En (inte) helt vanlig dag på jobbet

Som utsänd händer det ibland att man får träffa kungligheter på nära håll. I början av 2000-talet fick jag som miljödiplomat på FN-representationen i New York ansvaret att sätta ihop ett besöksprogram och eskortera kronprinsessan Viktoria runt i FN-korridorerna under en hel dag - inklusive en privat lunch. En unik erfarenhet förstås. (Min mormor, som var en övertygad royalist och mycket förtjust i kungafamiljen, höll på att få dåndimpen när hon hörde talas om detta).

Även jag lärde mig mycket under denna dag. Bl.a. kunde jag konstatera att kronprinsessans närvaro fick en omedelbar och påtaglig effekt under det förhandlingsmöte som vi deltog vid. Förhandlarna visade sig plötsligt mycket mer kompromissvilliga än tidigare, och stämningen vid mötet blev synbart bättre. Man fick nästan intrycket av att diplomaterna "skärpte sig" lite extra för att göra ett gott intryck.

Dessutom visade det sig att prinsessan Viktoria var mycket trevligare och lättsammare som person än jag hade trott, och jag insåg att många av mina fördomar om hur en medlem av den kungliga familjen beter sig var helt felaktiga. Eftersom jag med egna ögon kunde se vilket intryck hon gjorde på omgivningen, och vilken positiv bild hon bidrog till att skapa för Sverige som land, så har jag sedermera omprövat min tidigare starka skepsis mot den svenska monarkin som statskick (ävenom jag i princip fortfarande anser att kungamakt som ärvs inte hör hemma i en demokrati).

Ungefär så här såg prinsen ut vid besöket på miljödirektoratet.

Mer ovanligt är det att kungligheter besöker EU-kommissionen. Men i måndags blev jag inkallad till en av mina högre chefer för att delta vid ett timslångt möte med kronprins Carl Philip, som var på besök i Bryssel för att lära sig mer om EU. Prinsen  hade tydligen uttryckt särskilt intresse av att träffa någon på miljödirektoratet, och som tidigare svensk diplomat tyckte tydligen hierarkin här att jag var som klippt och skuren för att ta emot prinsen.

Faktum är att jag sällan har sett min normalt mycket säkra och lugna chef så osäker som inför just detta besök. Vi gick i förväg igenom hur man ska man bör tilltala prinsen (Your Highness...), vad han kan tänkas vilja veta, och hur man bäst kan skapa förutsättningar för ett interaktive och intressant samtal.

Mötet gick utmärkt, och vi hade en bra diskussion om EU:s miljöpolitik med fokus på resurseffektivisering, avfallsfrågor och ren luft. Prinsen visade sig både engagerad och påläst, och ställde många relevanta frågor. Själv fick jag bl.a. bidra med en utläggning om EU:s framtida luftöversyn, och fick även frågor om jordbrukets roll i detta sammanhang. På så vis kom vi helt osökt in på ammoniak, som är jordbrukssektorns största luftkvalitetsproblemen; dessa utsläpp kommer närmare bestämt från jordbrukets gödselhantering.

Således deltog jag plötsligt i en diskussion med den svenska prinsen om behovet att minska ammoniakutsläpp från gödsel. Undrar just vad min salig mormor hade sagt om det.

FN-firande på Grand Place

Förra söndagen blev en av de varmaste oktober-dagarna på mycket länge, med över 20 grader varmt. Hela familjen var i "stan" för att bruncha på favorit-caféet Pain Quotidien i Sablon och därefter delta i firandet av FN-dagen på anrika Grand Place-torget (som för övrigt finns med på UNESCO:s världsarvslista) i centrala Bryssel.

Så gott som alla FN-organ fanns på plats med information om FN:s olika verksamheter, och man hade satt upp riktiga flyktingtält från UNHCR, ett portabelt sopp-kök (WFP bjöd på äkta nödproviant i form av ris och bönor), en trum-ensemble och en stor uppblåsbar fredsduva.

Både barn och vuxna deltog i diverse uppskattade "lekar" som bl.a. gick ut på att spela "MDG-memory", trumma för fred, fiska mänskliga rättigheter och kasta bollar i olika hinkar (olika svårt beroende på vilket land, dvs avstånd, man lottades att kasta från - med Norge närmast och Kongo längst bort; äldsta grabben lyckades mot alla odds sätta alla bollarna ända från "Kongo").

