Här delar jag med mig av några intryck och erfarenheter från min gröna vardag som "miljöbyråkrat" i Bryssel. Tonvikten ligger på EU:s luft, miljö- och klimatpolitik, men en del inlägg handlar också om hur vardagslivet ter sig i Bryssel, om utmaningen att leva jämställt och om hur man som småbarnsfar kan skapa en vettig balans mellan familje- och arbetsliv. De åsikter och reflektioner som delges är givetvis mina egna och representerar inte de EU-institutioner jag arbetar, eller har arbetat, för.
På många håll i Europa arrangeras nu generalstrejker (grève, som det heter här) i protest mot nedskärningarna i välfärdssystemen.
Belgien är inget undantag. Nu när man nu efter det långvariga politiska dödläget äntligen har fått en ny regering efter valet 2010 så finns det ju faktiskt något konkret att rikta sin ilska mot (att protestera mot en expeditionsministär torde kännas ganska meningslöst).
Det facken särskilt upprör sig över är regeringens förslag att reformera det nuvarande ganska generösa (och därmed dyra) pensionssystemet - något som Sverige gjorde redan på 90-talet under den dåvarande ekonomiska krisen.
Så i morgon kommer Belgien att stå stilla. Bl.a. kommer alla kommunala färdmedel att slås ut, och flertalet andra verksamheter kommer också att ligga nere.
Oturligt nog har vi sedan länge planerat att resa till Sverige just i morgon; jag börjar så smått förbereda mig mentalt på att istället tvingas fira jul i Bryssel.
Det är säkert ingen slump att facken gärna planerar sina storstrejker i anslutning till storhelger. På så vis blir det två flugor på smällen - dels får de som strejkar en "extra semesterdag", dels får strejken ett större genomslag eftersom det blir fler människor som drabbas och förargas.
Kommissionen har som nämnts tidigare mandat att leda och företräda hela EU i FN-förhandlingarna om luftkvalitet.
Hela förra veckan arrangerades ett 5-dagarsmöte med exekutivkommitten under FN:s luftvårdskonvention LRTAP. Huvuduppgiften är att revidera det s k Göteborgsprotokollet för att sätta nya gränsvärden och utsläppstak för 2020 för 5 olika luftföroreningar (svaveldioxid, kväveoxider, partiklar, ammoniak och flyktiga organsiska ämnen) så är skadliga både för miljö och hälsa. Nuvarande mål gäller till 2010.
Förhandlingarna kunde inte helt avslutas men man tog ett stort steg framåt, för att ett nytt protokoll ska kunna antas i april/maj nästa år.
Det är ett riktigt slavgöra att både ansvara för EU:s interna koordinering (där medlemsstaterna ofta drar åt olika håll) och representera EU utåt i förhandlingarna. Själv hade jag ett särskilt ansvar för förhandlingarna kring två av de mer politiska frågorna, dels de nya 2020-taken och dels nya åtaganden för att minska utsläppen av "Black Carbon" (som utöver miljö- och hälsoproblem också bidrar till klimatuppvärmning på kort sikt).
Så här kunde en typisk dag i Geneve se ut:
07.00 Väckning på hotellet
07.30 Frukostmöte mellan kommissionen och inkommande danska ordförandeskapet
09.00 EU-koordineringsmöte; kommissionen leder mötet (tillsammans med ordförandeskapet) och föreslår förhållningslinjer
10.00 FN-mötet börjar; kommissionen förhandlar och talar för EU:s räkning
13.15 Lunchmacka framför datorn
14.00 Nytt EU-koordineringsmöte
15.00 FN-mötet återupptas
18.00 Avslutande EU-koordineringsmöte
19.00 Mottagning
20.30 Arbetsmiddag med amerikanska delegationen
23.30 Tillbaks på hotellet för att komplettera och uppdatera EU:s anförande och förhandlingsposition inför morgondagens EU- och FN-möten
Det låter kanske som en överdrift med arbetsdagar som börjar halv åtta och pågår till midnatt - men så går det faktiskt till.
Jag har nog aldrig arbetat mer med siffror och tabeller än på detta jobb. Det har bl.a. inneburit att jag har fått lära mig lite mer avancerade excell-funktioner för att kunna hantera och strukturera stora datamängder.
I den senaste excell "workbooken" så har jag listat - medlemsstat för medlemsstat liksom för hela EU - modellerade och rapporterade nationella utsläpp för 2005, modellerade utsläppsminskningar till år 2020 i procent och i absoluta värden för tre olika scenarior, medlemsstaternas egna motsvarande bedömningar för 2020, skillnaden mellan dessa båda modelleringar, och slutliga förslag från kommissionen. Allt detta för fem olika luftföroreningar.
