MAY eller SHALL?

Jag glömmer aldrig när jag som barn i början av 80-talet deltog i demonstrationer mot hormoslyrbesprutning på de värmländska kalhyggena. En liten skara modiga miljöaktivister spände upp färglada paraplyer och flaxade med armarna när flygplanet dök upp i horisonten; om det fanns människor på området var fick planet nämligen inte spruta utan tvingades vända om (här finns en mer målande beskrivning av detta).

Demonstrationerna fick stor uppmärksamhet i media och bidrog direkt till att hormoslyrbesprutning sedermera förbjöds. Idag anser alla, inklusive skogsnäringen, att besprutningen var en utomordentligt dålig idé både i ett miljö- och hälsoperspektiv men också rent ekonomiskt.

Anledningen till att jag kom att tänka på denna händelse är att rådet och parlametet igår kom överens om ett viktigt EU-förslag om bekämpningsmedel. Frågan var både politiskt och tekniskt komplicerad, och EU-parlamentet hade över 200 ändringsförslag för lagförslaget.

Det har således varit mycket slit att få ihop detta, och Sverige har med sin långa erfarenhet med nationella regler och förbud om kemikalier och bekämpningsmedel spelat en alldeles särskild roll i förhandlingarna. Ordförandeskapet var mycket tacksamma för underlag i form av bra kompromissförslag och teknisk expertis.

För min del kom jag in sent i förhandlingarna och det har varit en rätt stor utmaning att sätta sig in i alla detaljer.

Den sista knäckfrågan handlade om huruvida det skulle stå "may" eller "shall" i en av artiklarna. Hela förslaget höll på att gå till förlikning bara för att man inte kunde komma överens om detta.

Förhandlingarna var som sagt komplicerade, men slutkompromissen på denna del blev ganska enkel (som inbiten förhandlare skulle man nästan säga vacker): "shall" gäller för första delen av artikeln, "may" för den andra.

Här kan man läsa mer om överenskommelsen.

Monstret och batongen

EU-parlamentet röstade igår igenom klimatpaketet. Lättnaden hos dem som har varit inblandade i förhandlingarna här i Bryssel är påtaglig.

Lite senare på eftermiddagen hade vi traditionsenlig överlämning i rådets miljöarbetsgrupp av ordförandeskapets stafettpinne, "le baton" (som dessutom råkar vara sönder och tejpad) från den nuvarande franska ordfskapsdelegationen till den inkommande tjeckiska. Fransmännen såg ytterligt nöjda ut, även om de också verkade lite slitna. Våra tjeckiska kollegor däremot såg ut att vara ganska tyngda av stundens allvar.

Överlämningen firades med ett glas champagne, och både kommissionen och rådssekretariatet höll tal om fransmännens bravader. Ett av talen illustrerades mycket fyndigt med utklipp från Asterix och Obelix - också detta är tradition i miljögruppen.

Utöver "le baton" överlämnades också en ytterligt ful liten stenstaty föreställande ett monster som sitter och läser en bok. Tanken är att varje ordförandeskap ska ge denna till den medlemsstat som har varit mest problematisk i gruppen under det gångna halvåret. Icke förvånande har statyn aldrig använts på det sättet ännu, det ska trots allt ganska mycket till innan diplomater öppet pekar ut och kritiserar andra. Syftet är nog kanske främst att använda monstret i avskräckande syfte.

Om ett halvår är det dags för oss att ta emot batongen och monstret. Känns lite mer påtagligt nu när tjeckerna tar över. Kanske kan man tala om en skräckblandad förtjusning (och det är inte bara monstret som skrämmer).

En historisk klimatuppgörelse

Mycket kritik har hörts om Europeiska rådets klimatöverenskommelse från i fredags.

Från mitt perspektiv är jag lite förvånad över detta. Det känns helt enkelt lite väl gnälligt. Överenskommelsen är trots allt unik i sitt slag: aldrig tidigare har något land eller grupp av länder varit i närheten av att införa så här tuffa klimatregler. Dessutom i tider av en ekonomisk nedgång som många tror kan vara den värsta i modern tid.

De flesta verkar tycka att det är fullständigt självklart att EU ska anta en ambitiös klimatlagstiftning långt före alla andra länder. Så är det ju inte - egentligen. EU hade mycket väl kunnat göra som resten av världen: vänta till Köpenhamnsmötet i slutet på nästa år och se vad man kommer fram till innan man gör något själv.