I mitten på torget stod självaste Generalskreteraren, Ban Ki-Moon och hälsade på folk som gick förbi. (Endast som pappfigur i helfigur visserligen, men ändå.) En fotograf tog ett foto av oss bredvid FN-chefen, och sedermera hamnade vi helt oväntat i FN:s egna web-artikel om Bryssel-firandet.

Storebror blev så inspirerad av FN-dagen att han bestämde sig för att för FN när han blir stor (vid sidan av drömjobbet att bli fotbollsmålvakt). Och så ritade han en fin en teckning om detta:

Dalli-affären

Dallis avgång som hälsokommissionär i måndags gjorde många, inkl mig själv, förvånade.

Bara för några dagar sedan deltog jag i ett möte med en av Dallis närmaste medarbetare, för att diskutera kopplingarna mellan inomhus- och utomhusluft. Hur det går med detta samarbete är nu osäkert.

Hur mycket Dalli verkligen var inblandad i mutaffären (som ju anmäldes av ett svenskt företag) verkar lite oklart, liksom om han avgick frivilligt eller blev sparkad. OLAF - kommissionerns interna granskningsmyndighet för bedrägerier och mutor - har dock konstaterat att Dalli kände till det hela vilket var tillräckligt för att han måste avgå.

Ett tufft beslut, och något som anti-tobakslobbyn tycks beklaga. Men för EU:s högst uppsatta tjänstemän kan det bara finnas en princip som gäller för mutäffärer: noll-tolerans.

As-regn, tant-troll och lamp-konspirationer

I morse regnade det för tredje dagen i rad, vilket är ovanligt. Sedan någon vecka har det också blivit lite för kallt för att cykla barbent till jobbet. Men - som jag brukar säga: om man inte gillar vädret i Bryssel, så gäller det bara att vänta en timma eller två så har det slagit om. Nu är det soligt igen, och på söndag utlovas en ny britt-sommardag med 20 grader och sol. 

Lillgrabben åker med bakpå cykeln till dagis varje morgon, och härom dagen konstaterade han mycket riktigt att vädret var "as-dåligt". Samtidigt var han lite fundersam över varför man egentligen uttrycker sig så - han visste att "as" betyder döda djur och förstod inte riktigt vad det har med väder att göra. Men sen kom han på det: eftersom det "as-regnar" så är vädret förstås "as-dåligt".

Tidigare på morgonen hade han kommit ut med ett brett leende från badrummet med tandborsten i högsta hugg, och avslöjade att han för första gången insett att det heter "TAND-troll" och inte "TANT-troll". Inte konstigt att det har varit svårt att övertyga honom om det rationella i att han måste borsta tänderna varje morgon och kväll bara för att undvika TANT-troll i munnen...

Den senaste veckan har jag sett flera intressanta bio-dokumentärer, från en filmfestival med miljötema ("Green Up")som pågår i stan. En av filmerna, "The Light-bulb Conspiracy", beskriver en företeelse som kallas "planned obsolescence" och handlar om produkter som medvetet manipuleras av producenterna för att bli obrukbara efter en kort tid, utan att kunna repareras.

Namnet på filmen kommer sig av glödlampor, som trots att de kan hålla mycket längre än standardtiden 1000 timmar, sedan länge har konstruerats för att inte kunna lysa längre än så. Tanken är att kunderna då måste köpa nya oftare, vilket förstås företagen (men inte kunderna, och definitivt inte miljön) tjänar stora pengar på.

Modernare exempel är skrivare som "går sönder" efter ett antal utskrifter; i själva verket sker detta genom en inbyggd elektronik-krets. Att reparera är inte att tänka på; det blir dyrare än att köpa en ny. Därför hamnar den istället på tippen - trots att den egentligen fungerar.

Även Apple pekas ut - flera av deras produkter går inte att byta batteri på, så när batteriet dör så är det bara att köpa nytt...

Hela filmen går att se gratis på nätet (endast några dagar till), och kan varmt rekommenderas. 

EU:s miljöarbete: en insats för världsfreden!