Det blir en hel massa data och en hel massa tabeller. En av de största utmaningarna är att presentera alla dessa siffror på ett överskådligt och lättbegripligt sätt. För att lyfta fram den viktigaste informationen använder jag en bl.a. ett mer eller mindre sinnrikt system av olika färger, fetstil och ramar i tabellerna.
Så härom dagen kom en kollega in i rummet i ett separat ärende. Hennes blickar drogs obevekligt till datorn, och hon syntes bli djupt tagen av den färgranna excell-tabellen. "WOW! That is a BEAUTIFUL set of tables!" utropade hon - och lät nästan lite avundsjuk. Det lät snarare som om hon kommenterade en snygg sportbil än en lista med siffror.
Man måste alltså inte nödvändigtvis ha en Ferrari eller en Rolex för att imponera på sin omvärld. Ett färgrann excell-tabell kan också göra susen.
AirClim heter en Sverige-baserad miljöorganisation som är mycket aktiv i frågor som rör luftkvalitet och klimat.
I deras tidning "Acid News" beskrivs de pågående internationella förhandlingarna on nya utsläppstak för 2020 för alla viktiga luftföroreningar (svaveldioxid, kväveoxider, partiklar, ammoniak och flyktiga organiska föroreningar) under FN:s regionala luftvårdskonvention LRTAP på ett mycket bra och begripligt sätt (se t.ex. oktobernumret, sid 12-14).
Just nu jobbar vi hårt på miljödirektoratet för att i samarbete med medlemsländerna lägga sista handen vid EU:s positioner inför nästa förhandlingsmöte i Geneve som hålls veckan för jul.
Utmärkt att miljöorganisationerna bevakar och uppmärksammar lufmiljöfrågan, för att sätta press både på oss här i EU-kommissionen och medlemsländerna.
Tidigare har det krävs två långdragna juridiska processer i EU-domstolen med fällande utslag för att enskilda medlemsländer ska kunna bötfällas för bristande genomförande av EU:s lagstiftning.
Men enligt det nya fördraget kan böter i vissa särskilt uppenbara fall utfärdas redan efter en första fällande dom.
Kommissionen föreslår nu att flera länder ska bötfällas för att man inte tillämpar EU:s miljölagstiftning som man ska. Bl.a. anser man att ordförandelandet Polen ska betala ca 130.000 euro per dag fram till dess man har införlivat ("transponerat", som det heter på eukrat-språk) EU:s luftkvalitetsdirektiv och havsmiljölag i sin nationella miljölagstiftning. Båda regelverken skulle ha börjat gälla i nationell lagstiftning senast i juni/juli i år.
- "See you at the next meeting!" - "Well, maybe, but I am not sure that I will be coming back to Brussels for a while. In fact, I am not sure I have a job next week."
Detta budskap fick jag när jag samtalade med några miljödepartmentskollegor från ett stort medlemsland i södra Europa efter en workshop som vi organiserade härom veckan. De berättade att miljöbudgeten skulle skäras ned med hela 90% (ja, nittio procent) som en del av pågående besparingsåtgärder.
Vid samma möte saknades flera kollegor från södra Europa - resebudgeten för att delta vid miljömöten i Bryssel hade helt enkelt dragits in. En miljökollega som trots allt hade fått resan beviljad bodde över hos goda vänner för att spara in på hotellkostnader.
Samtidigt nås vi nu av rapporter om att den nyvalda spanska högerregeringen väntas lägga ner sitt miljödepartement helt, prioritera ner klimatfrågan och medvetet främja vägtransporter på bekostnad av miljö och hälsa.
Håller Europas miljöpolitik på att avvecklas? Kommer euro-krisen att resultera i en successiv nedmontering av utsläppsregler och miljöskatter?
Också på andra håll i Europa tycks den gamla myten om att miljöpolitik är ett hinder för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft få allt starkare fäste. De som vill bevara gammal smutsig teknik på bekostnad av nya miljösmarta investeringar vädrar morgonluft. Allt fler verkar på allvar tro att färre och svagare miljöregleringar är nödvändigt för att rädda EUs havererade ekonomi.
Det underligaste med detta argument är det stämmer så dåligt rent empiriskt. Vilka länder i EU har den starkaste ekonomin idag? Tyskland, Sverige, Danmark, Frankrike, Holland. Inte direkt länder som är kända för svag miljöpolitik.
