Många anser – möjligen med viss rätt – att vi brysselbyråkrater riskerar att tappa kontakten med det ”verkliga” Sverige och det som händer på lokal och regional nivå.
För att motverka detta brukar jag så långt möjligt ta emot besökare från svenska kommuner och regioner på representationen, men också vid tillfälle delta på miljökonferenser på olika håll i Sverige för hålla mig bättre ajour med den svenska miljödebatten. Dessutom ser jag det som min plikt att försöka bidra till att öka kunskapen och förståelsen för EU i Sverige.
I samband med en planeringsövning på departementet nyligen så passade jag således på att gästföreläsa om EU:s försurningsarbete vid miljökonferensen ”Halland kalkar för livet” i Västsverige. Konferensens uppmärksammade 30 års kalkningsarbete för att motverka försurningen, och det blev en inspirerande och lärorik övning. En lång rad kalkningspionjärer fanns på plats och beskrev målande hur man lyckats rädda tusentals sjöar och vattendrag från försurningsdöden – allt från de första trevande experimenten med tryckslangar, gasmasker och flyt-traktorer till dagens omfattande helikopterkalkning. (Här kan man läsa mer om konferensen).
Kalkningen är ett bra exempel på ett banbrytande och framgångsrikt miljöarbete. Ändå kommer det inte att räcka, om inte utsläppen av svavel, kväve och ammoniak pressas ner ytterligare – något som bara kan ske genom ett effektivt internationellt miljösamarbete. Med kalkningskonferensen i ryggen känns EU:s fortsatta försurningsarbete med IPPC och den kommande revisionen av takdirektivet än viktigare.