Spanska miljömål

Igår var det dags för den traditionella överlämningen av miljöarbetsgruppens staffettpinne med tillhörande "miljömonster" från de spanska kollegorna till belgarna, som tar över 1 juli.

Spanjorerna har på miljösidan klarat sig ungefär som förväntat, med överenskommelsen om industriutsläppsdirektivet som den stora fjädern i hatten. Man kan också stoltstera med ett nytt ambitiöst miljömål för biologisk mångfald som antogs både av miljöministrarna och av Europeiska rådet.

I andra miljöfrågor, inklusive klimatfrågan, har det gått mycket trögare och här får Belgien nu visa vad de går för (med eller utan regering, som ännu inte är på plats efter valet).  

Senare under kvällen passerade jag EU-byråkraternas favorit-hak vid Place Luxemburg som under fotbolls-VM är översållat med storbildsskärmar. Efter Spaniens vinst i åttondelsfinalen fylldes torget av överförfriskade, dansande och sjungande spanjorer, ofta med spefulla budskap mot "lillebror" i väster ("Portugal-a-casa-å-å-å-å-å!").

Valförlust i Agadir

Tyvärr blev det ingen överenskommelse om ett nytt och striktare globalt avtal för valjakt vid valfångskommissionens IWC möte i Agadir.

Som väntat blev spänningarna mellan valjaktsförespråkarna och de länder som vill kraftigt förbjuda eller åtminstona begränsa valjakten (såsom EU och Sverige) alltför stora.

Enda sättet att nå framgång och minska antalet dödade valar är att att alla parter går med på långtgående kompromisser - något som varken valjaktsnationerna eller totalförbudsivrarna tycks ha varit villiga att göra.

Hur långt är valjaktsnationerna - i synnerhet Japan - beredda att gå för att få fortsätta med sin verksamhet? Ganska långt, enligt denna artikel i NY Times som beskriver hur korrupta politiker och byråkrater från fattiga länder med begränsat intresse i valfångst mutas för att rösta i enlighet med japanska intressen i IWC. Här kan man också läsa om EUs viktiga roll i IWC, och om möjliga konsekvenser av att EU inte kommer överens internt (vilket kan spela valjaktsländerna i händerna).

Tyvärr innebär sammanbrottet i Agadir valjaktsnationerna kan fortsätta utnyttja kryphålen i existerande regelverk genom att jaga val "i vetenskapligt syfte". Sedan det s k moratoriet (dvs förbudet) mot valjakt infördes för ett kvartssekel sedan har hela 35.000 valar dödats med denna etikett.

En taktisk valfråga

Förra veckans viktiga överenskommelse om industriutsläppsdirektivet har gått helt obemärkt förbi i svensk media. Tyvärr, får man säga, för frågan är verkligen värd att uppmärksamma eftersom den har stora konsekvenser för både miljö och näringsliv.

Desto mer skriverier finns det kring det nu pågående mötet med valkommissionen IWC i Agadir (se t.ex. denna DN-artikel).

Själv förhandlade jag ett förslag till EU-position inför IWC-mötet i onsdags förra veckan, följt av Coreperbehandling i fredags. Och blev närmast nerringd av journalister som ville veta hur EU och Sverige lägger upp förhandlingstaktiken inför IWC-mötet.

Jag kan förstå att frågan om valjakt väcker starka känslor, men mycket av kritiken mot den svenska linjen upplever jag som orättvis. Givetvis vill även Sverige begränsa valjakten. Men det gäller att inte låta det bästa bli det godas fiende. Om EU driver en alltför extrem linje i Agadir så riskerar förhandlingarna att haverera fullständigt - vilket leder till att valjakten ökar istället för minskar.

Svenska förhandlaren på plats Bo Fernholm berättar mer.

Överenskommelse om industriutsläppsdirektivet

Det visade sig att det gick att komma överens om industriutsläppsdirektivet med parlamentet. Så här rapporterade jag till departementet sent på onsdagskvällen (utdrag):

"Vid dagens avslutande trilogmöte kunde enighet uppnås om en överenskommelse om industriutsläppsdirektivet ad referendum.

Slutförhandlingarna ledde till striktare skrivningar för artikel 15.4 (som reglerar undantagsvis avsteg från tillämpning av bästa möjliga teknik, s k BAT, vid tillståndsprövning av tung industriverksamhet), samt något snävare undantagsmöjligheter för stora förbränningsanläggningar i förhållande till rådets position.

