2000 klamrar

Hur gör man för att visa att länder har olika uppfattning om en text i ett beslutsdokument? Det finns flera olika metoder.

I FN arbetar man ofta med klamrar. Om en text befinner sig in om en [klammer] så betyder det att det inte finns enighet om texten, eller att det är ett av många alternativa förslag. Jag hörde nyligen att det finns över 2000 klamrar i förhandlingstexten om en ny klimatöverenskommelse efter Kyotoprotokollet. Det är närmast omöjligt att hantera så många olika förslag, och det skapar enorma pappershögar (något som många journalister tycker om att skoja om).

I EU brukar man mest arbeta med fotnoter, dvs medlemsländer som inte kan acceptera en viss text redovisas i en liten fotnot längst ner på papperet. Jag har sett EU-dokument med flera hundra fotnoter.

Som ordförande vill man ofta minimera antalet klamrar eller fotnoter i en text. Samtidigt kan ett helt klammer- eller fotnotsfritt dokument tyda på att texten är urvattnad eller anses betydelselös, vilket kan tyda på att man har lagt ambitionsnivån för lågt. Om det finns många uppfattningar om ett förslag så visar det också att orden betyder något och kan få effekt i verkligheten.

Så kanske de 2000 klamrarna i klimattexten inte enbart är av ondo.

Världsberömd i hela Falkenberg

Blev idag porträtterad i Hallands Nyheter.

Alltid intressant att se hur man beskrivs av andra som inte känner en sen tidigare.

En kollega som fått nys om artikeln kommenterade torrt: "Måste vara fråga om extrem nyhetstorka".

Efter intervjun sa fotografen "jag har en jättekul bild-idé: du ska knalla omkring på Skrea strand barfota klädd i kostym och med finskorna i handen - med vindkraftsverken i bakgrunden!". Måste erkänna att jag först var lite tveksam - men OK, man får väl våga bjuda lite på sig själv ibland.

Gränsen mellan kul/cool och töntig kan dock vara hårfin. Döm själva.

Sköldpaddsplågeri

Vi har en granne två hus bort som verkar vara lite underlig. Hon brukar gå ut på terassen mot trädgården på kvällarna och skrika "Pokä, Pokä" (eller något sådant). Vi tror att hon kallar på sin sköldpadda.

Sköldpaddan verkar vara av den nyfikna sorten för då och då träffar vi till barnens stora förtjusning på den i vår lilla trädgård som ligger några meter bort från grannens.

Våra grannar på andra sidan trädgården berättade att sköldpaddsdamen ibland knackar på hos dem och frågar om de sett hennes bortsprungna sköldpadda. När de vid något tillfälle faktiskt hade sköldpaddan i sin trädgård hade grannen sprungit rakt genom huset, plockat upp det stackars kräket, skakat det häftigt och skällt ut det efter noter för att ha rymt hemifrån. "Du lovade ju att aldrig rymma igen!".

Alltsedan dess säger de alltid att de inte har sett sköldpaddan, för att inte medverka till ytterligare sköldpaddsplågeri.

Det kommer också att vara våran strategi, om damen knackar på hos oss.

Mer om fartygsskrotning

En av de första frågorna att ta tag i efter sommaruppehållet är att förbereda konkreta förhandlingar om EUs strategi för bättre fartygsnedmontering.

I denna artikel på ordförandewebben kan man läsa mer, liksom i ett tidigare blogginlägg.

Ett kort sommarlov

Sommarsemestern är över. Vid återkomsten till Bryssel möttes vi på flygplatsen av tryckande hetta. 37 grader i skuggan, enligt taxichauffören var det sommarens varmaste dag.

Några timmar och ett åskväder senare har temperaturen nu sjunkit till strax över 20.

Vår svenska sommarsemester känns i år lite väl kort. Tre veckor går fort. Men trots allt: den nya bryggan snickrades färdigt, hjortronvinet dracks upp, de fula risbuskarna bekämpades, den nya röjsågen testades - man känner sig som en kung med en rejäl röjsåg i händerna! - och hammocken monterades både upp och ner (utan att knappt ha använts alls däremellan). Kalufsen är aningen solblekt, händerna och benen är fulla med små sår, och vårens nackproblem från alltför obekväma datorställningar är som bortblåst.

EU-batterierna har laddats.

Nu gäller det att snabbt komma in i arbetstrytmen igen; nya förslag från kommissionen är på gång, nya ordförandedokument ska förberedas och skickas ut, nya synpunkter från medlemsländerna ska granskas och beaktas.

Dags att byta ut röjsågen, trädgårdsspaden och hammaren mot mobilen och datorn.

Dags för Sverige att leda EUs miljöpolitik mot nya höjder.

Tic-toc, tic-toc, tic-toc...

I lördags såg jag Madonna uppträda live i Göteborg – en imponerande uppvisning av en av världens i särklass proffsigaste artister (DN refererar så här).