På väg tillbaks från ett intressant möte mellan Potocniks kabinett och Dallis kabinett (direktoratet för hälsa och konsumenter,  SANCO; vi diskuterade bl.a. kopplingen mellan utomhusluft och inomhusluft och hur detta ska hanteras i luftöversynen) fick jag plötsligt ett litet sms i mobilen som meddelade att EU hade fått Nobels Fredspris!

Glad och inspirerad av detta, skrev jag så här i ett email till kollegorna i enheten när jag var tillbaks på kontoret (något förkortat):

Colleagues - we should all recognise the greatness of this news, and go celebrate!

I think the EU is a most worthy winner, given its great success as a peace project – in fact turning the most violent and war-ridden continent ever seen to one were we fight over policies and budgets instead of land and power, using arguments instead of weapons, in negotiating rooms instead of battlefields. The very idea of this development, in only in a couple of decades, must have been regarded as utterly unrealistic and  naïve back in the 1945. And despite all EU's shortcomings and the frustration we may feel with its heavy and hierarchic procedures, tiring infighting, endless negotiations and imperfect solutions, it is probably the about the best we could ever expect to have at this point in time, given the difficult circumstances we have faced historically and still are facing today (albeit in a very different form).

So let's all go home and raise our glasses tonight (if not already the afternoon in our offices) in honouring both ourselves and other hard-working colleagues in EU institutions, as contributors and key stakeholders in this successful European peace project!

Strax efteråt damp det ner ett email from högsta ort, med följande lydelse:

"Dear colleagues,

It was with great emotion that I received the news of the award of the Noble Peace Prize to the European Union. It is a great honour for the European Union to be awarded the 2012 Nobel Peace prize by the Nobel Peace prize committee.

I am particularly proud of the role that the European Commission has played in shaping a new and strong Europe. All the people that have worked for this institution over the last 60 years can see this as their award, for the commitment and work that they have delivered on behalf of Europe. You can all be proud today.

It is justified recognition for a unique project that works for the benefit of its citizens and also for the benefit of the world.

We must never forget that at its origins the European Union brought together nations emerging from the ruins of the devastating 2nd World War and united them in a project for peace, built on supranational institutions representing the common European interest.

The European Union, starting with the European Community, has reunified countries split by the Cold War, and made it around values of respect for human dignity, freedom, democracy, justice, the rule of law and respect for human rights.

Through its transformative power, the European Union was able, starting from six countries to reunite almost all the European continent. These values: freedom, democracy, justice, the rule of law and respect for human rights are the ones that people all over the world aspire to. These are also the values that the European Union promotes in order to make the world a better place for all. We are proud that the European Union is the world's largest provider of development assistance and humanitarian aid and is as also at the forefront of global efforts to protect our planet through the fight against climate change and to promote global public goods.

The award today by the Nobel Committee shows that in these difficult times the European Union remains an inspiration for countries and people all over the world and that the international community needs a strong European Union.

The Nobel Peace Prize Committee and the international community are now sending a very important message to Europe that the European Union is something very precious, that we should cherish it for the good of Europeans and for the good of the entire world.

José Manuel Barroso"

Man glömmer alltför lätt att EU från början är ett jättelikt fredsprojekt - och ett synnerligen framgångsrikt sådant.

Likaledes är kanske inte sambandet mellan EU:s miljöarbete och världsfreden inte jättetydligt för alla. Men det finns där, tveklöst. Miljösamarbete är en avancerad och konstruktiv samarbetsform som syftar till att skydda vår hälsa och miljö, och det är en viktig del av det komplicerade system av policyutveckling, lagar, regler och rättsprocesser i EU som i praktiken cementerar freden och omöjliggör krig.

Idag kan både jag och andra EU-kollegor - liksom alla dem som har stött och stöder EU-samarbetet i grunden - sträcka på sig: Vi gör en insats för världsfreden. En bortglömd men ack så viktig det av min gröna vardag som eurokrat på kommissionens miljödirektorat.

Innebandy världen runt

Innebandy har sedan länge varit en av mina favoritsporter. Redan på 80-talet, när sporten ännu var ung och i princip bara spelades på skol-idrotten (med små plintar som mål och korta böjliga "banan-klubbor"), minns jag att jag försökte använda mina spirande förhandlingstalanger för att övertyga den gamle idrottsläraren Ville om att vi skulle få spela innebandy på varenda idrottslektion på Centralskolan i Ekshärad. Tyvärr föredrog han alltför ofta tråkig fri-idrott och basket.

