När miljödebatten inleddes på 60-talet, var det främst industriutsläppen som stod i fokus. Stora bolmande skorstenar från smutsig industri ledde till fiskdöd, försurning, stendammlunga, skogsdöd. Ibland sägs det att de stora punktutsläppens tid är över, att nutidens miljöproblem kommer från små diffusa utsläpp som bilar, tvättmaskiner och hushållskemikalier. Detta är dock en sanning med modifikation. Industriutsläppen har förvisso minskat kraftigt, men står fortfarande för en väsentlig andel av miljöproblemen.
En stor del av min arbetstid viks nu åt EU:s nya industridirektiv (IPPC), som vid sidan om klimatet kanske den allra viktigaste aktuella miljöfrågan som just nu förhandlas i EU. Lagstiftningen omfattar över 52 000 industrianläggningar i EU, varav ca 2000 i Sverige: Sammanlagt står dessa anläggningar för 83% av EU:s svavelutsläpp och 34% av kväveutsläppen.
Kommissionens förslag går ut på att slå ihop, harmonisera, förenkla och stärka EU:s regler för tillståndsprövning av alla EUs större industrianläggningar. Reglerna omfattar utsläppsnivåer, avfallshantering, energieffektivitet, industriolyckor och återställning efter nedläggning.
Förra veckan deltog jag på inte mindre än fyra möten om IPPC, varav ett reguljärt förhandlingsmöte, två möten med en s k ”likeminded-grupp” (som har ett gemensamt intresse av att det blir ett ambitiöst direktiv) och ett med amerikanska handelskammaren. De senare var påtagligt oroliga för att regelverket skulle bli alltför strikt.
Förhandlingssituationen är komplicerad, där särskilt många av de nya medlemsländerna opponerar mot den höga ambitionsnivån i kommissionens förslag. Debatten handlar bl.a. om hur man ska försäkra sig om att alla industrier använder sig av bästa möjliga teknik (s k BAT), när de nya och striktare utsläppsgränserna för stora energianläggningar ska börja gälla, och om man ska utöka omfattningen till att omfatta också mindre förbränningsanläggningar.
Med tanke på att många av industrierna i forna Östeuropa (särskilt kraftstationer) är gamla ineffektiva och smutsiga kvarlevor från Sovjettiden så kan man ha viss förståelse för deras invändningar. Samtidigt tycker jag att argumenten i många stycken känns gammalmodiga – ”förslaget fördjupar den ekonomiska krisen”, ”kommissionen underminerar industrins konkurrenskraft”, och ”först tillväxt, sen miljö”.
I själva verket är det tvärtom. Kommissionen har räknat ut att förslaget om det genomförs leder till en samhällsekonomiskt nettovinst på hela 7-28 miljarder euro – exklusive ekonomiska vinster av minskad försurning (som är svåra att beräkna). 13.000 - 125.000 för tidiga dödsfall kommer att undvikas. 200 miljoner euro/år sparas direkt för industrin i form av minskade administrativa kostnader. Dessutom medför förslaget på sikt globala konkurrensfördelar för EU genom utveckling av ny miljöteknik, något som kommer att vara en fördel när länder som Kina, Brasilien och Indien med största sannolikhet skärper sin miljölagstiftning i framtiden. Den ekonomiska krisen utgör snarare än möjlighet istället för ett hinder, eftersom de stora statliga krispaket som nu pytsas ut för att stimulera omstrukturering kan användas för att gynna ny smart teknik – till gagn för både hälsa, miljö och långsiktig ekonomisk tillväxt.
Kanske handlar det om en sista strid mellan gammal förlegad industripolitik och ett nytt modernt, högteknologiskt och resurseffektivt samhälle. En sak är dock säker: många förhandlingsmöten återstår innan vi vet vilket synsätt som kommer att dominera EU:s framtida industripolitik.
Inlägg
