Djävulen i detaljerna

EU är rätt enkelt – egentligen. Kommissionen föreslår, ministerrådet och EU-parlamentet granskar, ändrar och fattar beslut (de måste vara överens). Kommissionen ser till att medlemsländerna genomför lagstiftningen, ibland genom att gå till EU-domstolen.

Fast det är klart – ibland blir det lite krångligt ändå. The devil is in the details, som min brittiske kollega brukar säga.

Medbeslutandeförfarande, kommittologi, förlikningsprocess, övergångsregler, undantagsklausuler, överträdelseärenden… EU vimlar av olika typer av komplicerade processer. Men vem hade trott något annat – 27 länder och över 500 direktvalda EU-politiker ska komma överens. Ingen enkel uppgift.

Ibland är själva lagförslagen också rätt krängliga. Förslaget till ”omarbetning” av IPPC är bland de värsta jag har sett hittills (och då har jag sett ganska många) och måste vara något av en EU-byråkrats våta dröm.

Bara namnet: Integrated Polution and Prevention Control. Sex gamla direktiv slår ihop till ett. Detaljeringsgraden är enorm. Tekniska formler, kemiska ämnen, definitioner av olika verksamheter, hänvisningar fram och tillbaks, till artiklar, till annex, till andra direktiv… Allt i en enda röra, eftersom man har kvar den gamla versionen av direktivet i texten som referens.

Förslaget är 266 sidor långt. Till råga på allt är vissa delar gråmarkerade, andra är vitmarkerade; tanken är att bara det som är grått ska förhandlas.

Men direktivet är viktigt. Det handlar om tillståndsgivning för tung industri, och täcker tiotusentals industrianläggningar i EU. Bestämmelser påverkar direkt EU:s luftkvalitet. Förhoppningsvis kan vi skärpa utsläppskraven och därmed minska både försurning, övergödning och luftrelaterade sjukdomar.

Hur det går vet vi om något år eller två. Den som vill läsa förslaget (fungerar bl.a. bra som sömnmedel) kan klicka här.

Ministermöte, monstermajs och romerska kejsare

När vi anlände till rådsmötet i Luxemburg i måndags möttes vi av en stor banderoll upphängd i två ballonger med en jättelik monstermajs-figur, efter klassiskt halloween-tema. Budskapet handlade om genetiskt modifierade organismer: ”GMOs equals food insecurity – EU act now!”. Nedanför banderollen delade "sjukvårdare" ut små medicinpaket med namnet ”Anticorp” med texten ”Rescue remedy for EU politicians”.

Fyndigt. Medicinen uppgavs vara effektiv mot företagslobbyist-virus. Givetvis blev man lite nyfiken på vad som fanns inuti medicinpaketet: en liten chokladbit. Undrar om detta räknas som muta?

Greenpeace var nog hur som helst nöjda med sin aktion, för innanför säkerhetskontrollerna uttryckte många miljöministrar kritik mot GMO-reglerna, och förespråkade stärkt miljöriskbedömning, utveckling av s k socio-ekonomiska kriterier som grund för beslut om GMO-ansökningar, och större möjlighet för GMO-undantag inom naturskyddade områden.

Därutöver diskuterade ministrarna bl.a. klimatpaketet, koldioxidutsläpp från bilar, EU:s position inför nästa klimatmöte i Poznan i december och förslaget till handelsförbud för sälprodukter – som framför allt Sverige, Finland och Danmark har stora problem med.

Klimatförhandlingarna går framåt, men det kommer inte att bli lätt att enas innan årets slut som planerat. På ekot beskrivs läget så här. Inte bara tidigare östländer är tveksamma till viktiga delar av paketet, utan också Italien börjar ifrågasätta på allvar. Greenpeace uttalat sig om detta i Reuters: "Mr Berlusconi is prepared to ignore the interests of his people for the sake of another fortnight in Europe's political limelight. But the EU is not the Roman Empire and he's certainly not the emperor.". Kaxigt värre.

Nästa miljörådsmöte i december kommer att bli tuffare. Då är det dags för konkreta beslut i flera av de frågor som debatterades i måndags. Det kommer att bli en hektisk tid framöver för att förbereda dessa.

Den som vill veta mer om miljörådsmötet kan klicka här.

