Klimatrush och finansoro

Det talas mycket klimat och finanskris i Bryssels korridorer dessa tider.

Kommissionens olika klimatförslag debatteras mycket hett i både rådet och i parlamentet. I tisdags – redan kallat ”Super Tuesday” av EU-byråkraterna här – i röstade parlamentet om tre viktiga delar: EUs interna bördefördelning av utsläppskraven till 2020, utsläppshandelssystemet och koldioxidlagring. Utfallet var positivet för dem som värnar om mer långtgående åtgärder inom EU för att minska klimateffekten – sämre för dem som vill minimera nya krav på industrin. Mycket hårt arbete återstår nu för att rådet och parlamentet ska kunna komma överens i knäckfrågorna om bl.a. graden av auktionering av utsläppsrätter, öronmärkning till klimatåtgärder och övergång från ett 20%-mål till ett 30%-mål vid ett framgångsrikt nytt globalt avtal i Köpenhamn 2009.

Själv följer jag särskilt koldioxidutsläppen från bilar, som diskuterades i rådsarbetsgruppen i måndags och av EU-ambassadörerna i tisdags. Medlemsländerna är delade i två läger: en grupp länder är djupt oroliga för att europeisk bilindustri ska tvingas lägga ner på grund av alltför tuffa utsläppskrav och vill skjuta upp införandet till 2015; en annan grupp vill stå fast vid Kommissionens förslag om 2012.

Samtidigt läste jag att Volvo i veckan varslade över 3000 anställda i Sverige. Givetvis undrar man: kommer ännu tuffare miljökrav att göra det ännu svårare för bilindustrin?

Personligen tror jag inte det. Tvärtom, faktiskt. Miljökraven leder till energieffektivisering och mindre bränsleförbrukning. Detta är något som framtidens bilköpare kommer att efterfråga i vilket fall, inte minst mot bakgrund av skyhöga oljepriser. Givetvis måste man ge viss tid för anpassning, men historien visar att tuffa miljökrav är bra för svensk och europeisk konkurrenskraft. Vad annat kan vi konkurrera med i EU, än effektivitet och kvalitet?

Huvudproblemet är att det blir naturligt svårare att våga fatta långsiktigt kloka beslut när man inte ens vet hur man ska hantera den dagsaktuella ekonomiska krisen. I den mån det finns en konflikt mellan miljö och ekonomi så är det nästan alltid på kort - på längre sikt är målsättningarna sällan oförenliga.