På vägen från arenan kunde jag inte låta bli att reflektera över fenomenet; 60.000 personer betalar upp till 1200 kr (mer på svartabörsen) för att trängas på en arena och se en sångartist framföra ett antal musik- och dansnummer under 2 timmar, oftast på mycket långt avstånd och med ljudnivåer som för många kräver öronproppar för att stå ut.

Tänk om man hade kunna mobilisera motsvarande intresse för fred och mänskliga rättigheter, eller en ren miljö (vissa försök har förvisso gjorts, såsom ”Live Aid” mm). Stordåd skulle uppnås, på nolltid.

Nåväl – faktum var att delar av showen faktiskt handlade om demokrati och miljöpolitik (något som just Madonna kanske inte är så väldigt känd för).

I introt till låten ”4 minutes” såg man vår jord ”ätas upp” av en klockas minutvisare, samtidigt som Madonna skanderar ”tic-toc, tic-toc, tic-toc”. Sedan presenteras i ett antal klipp diverse exempel på människans dårskap i form av våld, förtryck, överkonsumtion, fattigdom och miljöförstöring (Madonna refererar i bakgrunden: ”Get stupid”).

Därefter nya klipp på människor som gör gott (Martin Luther King, Al Gore, Mandela, Obama, Moder Teresa, Aung San Suu Kyi, Anna Politkovskaja ,Dalai Lama…) och ont (Mugabe, Ahmadinejad, Idi Amin, Hitler…) och slutligen trummas huvudbudskapet ut: klockan går, och vi har alla ett individuellt ansvar att bidra till en bättre värld. ”Get up, it's time, your life, your world, your choice”. ”If you want to change the world, take a look at yourself and start there”.

Säkert når hon ut till miljoner av fans med detta budskap, även om effekten förstås är svårmätbar.

Många tycker säkert att kultur och politik inte hör ihop, och det finns förstås cyniker som häcklar Madonna, U2, Sting och andra för att använda politikiska budskap i eget syfte för att skapa mer uppmärksamhet kring sig själva.

Själv tycker jag däremot att artister som använder sin stjärnstatus till att försöka skapa större medvetenhet om världsproblemen och var och ens individuella ansvar för att förbättra situationen är värd all heder.

Det krävs många insatser för att förändra världen; alla sätt är bra utom de dåliga.

Miljöattachéer på vift

EU har nu stängt butiken för sommarsemestrarna; i augusti blir inte många knop gjorda inom unionen.

Själv hoppas jag försiktigt på tre efterlängtade semesterveckor med familjen i vår svenska sommaroas i Västergötland. Det handlar dock om en annorlunda semester i år; det gäller att ha extra koll på nyhetsfödet, mailen checkas minst varannan dag, jobbmobilen ringer titt som tätt och viss tankemöda måste läggas redan nu på ordförandedokument som ska skickas ut tidigt i september.

Dessutom: om en stor miljökatastrof inträffar, t.ex. om en oljetanker går på grund utanför någon av EUs kuster, så får man räkna med att få ta första bästa plan ner till Bryssel igen.

Det sista som hände innan EU-semesterna var annars att jag och miljökollegorna ordnade en sedvanlig attachéresa för ett 60-tal av våra attachékollegor från Bryssel.

Enligt traditionen arrangerar varje ordförandeland en sådan resa som ett slags "teambuilding"-övning. Man försöker då erbjuda det bästa och mest intressanta som landet har att erbjuda; fransmännen höll till i natursköna Chamonix, och tjeckerna i Pilsen...

Vårt val av resa föll på Stockholm och Stockholm skärgård - en ganska oslagbart resmål sommartid om vädret är bra - vilket det turligt nog också var.

Vi hade ett lagt upp för ett ambitiöst tvådagarsprogram, med föreläsningar om Östersjöns miljö, svenska miljöskatter och Hammarby Sjöstad, utflykt till Tyresta Nationalpark, guidad rundvandring på stadshuset och avslutningsvis en rejäl båtutflykt till skärgårdsidyllen på Bullerö och Sandhamn.

Upplägget fungerade perfekt, och skärgårdsturen blev särskilt lyckad. Så mycket som en tredjedel av gästerna vågade ta ett dopp i kalla Östersjön, och några hade turen att få se havsörn. Måltiderna ombord var utmärkta, och mot kvällen blev det spontan ABBA-dans på båtens övre däck (min spanske kollega visade sig kunna varenda ABBA-text utantill!). När den eskorterande kustbevakningsbåten blev varse den uppslupna stämningen gjorde de ett uppvisningsvarv, till gästernas mycket stora förtjusning.

När vaxholmsbåten slutligen stävade in mot Gamla stan igen visade Stockholm och den svenska sommarnatten upp sina allra bästa sidor; stämningen var närmast magisk. Flera av attachékollegorna kom därefter fram och undrade hur man emigrerar till Sverige.