Sedan dess har många innebandybollar rullat under broarna, och sporten har blivit en av Nordens popularaste med avancerade regler, seriespel, europacup och världsmästerskap (som Sverige brukar vinna men numera i stenhård konkurrens med framför allt Finland, Schweiz och Norge). Innebandyn, eller "floorball" alt "hockey-en-salle" som det heter på utrikiska, får nu också allt större spridning andra länder. Och inte bara i Europa - se t.ex. denna DN-artikel om innebandy på Jamaica.

Själv har jag sedan grundskoleltiden regelbundet spelat innebandy varhelst jag har befunnit mig (Falkenberg,, Linköping Lund, Stockholm, Göteborg, Horred...). Jag har också lärt upp ett gäng entusiastiska flyktingar från Iran i Tomelilla folkhögskola, lirat garageinnebandy med några svenskar i New York, ryckt in som gästspelare under olika Sverigebesök, och spelat i den belgiska innebandyligan. I Belgien blev jag trefaldig belgisk mästare i mitten på 2000-talet och fick t o m representera Belgien i Europacupen för mästarlag, där vi dock fick duktigt med stryk i slutspelskvalet av de ryska, holländska och lettiska mästarlagen. Faktiskt är Kap Verde det enda stället där jag har bott en längre tid och inte spelat någon innebandy alls - av förklarliga skäl.

Numera spelar jag mest på skoj i ett Bryssel-baserat lag som träffas varje tisdagskväll på i universitetet VUBs lokaler. Det är en mycket brokig samling spelare från helt oilka delar av världen, på olika nivå och med olika erfarenheter, och spelet blir därefter (närmast tillbaks till 80-talets garageinnebandy). Men kul har vi - och det är ju alltid roligt att få glänsa lite, trots att man är klart äldst i laget.

Under ölen efter gårdagens match konstaterade vi att det fanns spelare från minst 9 länder - Sverige, Belgien, Tjeckien, USA, Österrike, Canada, Lettland, Nya Zeeland, och t o m Mexiko. Det är bara att konstatera: innebandyn är på frammarsch världen över.

Nya rön om världens resurshantering

I en ny intressant studie från SERI-institutet i Österrike kartläggs resursanvändningen i världen idag och 30 år tillbaks i tiden. Under denna period har den globala användningen av materiella resurser (metaller, fossila bränslen, trä, jordbruksprodukter etc) i genomssnitt fördubblats.

Om råvaruuttaget fortsätter att öka i samma takt, kommer den globala användningen år 2050 att vara 2-3 gånger så stor som idag. Att dagens fattiga länder ska nå "OECD"-standard baserat på dagens resurshantering (utan en rejält minskad resursanvändning i den rika världen) är helt enkelt inte möjligt.

Obalanserna i råvaruflödet är slående: 18 länder använder 75% jordens resurser, medan de 100 fattigaste använder ynka 1,5%. En genomsnittlig Europé använder 3-5 gånger så mycket resurser per person som våra förfäder - och upp till11 gånger mer resurser än en genomsnittlig indier.

Studien visar också att Kina nu är på väg att komma ikapp EU och USA i resursanvändning per capita - särskilt efter den exceptionella ekonomiska tillväxt de har haft under det senaste årtiondet. Redan idag är Kina det land som har den högsta totala resursanvändningen (givetvis också beroende på den stora folkmängden).

Rapportförfattarna konstaterar att kampen om resurser kommer att hårdna i framtiden, och att Europa är den region i världen som redan idag är mest beroende av energi- och resursimport. Vår höga materiella standard bygger alltså på enorma uttag av resures i andra regioner - med tillhörande miljöförstöring och sociala problem. Därmed kan man tyvärr konstatera att många av de miljöproblem vi har löst i Europa dels äts upp av den ständigt ökande råvarukonsumtionen, dels att problemen i stor utsträckning endast har exporterats till andra länder i världen.

Det finns bara två sätt att hantera denna svåra problematik: att kraftigt effektivisera resursanvändningen i den rika världen, eller att helt enkelt minska konsumtionen av resurser. Vi kommer att behöva göra bådadera, för att kunna undvika en ekonomisk och miljömässig kris som är långt värre än den vi ser idag.