Olika valsituationer

Endast några veckor till valet till EU-parlamentet återstår. Nyss återvänd från Stockholm från en tjänsteresa, kan jag konstatera att skillnaden mellan den svenska och belgiska EU-valrörelsen är slående.

Intrycket från Sverige är att intresset för EU-valet i Sverige var närmast obefintligt, och i den mån det fanns kändes det nästan konstruerat.

I Belgien däremot är valrörelsen inför parlamentsvalet mycket mer framträdande och levande, manifesterat av allt från det stora antalet affischer, broschyrer, tidningsartiklar och tv-debatter till kringvandrande röstfiskande parlamentariker som man stöter på på gatan. Förra veckan träffade jag en cyklande S-kandidat som delade ut flyers; hon blev besviken när jag berättade att jag endast kunde rösta på svenska parlamentariker.

Kanske inte så konstigt trots allt kan man tycka, att EU-valet uppmärksammas mer i EUs huvudstad än i EUs utmarker. Men visst är det ändå lite konstigt att det svenska grundmurade demokratiska systemet har så svårt att tänka europeiskt? Dels därför att EU-parlamentet är det enda sättet för EU-medborgarna att påverka EU-politiken mer direkt, men också med tanke på hur mycket makt parlamentet har inom EU (ännu större makt om det nya Lissabonfördraget antas).

Tyvärr finns det mindre roliga aspekter av den belgiska valrörelsen: den flamländska högern. Den har slagord som får Sverigedemokraternas budskap att låta som barnjoller. Huvudbudskapet tycks vara att lösa den ekonomiska krisen genom att begränsa invandringen och kasta ut alla invandrare ur Flandern. Stödet för detta ”Vlamse Block” är så starkt att runt en av fyra flamländare lägger sin röst på partiet.

Detta är en aspekt av Belgien som jag har svårt att förlika mig med. Som tur är märks det inte mycket av högerextremismen i Bryssel - de flesta Brysselbor som jag stöter på är både humanister, federalister och royalister.