Måsten

Härom dagen började vår äldste plötsligt gnola på signaturmelodin till Sveriges bästa radioprogram "Godmorgon världen". Jag brukar regelbundet lyssna på detta via podcast, och tydligen har även lillgrabben snappat ett och annat från programmet.

Han har det ganska tufft nu, mycket på grund av att han har börjat i förskolan denna vecka. I och med detta påbörjas en ny och omvälvande fas i hans liv, och som förälder reflekterar jag över att han från och med nu kommer att tillbringa en allt större andel av sin tillvaro i olika former av utbildningsinstitutioner.

Det är minst lika uppslitande för föräldern som för barnet att lämna på dagis när barnet inte är med på noterna. Och här i Belgien är det inte tal om någon "svensk" inskolning där föräldern följer med till förskolan under någon vecka eller så. 5 minuters avsked, sen är det adjö. Personalen säger att det bara blir värre om man drar ut på inskolningen. Vem vet, kanske har de rätt, men nog känns det ganska hjärtlöst.

Man får uppbåda all tänkbar självbehärskning för att låtsas vara lugn och oberörd när man lämnar. De flesta småbarnföräldrar känner nog igen sig. I morse försökte jag en ny taktik: "Ibland måste man göra saker man inte gillar. Pappa vill inte heller gå till jobbet, men han måste".

Han blev inte övertygad. Inte pappa heller.