen av rapporten i slutet på maj. Därefter väntar en tuff diskussion i ministerrådet, kanske på statschefsnivå. Klimatdebatten är långt ifrån över – även om den har tagit en liten paus.

Bryssel - Europas största trafikinfarkt

I en tidigare blogg om bilmässan i Bryssel berättade jag om den pågående elbilshypen. En för många något oväntad invändning mot dessa bilar är att de är alltför tysta - de blir helt enkelt trafikfarligare eftersom de inte kan höras av cykliser och fotgängare. I DN igår kunde man igår läsa om en ny lyxmodell som innovativt löser detta problem genom att generera konstgjort motorljud från särskilda högtalare. I filmen nedan kan man själv lyssna på ljudeffekterna. Inom EU pågår för övrigt en intensiv debatt om hur man bäst ska stödja miljöbilar. Vissa länder vill att EU särskilt ska stödja en jättelik elbilssatsning, medan andra (däribland Sverige) föredrar en s k teknikneutral lösning där man endast fokuserar på själva miljövinsten (dvs oavsett om det handlar om el, hybrid, biobränsle eller bränsleceller).

I Bryssel skapar trafiken inte bara miljöproblem utan också enorma trafikköer. I en analys av GPS-firman TomTom utnämndes Bryssel nyligen till "the most gridlocked city in Europe". Enligt studien försenas 38% av alla bilresor i Bryssel pga bilköer (att jämföra med 6% i Stockholm, som i samma undersökning rankas som nr 56 i Europa - man kan undra hur stort behovet verkligen är för nya dyra trafikleder runt Stockholm). 

Jag är inte förvånad - trafiksituationen i Bryssel är under all kritik. En anledning lär vara ett skattesystem som gynnar firmabilar som arbetsförmån. Det lär finnas planer på biltullar för Bryssel, och staten erbjuder för närvarande hela 15% rabatt till konsumenter som köper miljöbilar med CO2-utsläpp under 100 g/km. På senare tid har man dessutom installerat parkeringsautomater i innerstan (ett för belgare kontroversiellt ingrepp), byggt ut tunnelbanan, lagt nya cykelbanor och introducerat särskilda bussfiler. Men bilträngseln blir bara värre.

Själv undviker jag helt bilkörning i Bryssel, både av miljöskäl och för den inre fridens skull. Bakom ratten blir man bara irriterad, uttråkad och - framför allt - försenad. Istället cyklar jag alltmer. Det är en utmärkt start på dagen att via "gräddfilen" rulla förbi alla surmulna bilister som sitter fast på Avenue de la Couronne varje morgon.

Jag ser gärna färre bilar totalt men fler elbilar på Bryssels gator. Oavsett hur mycket eller lite de låter.

Varför man blir utlandssvensk

Min favorit-radiokrönikör heter Ludvig Rasmusson (i hård konkurrens med Mark Levengood), som brukar avsluta Sveriges bästa radioprogram Godmorgon Världen men en personlig krönika. Nyligen ägnade han sina 10 minuter i etern åt att aningen ironiskt beskriva något av det typiska svenska kynnet - "Året runt med deppigheter". Lyssna här. 

Rasmusson sammanfattar mycket träffsäkert några av skälen till att jag har valt att bli utlandssvensk (det är nu ofattbara 10 år sen jag bodde permanent i Sverige), även om det också finns många andra.