Det verkar också som om många underskattar hur svårt det faktiskt är att komma överens om långtgående klimatåtgärder med 27 länder med mycket olika grundförutsättningar; därutöver ska man dessutom komma överens med två jätteinstitutioner med sina egna intressen och annorlunda perspektiv.

Det är inte gratis att ställa om industri och samhälle på ett så grundläggande sätt som klimatpolitken kräver - särskilt på kort sikt. Självklart blir det svåra diskussioner om hur man skapar ett system som fördelar kostnaderna så rättvist som möjligt mellan både länder och industrisektorer.

Risken för "koldioxidläckage" genom att vissa industrier kan flytta till länder utan klmatkrav, och större nyttjande av "flexibla mekanismer" för de länder vars insatser för ytterligare minskade utsläpp är dyrast (varav Sverige är ett) är givna delar av denna svåra debatt. Det senare kan leda till stora klimatinvesteringar i fattiga länder, med ett mycket större positiv klimateffekt per satsad euro.

Det är lätt att fokusera på de mindre bra detaljerna och på den politiska kohandel som är oundviklig i en sån här svår förhandling. Men man får inte glömma att de ursprungliga ambitiösa målsättningarna för EU finns kvar: minus 20% till 2020, alternativt minus 30% om det blir ett bra avtal i Köpenhamn. Man är enig om hur länderna ska fördela utsläppsminkningarna mellan sig, handelssystemet om utsläppsrätter har gjorts om i grunden, och ett stort steg tas för att stimulera ny teknik för koldioxidlagring under mark. Dessutom tas nya grepp för att stimulera förnybar energi och minska utsläppen från bilar.

Den som verkligen minns hur klimatdebatten såg ut för bara några år sedan (innan Al Gores klimatkampanj och Stern-rapporten) borde dock inte kunna bli annat än imponerad.

Många verkar också tycka att det är självklart att den ekonomiska krisen inte skulle sänka - eller åtminstone kraftigt urvattna - klimatpaketet. Men det hade inte alls varit något omöjligt scenario. Att se EUs ledare med Sarkozy och Barroso i spetsen försvara en klimatuppgörelse värd namnet är trots allt en historisk händelse.

Självklart kunde det ha varit bättre. Men några perfekta beslut kan sällan tas när 27 länder och två tunga EU-institutioner ska enas om minsta kommatecken. Nog borde man väl kunna glädja sig litet åt den enorma insats som har gjorts och som - om inte parlamentet sätter käppar i hjulet vid onsdagens omröstning - nu har resulterat i världens utan jämförelse tuffaste klimatregim.

EU-tävling

Kommissionen har lagt fram ett nytt förslag med följande benämning:
"Draft Commission Decision concerning the non-inclusion of certain substances in Annex I, IA or IB to Directive 98/8/EC of the European Parliament and of the Council concerning the placing of biocidal products on the market."

Den som bäst gissar vad förslaget handlar om vinner en gratis rundvandring med undertecknad i EU-katakomberna.

Inför klimattoppmötet

Imorgon och på fredag ska det avgöras. Då ska EUs stats- och regeringschefer själva förhoppningsvis mejsla fram de sista avgörande kompromisslösningarna för att få EUs klimatpaket i hamn. Allt slit och all den tid som vi EU-byråkrater har lagt ner på att förbereda beslutet ska förhoppningsvis bära frukt. (se även artikel i DN)

De svåraste frågorna rör bördefördelningsbeslutet och handelssystemet för utsläppsrätter, medan reglerna för lagring av koldioxid, direktivet om förnybar energi, och förordningen om koldioxidutsläpp från bilar i stort är avklarade.

Utanför rådsbyggnaden börjar redan TV-bilarna rada upp sig, journalisterna vässar sina tagnentbord och miljöaktivisterna vecklar ut sina banderoller. Förväntan är enorm.

Frågan är om man någonslin haft en så arbetsintensiv höst i EU som i år. Coreper har överskridit all tänkbar arbetspraxis och man har bokstavligen jobbat dag och natt. Trots det är det upplagt för en svår och tuff slutförhandling, eftersom alltför många frågor fortfarande är olösta.

