En historisk klimatuppgörelse

Mycket kritik har hörts om Europeiska rådets klimatöverenskommelse från i fredags.

Från mitt perspektiv är jag lite förvånad över detta. Det känns helt enkelt lite väl gnälligt. Överenskommelsen är trots allt unik i sitt slag: aldrig tidigare har något land eller grupp av länder varit i närheten av att införa så här tuffa klimatregler. Dessutom i tider av en ekonomisk nedgång som många tror kan vara den värsta i modern tid.

De flesta verkar tycka att det är fullständigt självklart att EU ska anta en ambitiös klimatlagstiftning långt före alla andra länder. Så är det ju inte - egentligen. EU hade mycket väl kunnat göra som resten av världen: vänta till Köpenhamnsmötet i slutet på nästa år och se vad man kommer fram till innan man gör något själv.

Det verkar också som om många underskattar hur svårt det faktiskt är att komma överens om långtgående klimatåtgärder med 27 länder med mycket olika grundförutsättningar; därutöver ska man dessutom komma överens med två jätteinstitutioner med sina egna intressen och annorlunda perspektiv.

Det är inte gratis att ställa om industri och samhälle på ett så grundläggande sätt som klimatpolitken kräver - särskilt på kort sikt. Självklart blir det svåra diskussioner om hur man skapar ett system som fördelar kostnaderna så rättvist som möjligt mellan både länder och industrisektorer.

Risken för "koldioxidläckage" genom att vissa industrier kan flytta till länder utan klmatkrav, och större nyttjande av "flexibla mekanismer" för de länder vars insatser för ytterligare minskade utsläpp är dyrast (varav Sverige är ett) är givna delar av denna svåra debatt. Det senare kan leda till stora klimatinvesteringar i fattiga länder, med ett mycket större positiv klimateffekt per satsad euro.

Det är lätt att fokusera på de mindre bra detaljerna och på den politiska kohandel som är oundviklig i en sån här svår förhandling. Men man får inte glömma att de ursprungliga ambitiösa målsättningarna för EU finns kvar: minus 20% till 2020, alternativt minus 30% om det blir ett bra avtal i Köpenhamn. Man är enig om hur länderna ska fördela utsläppsminkningarna mellan sig, handelssystemet om utsläppsrätter har gjorts om i grunden, och ett stort steg tas för att stimulera ny teknik för koldioxidlagring under mark. Dessutom tas nya grepp för att stimulera förnybar energi och minska utsläppen från bilar.

Den som verkligen minns hur klimatdebatten såg ut för bara några år sedan (innan Al Gores klimatkampanj och Stern-rapporten) borde dock inte kunna bli annat än imponerad.

Många verkar också tycka att det är självklart att den ekonomiska krisen inte skulle sänka - eller åtminstone kraftigt urvattna - klimatpaketet. Men det hade inte alls varit något omöjligt scenario. Att se EUs ledare med Sarkozy och Barroso i spetsen försvara en klimatuppgörelse värd namnet är trots allt en historisk händelse.

Självklart kunde det ha varit bättre. Men några perfekta beslut kan sällan tas när 27 länder och två tunga EU-institutioner ska enas om minsta kommatecken. Nog borde man väl kunna glädja sig litet åt den enorma insats som har gjorts och som - om inte parlamentet sätter käppar i hjulet vid onsdagens omröstning - nu har resulterat i världens utan jämförelse tuffaste klimatregim.