Därmed är över 2 års omfattande och komplicerade förhandlingar till ända, och ett av EUs viktigaste direktiv på miljöområdet kommer att kunna antas. Direktivet innebär trots de relativt omfattande undantag som en majoritet i rådet (dock ej Sverige) har krävt att EUs regelverk och gränsvärden för över 50.000 industrianläggningar inom EU kommer att skärpas väsentligt, med betydande miljö- och hälsovinster som följd. Det innebär också att EUs miljölagstiftning för tung industri förenklas, konsolideras och harmoniseras vilket kommer att förbättra konkurrenskraften för de delar av näringslivet som ligger i framkanten när det gäller ny resurssnål och miljövänlig teknik.

Resultatet ligger ganska långt från både kommissionens förslag och parlamentets ursprungliga position, och är inte vad Sverige hade hoppats på (särskilt vad gäller stora förbränningsanläggningar), men det får ändå betraktas som en klar framgång mot bakgrund av försvårande förutsättningar i form av t.ex. den ekonomiska krisen."

Idag godkände Coreper uppgörelsen. Direktivet beräknas träda i kraft under senhösten. Goda nyheter för Europas miljö och för progressiva miljöföretag.

Avgörandets stund för Europas industri

De senaste veckorna har det varit ett intensivt arbete med EUs nya industridirektiv, där förhandlingarna mellan rådet och parlamentet nu går in i ett slutskede, efter flera år av förhandlingar inom respektive institution.

En majoritet av medlemsländerna har infört långtgående undantagsmöjligheter för striktare miljöregler, något som parlamentet (med det svenska skuggrapportören Åsa Westlund) helst vill ta bort, eller i varje fall minimera. Sverige hör till en minoritet i rådet som ligger nära parlamentets linje, men hittills har rådet i stora drag stått fast vid sin position.

Flera förhandlingsmandat för rådet har förberetts i Coreper, och imorgon är det dags för ett sista och avgörande förhandlingsmöte (s k trilogmöte) mellan rådet, kommissionen och parlamentet, där man förhoppningsvis ska kunna komma överens om en slutlig kompromiss. Om inte, så väntar under hösten en strikt formaliserad förhandlingsprocess som kallas förlikning - och om även denna skulle misslyckas så faller hela förslaget, med stora negativa konsekvenser både för miljön och för progressiva företag (som tivingas konkurrera med mindre progressiva konkurrenter).

Förhandlingsprocessen har varit en av de mest intressanta som jag har följt inom EU, där jag tack vare nära kontakter med parlamentariker och deras assistenter har fått en ovanligt bra insikt i också parlamentets arbetssätt och förhandlingsstrategi.

Det lobbas nu intensivt in i  det sista från såväl miljörörelsen som från industrin för att skärpa respektiva vattna ur reglerna, och många väntar med spänning på att få höra om resultatet från det trilogen i morgon eftermiddag.

Rasister och separatister belgiska valvinnare

Inför gårdagens nyval i Belgien översvämmandes brevlådan av olika valmanifest och partibroschyrer.

På framsidan av propagandabladet från det ultranationalistiska VB (Vlamse Belang) står en ung blond kvinna och ser oroad ut, under rubriken "Rädd i Bryssel?". Inuti kan man läsa om krav på omedelbart stop för invandring, utvisning av illegala invandrare, slöjförbud i skolan, "medborgarexamen" för alla utlänningar och indragen rösträtt för invandrare.

VB lär tillsammans med det andra ultranationalistiska partiet LD ha fått drygt 15% av rösterna - en skrämmande hög siffra som visar på att främlingsfientligheten har ett starkt fäste i Belgien.

Valets vinnare är annars nya flamländska alliansen (N-VA), som lär ha fått upp emot 30% av rösterna i Flandern. Deras främsta mål är att dela Belgien och skapa ett självständigt Flandern, något som också VB och LD verkar för. (Läs mer på DN.)

Om Belgien verkligen blir mer främlingsfientligt eller separatistiskt återstår dock att se. Nu vidtar komplicerade och sannolikt långdragna förhandlingar mellan alla partier innan en ny regering kan utses.

Till dess styrs landet av en s k expeditionsregering, något som belgarna har lärt sig att vänja sig vid.