Klimatfunderingar från ovan

Satt nyligen på planet till Köpenhamn och läste ett utkast till klimatslutsatser inför miljöministermötet nästa vecka. Spännande läsning faktiskt, tonläget är ambitiöst med målsättningar om minskade globala utsläpp med 50% till 2050; för i-ländernas del med hela 80-95%. Dessutom konstaterar man att detta innebär ungefärliga växthusgasutsläpp på två ton per person och år, och föreslår att detta ska utgöra en referenspunkt för fortsatta förhandlingar.

Ganska revolutionerande, när man tänker efter. Om dessa ambitioner uppfylls, så kommer vi att få ett samhälle som ser radikalt annorlunda ut – om bara 40 år.

I Le Soir kunde jag dessutom läsa att EU:s stats- och regeringschefer hade slagit fast att målsättningen att enas om klimatpaketet innan årsskiftet gäller, trots hot om ”veto” från Berlusconi et al. ”Klimathotet minskar inte för att det är ekonomisk kris”. ”Det är nu man måste våga visa verkligt ledarskap”. Säger Barroso och Sarkozy, synbart nöjda, brett leende.

Gott så. Det känns förstås lätt absurdt att sitta i ett flygplan 10.000 meter över marken och läsa om detta, väl medveten om att jag själv samtidigt bidrar till att att ytterligare överskrida min egen ”koldioxidkvot”. Visst kan man försvara sig med att säga att man jobbar i miljöns tjänst, och att allt resande kompenseras av en successivt bättre miljölagstiftning i EU etc. Men ändå – det känns svårt att komma ifrån känslan av dubbelmoral, att inte leva som man lär.

Jag har en god vän som på stort allvar försöker begränsa sina utsläpp till just två ton per år – och han är på god väg att lyckas. Han älskar att resa, men är mycket principfast i att inte flyga inom Europa. Inte ens i tjänsten – vilket har föranlett en hel del diskussioner med arbetsgivaren. Eftersom tågresor nästan alltid är dyrare så är konsekvensen att han får betala stora delar av sina tjänsteresor själv, och dessutom använda semesterdagar för den extra restiden.

Hedervärt eller miljödogmatiskt? Döm själva, men personligen lutar jag åt det förra.

På måndag flyger jag vidare för att tillsammans med resten av den svenska delegationen till Luxemburg och miljörådsmötet – där just klimatslutsatserna är en av huvupunkterna på agendan.

My lips are sealed

Stort EU-toppmöte i Bryssel idag: våra politiska ledare ska tala finansoro, klimatpaket och Georgienkris. Det innebär paradoxalt nog en något lugnare tillvaro för oss som inte är direkt berörda av toppmötet; alla andra möten på rådet är inställda och man får äntligen lite tid att städa undan diverse surdegar på kontoret, och förbereda sig inför nästa veckas miljöministermöte i Luxemburg.

Som miljöförhandlare får man vara beredd på att sätta sig in i och driva de mest oväntade frågor. På mitt bord ligger nu ett förslag att förbjuda all handel med sälprodukter, såvida inte jakten uppfyller en rad långtgående djurskyddskrav. Sverige är (tillsammans med Finland) ett av få EU-länder där man bedriver viss säljakt, och för en gångs skull ställer sig nu Sverige på barrikaderna mot en ny miljölagstiftning istället för tvärtom som det brukar vara.

Så nu blir min uppgift att försvara svensk säljakt! Faktum är dock att den svenska positionen är ganska rimlig; förslaget från EU-kommissionen är utformat för att försvåra för den oetiska säljakt som bedrivs utanför EU:s gränser, men tyvärr skapar det samtidigt problem för den begränsade och kraftigt reglerade och kvoterade skyddsjakt på säl som bedrivs i Sverige för att minimera sälarnas skador för fiskenäringen. Mindre än 100 sälar skjuts årligen i Sverige, medan den kommersiella jakten i t.ex. Kanada omfattar ca 300.000 djur. Det knepiga i sammanhanget är också att EU inte har rätt att reglera jakten som sådan, utan endast själva handeln med sälprodukter. Man kan alltså mycket väl fortsätta jaga säl i Sverige, men utan att ta vara på köttet, huden och oljan. Nog är det lite snett.

Frågan är extremt politiskt laddad; sälar är söta och många väljer ett helt svartvitt perspektiv: all säljakt anses för vara ond, grym och onödig (utom då för inuiter som ges ett carte blanche undantag). Alla har vi väl sett bilder på TV hur jägare går omkring på isen med spik-klubbor och slår säl-ungar i huvudet; att det kan finnas ansvarsfull säljakt är lätt att bortse från. Själv har jag redan uppvaktats av både djurskydds- och jägarlobbyn, vilka förstås har diametralt olika perspektiv på detta.

