För ca 40 år sedan strandade av en händelse ett enormt fraktfartyg på stranden Chittagong i Bangladesh. Det blev början på en ny lukrativ näringsverksamhet, och Chittagong-stranden hyser nu en de största fartygsskrotningsindustrierna i världen.
Verksamheten - som kallas för "beaching" eftersom man helt enkelt kör upp skrothögarna på stranden och lämnar dem där - genererar arbetstillfällen och resurser (i form av återvunnet fartygsskrot som sedan används till byggnader mm), men arbetsmiljön är giftig och farlig, och det leder till omfattande miljöförstöring.
Faktum är att en mycket stor majoritet av de tusentals uttjänta fraktfartyg, färjor och oljetankers som tas ur bruk hamnar på en strand liknande Chittagong, där de plockas isär av underbetalda arbetare utan utbildning och skyddsutrustning, samtidigt som de läcker tungmetaller, asbest och oljeslam rakt ut i naturen.
Här kan man läsa mer om denna verksamhet.
Många av de fartyg som skickas iväg för skrotning till ett u-land är EU-flaggade, eller ägda av EU-medborgare. Sedan några år tillbaks pågår ett EU-arbete för att komma tillrätta med problemen, och i november förra året lade EU-kommissionen fram ett förslag till helhetslösning i form av en EU-strategi för fartygsåtervinning.
Nu är det Sveriges ansvar som EU-ordförande att förhandla fram ett politiskt budskap om strategin, som ska ge vägledning till kommissionen när de funderar på hur framtida EU-lagstiftning om fartygsåtervinning ska se ut. Jag har redan lett två möten i miljöarbetsgruppen på detta tema, och i september börjar de skarpa förhandlingarna om en ministerdeklaration i form av s k rådslutsatser. Motsättningarna är stora mellan några av de stora fartygsnationerna i EU och de medlemsländer som vill få till stånd tuff EU-lagstiftning på området. Återkommer framöver med fler rapporter om denna intressanta debatt om ett i stora drag okänt miljö- och människorättsproblem.
Inlägg
