1000 bussar i vägen

Igår marscherade tiotusentals demonstranter runt EU-kvarteren i Bryssel för att protestera mot svångremspolitiken i flera av EUs medlemsländer i EU (läs mer på BCCs hemsida).

Vid kvarteren kring vårt dagis stod drygt tusen (1000!) bussar parkerade, och eftersom kollektivtraffiken var helt lamslagen stannade båda barnen hemma och även jag jobbade hemifrån via internet.

Ett smart drag, visade det sig när jag pratade med de stackars kollegor som hade släpat sig till kontoret genom gatukaoset. Det enda fungerande sättet att ta sig fram var till fots - med långa omvägar runt avspärrningar och demonstrationståg.

Och barnen tyckte att det var suveränt att få vara hemma en dag mitt i veckan. De hoppas på fler demonstrationer snart.

Belgien i ett nötskal

Vill du veta mer om detta komplicerade land, och förstå varför det är så svårt att bilda regering? Se filmen! (Och läs tidigare blogginlägg...)

Radikala(?) trafikåtgärder i Bryssel

I söndags - när det var valdag i Sverige - hade Bryssel sin årliga bilfria dag. Hela staden stängdes av för biltrafik och all kollektivtrafik var gratis. Det blev ännu en gång en riktig folkfest, trots halvdant väder. Grabbarna var helt fascinerade över att få gå, springa och cykla fritt på gatan. Här och här kan man läsa tidigare blogginlägg på samma tema.

Fortfarande handlar det dock endast om en söndag per år vilket är på tok för lite med tanke på hur roligt folk har.

Däremot har man nu infört en annan trafikpolitisk åtgärd, som nog får betraktas som lite radikal: en 30 km fartgräns för hela Bryssels innerstad (dvs området innanför den ökända "tunnelringen").

Det motsvarar väl ungefär motsvarande fartgräns för hela Stockholms innerstad. Det torde vara en närmast otänkbar tanke i Sverige(?), men är nu alltså realiserat i Bryssel. 

Dock återstår det att se om fartgränsen respekteras; enligt min erfarenhet är det lite si och så med tillämpningen av trafikregler i Belgien.

En blå-grön regering?

Så visar det sig då tyvärr att inte heller Sverige är immunt mot partiorganiserad rasism. Men att det skedde med så stor marginal, och att SD t o m fick fler röster än två av etablerade partier förvånar ändå.

Några av mina EU-kollegor verkar något mindre förvånade, de har sett samma sak hända i sina egna länder (en av dem kommenterade torrt "welcome to the club!"). Sverige sällar sig nu tyvärr till mängden av EU-länder med starka ultranationalistiska partier (Nederländerna, Belgien, Österrike, Frankrike, Danmark...). Så här kommenteras valet i andra länder.

Att både S och V får minskat stöd efter fyra år av borgerligt styre förvånar också. Men även detta följer ett europeiskt mönster: vänstern är på tillbakagång trots djup ekonomisk kris, ansvarslösa banker och ökande samhällsklyftor. Samtidigt som de gröna - och ultrahögern - går framåt. De rödgrönas initiativ att formalisera samarbetet redan innan valet ser ut att var ett strategiskt misstag som - trots MPs relativa framgång - sannolikt inte gynnade något av de tre partierna.
 
När MP kom in i riksdagen som nytt parti på 80-talet ledde det ganska snabbt till att de etablerade partierna anpassade sin politik genom att lägga större tyngd vid miljöfrågorna. Det var i grunden en positiv utveckling, och innebar att MP i många delar fick gehör för sin politik i sak, om än med begränsat formellt inflytande.
 
Nu gäller det att undvika att främlingsfientligheten till följd av SD:s väljarframgång på samma sätt integreras i den politiska huvudfåran i Sverige. Häri ligger den verkliga utmaningen med gårdagens valutfall. Utvecklingen i Europa visar hur små extremistpartier tyvärr ofta leder till att brunfärga partiprogramen hos de mer rumsrena partierna.
 
Därför känns det betryggande att alla de etablerade partierna så tydligt tar avstånd från SDs politik, och redan från början utesluter varje form av samarbete med SD för att uppnå riksdagsmajoritet. 
 
Men eftersom inget av blocket har egen majoritet så återstår egentligen bara två alternativ för att så verkligen ska bli fallet: en borgerlig minoritetsregering (som då under alla förhållanden kommer att bli beroende av stöd från SD i många frågor) - eller samarbete över block-gränserna.
 
Kanske lutar det åt en blå-grön regering i Sverige?

EU redan på minus 17%

EUs miljöbyrå EEA beräknar med jämna mellanrum EUs samlade årliga CO2-utsläpp. För 2009 landar de på minus 17.3% jämfört med 1990. Det är nästan 10 procentenheter lägre än EU:s målsättning enligt Kyotoprotokollet (-8%) och ligger väldigt nära EU:s lagstiftade mål till 2020 på minus 20%. 10 år för tidigt.

Den kraftiga minskningen beror givetvis till stor del på den omfattande ekonomiska krisen. Användningen av fossila bränslen minskade med 5.5% i EU under 2009, och kolanvändningen med hela 13%. Allt detta trots att vintern 2009 var ovanligt kall vilket krävde ökad energianvändning för uppvärmning.

En del av minskningen beror säkerligen också på att EU:s klimatpolitik och klimatinvesteringar nu börjar ge verklig effekt. Det kommer att bli mycket intressant att se hur utsläppen utvecklas när väl ekonomin har återhämtat sig. Min egen gissning är att utsläppssiffrorna sannolikt kommer att studsa tillbaks, men till en nivå som är avsevärt lägre än före krisen.