Nyligen träffade jag också representanter från EU-kommissionen för att gå igenom förslaget och se hur man eventuellt skulle lösa några av de specifika svenska problemen.

Hur mötet gick? Det kan jag tyvärr inte avslöja här och nu. ”My lips are sealed”!

Klimatrush och finansoro

Det talas mycket klimat och finanskris i Bryssels korridorer dessa tider.

Kommissionens olika klimatförslag debatteras mycket hett i både rådet och i parlamentet. I tisdags – redan kallat ”Super Tuesday” av EU-byråkraterna här – i röstade parlamentet om tre viktiga delar: EUs interna bördefördelning av utsläppskraven till 2020, utsläppshandelssystemet och koldioxidlagring. Utfallet var positivet för dem som värnar om mer långtgående åtgärder inom EU för att minska klimateffekten – sämre för dem som vill minimera nya krav på industrin. Mycket hårt arbete återstår nu för att rådet och parlamentet ska kunna komma överens i knäckfrågorna om bl.a. graden av auktionering av utsläppsrätter, öronmärkning till klimatåtgärder och övergång från ett 20%-mål till ett 30%-mål vid ett framgångsrikt nytt globalt avtal i Köpenhamn 2009.

Själv följer jag särskilt koldioxidutsläppen från bilar, som diskuterades i rådsarbetsgruppen i måndags och av EU-ambassadörerna i tisdags. Medlemsländerna är delade i två läger: en grupp länder är djupt oroliga för att europeisk bilindustri ska tvingas lägga ner på grund av alltför tuffa utsläppskrav och vill skjuta upp införandet till 2015; en annan grupp vill stå fast vid Kommissionens förslag om 2012.

Samtidigt läste jag att Volvo i veckan varslade över 3000 anställda i Sverige. Givetvis undrar man: kommer ännu tuffare miljökrav att göra det ännu svårare för bilindustrin?

Personligen tror jag inte det. Tvärtom, faktiskt. Miljökraven leder till energieffektivisering och mindre bränsleförbrukning. Detta är något som framtidens bilköpare kommer att efterfråga i vilket fall, inte minst mot bakgrund av skyhöga oljepriser. Givetvis måste man ge viss tid för anpassning, men historien visar att tuffa miljökrav är bra för svensk och europeisk konkurrenskraft. Vad annat kan vi konkurrera med i EU, än effektivitet och kvalitet?

Huvudproblemet är att det blir naturligt svårare att våga fatta långsiktigt kloka beslut när man inte ens vet hur man ska hantera den dagsaktuella ekonomiska krisen. I den mån det finns en konflikt mellan miljö och ekonomi så är det nästan alltid på kort - på längre sikt är målsättningarna sällan oförenliga.

Den som har mest prylar när han dör vinner

Som ung och radikal hade jag en fin vit T-shirt med texten "Den som har mest prylar när han dör vinner!". Jag tyckte den gav en rätt träffande kritik av prylhysterin i samhället (det tycker jag för övrigt fortfarande).

På något sätt tänkte jag nog att jag själv i någon mån skulle kunna stå utanför prylsamhället. Nu ca 20 år senare med fru och två barn börjar jag dock tvivla. Frågeställningen ställs på sin spets när man som vi nu gör flyttar in i en ny bostad. Antalet lådor fyllda med prylar, leksaker och möbler är helt enkelt hissnande. Och det efterföljande kaoset därefter. Var ska allting stå? Hur ska allt få plats?

Detta trots att vi sålde och rensade ut en hel del saker innan vi lämnade Kap Verde.

Som om det inte vore tillräckligt så var vi dessutom på Ikea-besök i helgen, för att införskaffa ytterligare "nödvändiga" prylar. Benno, Billy, Sandnes, Applåd och Effektiv. Ikeabesök är nästan alltid ett stort projekt (särskilt på lördagar!), men med två barn är det nästan oöverstigligt. Den som har försökt skjuta tre jättelika kundvagnar och två barnvagnar framför sig samtidigt vet vad jag talar om.

Från början ville jag inte ens vara med och tävla.

Nu känns det som om jag är på god väg att vinna.