För ganska exakt tre år sedan bloggade jag om att vara hemmapappa i Kap Verde - ett land där det är närmast otänkbart för en man att ta hand om barn och hushåll.
Men även i Sverige, med vår generösa föräldraförsäkring, så tar papporna bara ut drygt 20% av föräldraledigheten. Om man menar allvar med ett jämställt samhälle så måste denna snedvridning korrigeras, genom att de s k pappamånaderna utökas till minst 1/3 av ledigheten, och på sikt till hälften. Det är knappast rimligt att staten subventionerar ett system som cementerar gamla könsroller och håller kvinnorna från arbetet och männen från barnen. En kvoterad föräldraförsäkring är sannolikt den enskilt mest effektiva åtgärden av alla för att uppnå verklig jämställdhet, med lika och rättvisa villkor för både män och kvinnor både på arbetsmarknaden och i hemmet.
Glädjande nog så uppfattades inte den långa pappaledigheten i Kap Verde som någon nackdel när jag sökte mig tillbaks till regeringskansliet för några år sedan - det verkade tvärtom betraktas som något positivt. Kanske har man insett att en rimlig balans mellan arbets- och familjelivet rent av kan ha större förutsättningar att leverera bra resultat på jobbet än att satsa allt på karriären.
En annan trevlig erfarenhet var när jag härom dagen hörde en nära kollega på rådssekretariatet (med lång erfarenhet av olika ordförandeländer) lyfta fram det svenska ordförandeskapet som en förebild för just jämställdhet och föräldraskap. Bakgrunden var att hon hade konstaterat att många av de svenska ordförandena - alltså både kvinnor och män - i långt högre utsträckning än kollegor från andra länder syntes prioritera familjelivet t.o.m. under den extrema arbetsbelastning som ordförandeskapet innebar, t.ex. genom att gå hem i rimlig tid.
Ibland får man kosta på sig att känna sig lite stolt över att vara svensk.
Inlägg