Siffrorna ger ytterligare goda argumenten för dem inom EU (t.ex. Storbritannien, Frankrike och Tyskland) som anser att EU bör sina öka klimatambitionerna till -30% till 2020. Utmaningen ligger i att se krisen som en möjlighet till omställning istället för att återgå till "busness as usual".

EU med sin robusta klimatpolitik och omfattande ekonomiska och politiska resurser har utmärkta förutsättningar för att möta denna utmaning; om det verkligen kommer att ske är en annan fråga. För det krävs stort politiskt ledarskap och mod. Vid Barrosos "State of the Union"-tal härom dagen gavs klimatet en oroväckande undanskymd plats.

Bryssels balla ballongparad

Ballongparad idag i Bryssel, som avslutning på en serietidningsfestival. Sjukt kul, faktiskt, för stora som små. Se själva.

Personligen tycker jag nog att Svamp-Bob tog priset. Knäppare figur får man leta efter.
Här utanför kungliga palatset.

Den belgiska serie-ikonen SMURF (Schtroumpf på franska!) var förstås given.

...Liksom Spirou.

Men den här taffliga kopian av Manequin Pis...? Obscent är bara förnamnet.

 

Kortsiktig svensk valdebatt

Det har varit en hektisk vecka, med tjänsteresor med enhetsplanering och EU-planeringsdagar i Helsingfors och Stockholm, följt av två tuffa förhandlingsdagar om klimat, om uppskalning till 30% och EU:s position inför nästa stora klimatmöte i Cancún i Mexiko i slutet av november.

Både det politiska och det mediala intresset för klimatfrågorna har svalnat rejält, och förutsättningarna för att nå verkliga framsteg i Cancún är närmast obefintliga. Här en rapport från klimatkonventionens chef Christiana Figueres, efter det senaste förberedande förhandlingsmötet i Bonn:



EU står villrådigt, och åsikterna går isär om hur man bäst håller liv i processen fram till nästa stora möte med klimatkonventionen i Sydafrika i slutet av 2011.

Hemma i Sverige pågår slutkampanjandet inför valet nästa söndag för fullt. Själv slås jag av hur frånvarande miljö- och hållbarhetsfrågorna är i debatten. Inte ens klimatfrågan verkar intressera.

Istället dominerar RUT-avdrag, pensionsskatter och betyg i sexan.

Förvisso inte helt oviktiga frågor, men varför undvika de stora överlevnadsfrågorna?

Agenda 21 lever!

FNs konferens i Rio 1992 om miljö och utveckling och dess slutdokument Agenda 21 var en milstolpe för mitt och många andras miljöintresse.

För knappt 20 år sedan bidrog denna s k Rioprocess till att jag på allvar engagerade mig i arbetet för miljö och hållbar utveckling, först som ideellt aktiv student i Lund, sedan mer eller mindre avlönad för Burlövs kommun och FN-förbundet (inom miljönärverket "Q2000"), och numera som miljöförhandlare för miljödepartementet och UD.

Till en början handlade det mycket om att föra ner de abstrakta FN-målsättningarna på lokal nivå t.ex. genom att upprätta konkreta lokala agenda 21-planer, något som fick stort genomslag i svenska kommuner i mitten på 90-talet och som fortfarande finns kvar på en del håll (även om hållbarhetsarbetet nu alltmer tycks vara integrerat i kommunernas översiktsplaneringsprocesser - på gott och ont). Sverige var ett av få länder där det lokala arbetet sattes i fokus på detta vis.

Således blev jag glatt överraskad när det härom dagen damp ner en liten skrift i brevlådan till min bostad i Watermael med rubriken "En chemin pour un development durable - agenda 21 Watermael-Boitsfort" (På väg mot hållbar utveckling - agenda 21 för Watermael-Boitsfort). På framsidan fanns ett sött foto på en ädre herre som bär på en skottkärra med ett barn i, under ett blommande körsbärsträd.

Broschyren sammanfattar kommunens lokala agenda 21-plan och beskriver en rad åtgärder för att förbättra miljön (t.ex. minskad energianvändning, ökad återvinning, kollektivtrafik och naturskydd), liksom för att främja social och kulturell utveckling (såsom handikappsatsningar, blomutställningar, hälsosammare skolmat, internationell solidaritet och åtgärder mot kvinnovåld). Watermaels agenda 21-arbete är därmed bredare än det som bedrevs i Sverige som ofta upplevdes som smalt och inriktat på endast miljöfrågor.

I en tid där FN-samarbetet går trögt, inte minst på klimatområdet, är det roligt att konstatera att Agenda 21 fortfarande lever kvar, både som begrepp och som källa till engagemang och inspiration.

En hektisk höst

Tillbaks på kontoret igen efter en efterlängtad semester. Batterierna fulladdade.

Vilket lär behövas eftersom belgarna drar igång på högsta växel med ovanligt många arbetsgruppsmöten under september. Lagförslag om elskrot, arbetsmaskiner, GMOs och biocider står på agendan, liksom omfattande förberedelser med EU-positionering inför flera stora internationella möten i t.ex. Cancun (klimat) och Nagoya (biomångfald).

Samtidigt pågår valspurt i Sverige. Oavsettt utfall så ska det bli spännande att se hur valet påverkar Sveriges agerande i EU. Erfarenheten hittills är att regeringsskiften faktiskt inte påverkar våra positioner i EUs nämnvärt när det gäller just miljöfrågorna. Sverige hör nästan till alltid till de mest ambitiösa medlemsstaterna, oavsett regering.

Vi får snart se om detta blir fallet även denna gång.