Gubben som BESTÄMMER

Hur förklarar man för sin 5-åring att man måste tillbringa alla veckodagar på jobbet, och ibland dessutom jobba övertid, bli försenad, eller åka på tjänsteresa?

Den som har försökt vet att det inte är inte lätt. Att t.ex. säga att man måste förbereda ett förhandlingsmandat om en adhoc-grupp om rättvis fördelning av genetiska resurser inför Coreper duger inte riktigt.

Istället försöker jag med något lite mer konkret, t.ex. att jag måste gå till jobbet för att göra luften renare att andas, eller för att fiskarna i havet ska må bättre. Abstraktionsgraden är dock fortfarande lite väl hög.

Den förklaring som fungerar bäst är istället att jag blir ”tvingad” att gå till jobbet av ”Gubben som Bestämmer” (dvs chefen). Det förstår min femåring mycket bra, för han drar en direktparallell till att han själv ofta tycker sig tvingas till vissa saker som att sätta på sig kläder, sluta se på TV, gå till skolan eller äta upp sin mat. Om han har en Gubbe som Bestämmer (dvs jag) så kan förstås också pappa ha det.

På senare tid har grabben hittat en plastklädhängare som har blivit en ny favoritleksak. Med denna i näven blir han "Kapten Krok" (inspirerad av filmen Peter Pan). Och då är det han som är Gubben som Bestämmer.

Om tillväxt och klimat

Debatten om hur man ska få hjulen att snurra och den ekonomiska tillväxten att öka igen påverkar de flesta pågående EU-förhandlingar. Inför miljöministermötet 11 juni höjs nu temperaturen inför den planerade diskussionen om kommissionens senaste klimatrapport om förutsättningarna för EU att gå till -30% (se även tidigare blogg).

Många medlemsstater är tyvärr skeptiska till att göra mer på klimatområdet - trots många övertygande och rationella argument som talar för en högre ambitionsgrad. Dessa länder verkar istället föredra att skydda sin gamla ineffektiva industri.

Fortfarande hörs också argumentet att EU ensamt inte kan klara tvågradersmålet, oavsett hur ambitiösa utsläpssmål vi sätter upp. Det stämmer givetvis att alla stora utsläppsnationer måste bidra, men det som KOM visar är att det oavsett detta finns ett rent egenintresse för EU att gå till 30% eftersom det stimulerar övergången till en ny och effektivare "grön" ekonomi. Vilket förbättrar förutsättningarna att komma ur krisen. Dessutom finns det mycket som talar för att en sådan strategi faktiskt skulle kunna övertyga andra parter att göra likaledes. EU utgör redan något av en referenspunkt för många andra länders ekonomiska strategiska beslut.

Det är stor skillnad på EUs förhandlingsstrategi inför Köpenhamn - "vi ökar vår ambitionsgrad om också andra gör det" och "vi ökar våra klimatambitioner oavsett vad andra parter gör, eftersom det är bra för ekonomin". Därför skulle ett sådant stratgiskt beslut inom EU sannolikt påverka både USA och Kina i srätt riktning.
För dem som fortfarande tror att en tillbakagång till det som har varit löser våra ekonomiska problem (än mindre klimatproblemen), kan följande citat vara tankeväckande:

"We will find neither national purpose nor personal satisfaction in a mere continuation of economic progress, in an endless amassing of worldly goods. We cannot measure national spirit by the Dow Jones Average, nor national achievement by the Gross National Product.

For the Gross National Product includes air pollution, and ambulances to clear our highways from carnage. It counts special locks for our doors and jails for the people who break them. The Gross National Product includes the destruction of the redwoods and the death of Lake Superior. It grows with the production of napalm and missles and nuclear warheads. It includes the broadcasting of television programs which glorify violence to sell goods to our children.

And if the Gross National Product includes all this, there is much that it does not comprehend. It does not allow for the health of our families, the quality of their education, or the joy of their play. It is indifferent to the decency of our factories and the safety of our streets alike. It does not include the beauty of our poetry, or the strength of our marriages, the intelligence of our public debate or the integrity of our public officials.

The Gross National Product measures neither our wit nor our courage, neither our wisdom nor our learning, neither our compassion nor our devotion to our country. It measures everything, in short, except that which makes life worthwhile, and it can tell us everything about America -- except whether we are proud to be Americans." 


Detta sades av John F Kennedy, 1968. Insiktsfullt.