Det är intressant - och hoppingivande - att EU satsar så mycket resurser på att enas om ambitiösa klimatregler. Klimat är inte längre en fråga bara för miljöministrar. Nu är också finans-, utrikes-, närings- energi-, och statsministrarna djupt involverade. De förslag som ligger på bordet är faktiskt ganska revolutionerande, och kan med lite god vilja sägas utgöra grunden för ett helt paradigmskifte i synen på resursanvändning och ekonomi.

Men det finns inga för att det ska gå vägen. Det är mycket som står på spel. I första hand handlar det förstås om EUs trovärdighet inför nästa års internationella klimatförhandling om ett nytt kyotoprotokoll. Men det handlar faktiskt också om att visa att EU faktiskt kan vara beslutföra även i tider av ekonomisk kris och finansiell oro. Därtill kommer det enorma kapital som fransmännen, med Sarkozy själv i spetsen, har satsat på att få till stånd ett klimatbeslut. Skulle projektet misslyckas (man vågar knappt tänka tanken på detta i EU-korridorerna) så skulle det innebära en enorm prstigeförlust för både Frankrike och EU.

Om några dagar vet vi hur det går. Min gissning är att man kommer att enas till slut, men att det kommer att ske på bekostnad av ett mindre ambitiöst beslut än vad som skulle vara önskvärt. Glädjande nog finns det inget som tyder på att man kommer att tumma på det övergripande målet - att EU ska minska utsläppen med 20% till 2020 (eller hela 30% om det blir ett bra utfall vid klimatmötet i Köpenhamn nästa år).

Klant kan du vara själv!

Ännu ett miljörådsmöte är över (här kan man läsa mer om det). Det höga arbetstempot mattas dock inte för det, klimatförhandlingarna fortsätter inför det nu helt avgörande mötet med Europeiska rådet i slutet av veckan, och (för min del) handlar det om intensiva slutförhandlingar med parlamentet om EU-regler för bekämpningsmedel.

Belgien är underligt på många sätt. Bland det knepigaste tycker jag är tvåspråkigheten och all den politik som ligger inbäddad i detta. Själv pratar jag förstås mest franska (Bryssel är till 4/5 franskatalande) eller engelska men i vardagen är det oundvikligt att snappa upp ett och annat holländskt ord också.

Ett av de roligaste - och vanligaste - holländska uttrycken är "beste klanten". Att jag sedan länge insett att det betyder "bästa kund" (det heter ju "client" på både engelska och franska) hjälper inte - jag hajar till varje gång jag läser och känner mig spontant lätt förolämpad: "Hallå eller?! Klant kan du vara själv!".

Faktum är att holländskan nog ligger ganska nära svenskan. Det märks särskilt när man läser holländsk textning på TV, som svensk förstår man säkert ungefär hälften av skriven holländska. Även om man knappt begriper ett ord när man hör det talade språket.

Appropå TV så har vår minsting tagit ett avgörande kliv på utvecklingsstegen: han har lärt sig hantera fjärrkontroller. Så fort han får syn på en fjärrkontroll så kastar han sig över den och börjar fingra på knapparna. En fjärris i varje hand ska det vara - minst. Han vet också att man måste rikta den mot apparaten för att det ska bli nåt. Vilket han gör med en sprudlande glädje och stor förväntan. Man vet ju aldrig riktigt vad som händer...

Han kommer att bli en fantastisk zappare när han blir stor.

CO2-utsläpp från bilar i hamn

Strax på väg till förmöte med Andreas Carlgren inför morgondagens miljörådsmöte. På agendan står bl.a. klimatpaketet, minskade koldioxidutsläpp från bilar, en handlingsplan för hållbara konsumtions- och konsumtionsmönster och ministerdeklarationer om GMO och om en global kvicksilverkonvention.

I förmiddags uppnåddes faktiskt en överenskommelse mellan rådet, EU-parlamentet och Kommissionen om koldioxidutsläppen från bilar. Efter långa förhandlingar om infasning, bötesnivåer och långsiktigt mål till 2020, är man nu äntligen överens. EUs bilflotta ska ner till utsläppsnivåer på 130 g/km i genomsnitt till 2015, och från 2020 gäller ett än tuffare mål på 95 g/km.

Bilindustrin knorrar, särskilt i dessa dystra tider av ekonomisk nedgång och rasande nybilsförsäljning - men på sikt är detta det enda raka: både miljön och marknaden kräver energisnålare bilar. Billig olja finns det inte mycket kvar av.