19 maj 2010

Institutionell maktkamp

I en tidigare blogg har jag berättat om hur de olika EU-institutionerna (rådet, kommissionen och parlamentet) gör delvis helt olika tolkningar av det nya EU-fördraget.

Förra veckan deltog jag på ett ovanligt spännande corepermöte där en av de knivigaste frågorna - den om hur EU ska representeras i internationella förhandlingar - diskuterades.

Ämnet var ett s k förhandlingsmandat med riktlinjer för EU:s positioner inför ett FN-möte i Stockholm i juni om att skapa en ny miljökonvention (internationell miljölag) om att begränsa användningen av den giftiga tungmetallen kvicksilver.

I denna typ av förhandlingar har kommissionen hittills talat för EU:s räkning när det finns en tydlig EU-lagstiftning på plats, medan ordförandelandet förhandlar när det handlar om frågor där EU-regleringar saknas (t.ex. finansiella frågor och stöd till u-länder). I vissa fall råder s k delad kompetens, dvs det finns både EU-lagstiftning och nationella lagar, och i dessa fall har oftast ordförandeskapet företrätt unionen.

Kommissionen vill nu ändra denna praxis och hävdar att EU:s nya fördrag ger kommissionen rätt att tala för EU och leda EUs interna förhandlingsmöten i alla frågor. De menar också att en sådan reform är nödvändig av praktiska skäl för att EU ska kunna tala med en röst i internationella förhandlingar.

Rådet - dvs medlemsstaterna - är däremot helt eniga om att EU-fördraget inte ändrar någonting på detta område och vill fortsätta att dela upp förhandlingsuppgifterna mellan kommissionen och ordförandeskapslandet beroende på vilka sakfrågor som förhandlas i det enskilda fallet.

Mandatfrågan har nu stötts och blötts i månader, men vid corepermötet förra veckan var det dags att fatta beslut. Det blev snart tydligt att medlemsländerna fortfarande inte accepterade kommissionens linje, varpå kommissionen gjorde något mycket ovanligt: man drog tillbaks sitt ursprungliga förslag.

Exakt vad detta innebär ur rättsligt perspektiv är ännu oklart. Kanske måste fallet prövas i EU-domstolen, men det kan ta mycket lång tid, kanske flera år. Den omedelbara följden är dock sannolikt att rådets beslut ogiltigförklaras eftersom det bara är kommissionen som får lägga förslag i EU (s k exklusiv initiativrätt). EU kan därmed komma att stå utan förhandlingsmandat FN-mötet i juni med följd att både kommissionen och medlemsländerna måste sitta tysta.

I värsta fall kan situationen lamslå EUs agerande även i andra internationella förhandlingar. Och i bakgrunden hägrar hela tiden den kanske mest kontroversiella frågan: ska kommissionen ha rätt att förhandla för hela EU även i klimatförhandlingarna?