Att EU-parlamentet har två högsäten har kanske sina historiska och politiska skäl, men för en vanlig EU-medborgare ter det sig förstås obegripligt. Rent rationellt är det svårt att försvara denna månatliga flyttcirkus, och det bidrar knappast till att öka det allmänna förtroendet för EU hos gemene man.
I veckan besökte jag för första gången Strasbourg, för att bevaka parlamentsdebatten om EUs nya regler för industriutsläpp, och delta på mitt livs första s k trilogförhandling mellan rådet, EU-parlamentet och EU-kommissionen.
Det visade sig vara är en högst trivsam liten stad med sina korsvirkeshus, gotiska katedraler, ”flammenkeuchen”-pannkakor och futuristiska spårvagnar. Kanske är den lite väl tillrättalagd, lite som ett Legoland i full storlek.
Själva parlamentsbyggnaden ligger en bit från centrum och har en karaktäristisk arkitektur som för tankarna till planeter och himlakroppar. Det är stort, förvirrande och pampigt. I korridorerna vandrar delar av personalen omkring i svart frack, prydda med stora medaljer runt halsen.
Parlamentsdebatterna hålls i ett enormt mötesrum, ofta med förvånansvärt få närvarande ledamöter. Under omröstningarna fylls den stora salen till bristningsgränsen. Då ska alla parlamentariker vara på plats för att trycka på knapparna och rösta om oräkneliga förslag och yttranden, i ett lika välregisserat som för en utomstående svårbegripligt arrangemang. Ordförandeklubban och digitalklockan nyttjas flitigt, och texterna klubbas igenom med väldig fart.
Utanför plenum svärmar lobbyisterna. Den vanligaste strategin verkar vara att bjuda på kaffe i en närliggande cafeteria som kallas ”blomman” (benämnd efter en skrikig blommig heltäckningsmatta). Just denna dag hade många Parlamentariker med sig små Tibetflaggor för att markera sitt stöd för Tibets självständighet; tydligen var självaste Dalai Lama på besök i Strasbourg.
Inlägg