Trots detta så tycks de krafter som vill föra tillbaks EU:s miljöpolitik till stenåldern få allt större gensomslag - även i politiska val (USA tycks se en liknande utveckling). Och EU-kommissionen, som trots allt fortfarande hör till dem som försvarar en stark miljö- och klimatpolitik i EU, blir alltmer bakbunden av motsträviga medlemsstater med miljöministrar som saknar både makt, pengar och anställda, i den mån de inte redan har ersatts av ställföredrädande industriministrar.
På vägen ut från den polska pantomimbarocken fick vi med oss en liten turistbroschyr - "Main Tourist Attractions, Region of Lodz". Bland gamla ånglok, pittoreska slott och krigsmonument listas också själva kolkraftverket Belchatow som en huvudattraktion, under den något dubbeltydiga rubriken "Regional curiosities - Down the pit".
Så här ska turisterna lockas: "The Belchatow mine is the biggest and most modern opencast lignite mine in Poland. The size of the strip mines and machines working there can make tourists giddy. Visitors are really impressed by the strip mine seen from viewing terraces in Kleszczow and from outer dumping grounds. Visitors can drive off-road vehicles provided by the mine to get down to the pit (difference in elevation 200m) where you can admire gigantic diggers and dumping conveyers at work and learn something about the mine."
"Giddy" (som betyder yr eller vimmekantig), "impressed" och "admire" är onekligen intressanta ordval i sammanhanget, för en av Europas mest miljöförstörande verksamheter.
Jag var igår bjuden på ett litet party organiserat mina tidigare polska miljöattaché-kollegor. Det blev en ganska unik upplevelse.
Inledningsvis lyssnade vi på ett föredrag av en representant from det polska energiföretaget PGE, som producerar nästan häften av all el i Polen. PGE ville förstås visa upp sin grönaste sida, och talade sig varm för både hållbar utveckling (vilket också inbegrep att skapa arbetstillfällen...) och conceptet "clean coal".
PGE driver bl.a. det i miljökretsar ökända kraftverket i Belchatov - enligt uppgift Europas näst största utsläppskälla av kväveoxider och 10e största utsläppare av svaveldioxid. Bränslet - brunkol - tas direkt från ett jättelikt dagbrott i närheten av kraftverket.
PGE sade sig vara mycket stolta över att kunna "acceptera" EU:s nya miljölagar i industriutsläppsdirektivet och klimatpaketet. En av mina nordiska kollegor konstaterade att ett sådant uttalande knappast hade gått hem i Skandinavien - där hade förväntar man sig att ett företag som anser sig vara progressivt på miljöomådet ska gå mycket längre än EU:s grundläggande utsläppskrav.
Därefter fick vi se en mycket originell liten show av en polsk teatergrupp som har specialiserat sig på "barock-pantomim". I full utstyrsel och accompagnerade av Bach (vem annars), spelade man up en avancerad pantomimteater som också involverade en fascinerad om än ganska motsträvig publik.
Onekligen en av de mer ovanliga torsdagskvällarna man har upplevt i Bryssel.
11 november 2011
En tung arbetsvecka är snart över, fylld av möten, deadlines för dokument och telefonkonferenser med experter från medlemssländer. Bl.a. har vi ingående diskuterat vad som kan antas vara realistiska utsläppsmodeller för hur mycket utsläppen av olika förordningar såsom svaveldioxid (SO2), kvävoxider (NOx) och partiklar kommer att minska till 2020 om man genomför existerande EU-miljölagstiftning. Målet är att till slut enas om utsläppstak som sedan ska slås fas till juridiskt bindande bindande mål i FN:s regionala luftvårdskonvention LRTAP i vår.
Det intressanta är att även om det finns många olika uppfattningar om exakt hur långt man kommer till 2020, så är man i stora drag överens om storleksordningarna: det handlar om 50-60% minskning eller mer för svavel, runt 40-50% för kväve, och 30-40% för partiklar för EU som helhet. Då ska man också ha i åtanke att EU sedan 1990 redan har minskat t.ex. svavelutsläppen med ca 80%.
Oavsett hur man räknar, och även om man kanske gärna hade sett ännu större utsläppsminskningar, så inser man att EU faktiskt har en ganska stark miljöpolitik på plats redan. Stora delar av utsläpspreduktionerna kommer av lagkraven i industriutsläppsdirektivet om att tillämpa bästa möjliga teknik för tung industri och kraftverk, andra härstammar från EU:s standarder för avgasutsläpp (Euro 5 och Euro 6).
Det är nog tur att inte dessa EU-lagar förhandlades i dessa dagar - sannolikheten är stor att de hade blivit rejält urvattnade.
Skönt med några några dagars andrum, mitt i den annars så tunga oktober-novemberperioden på jobbet. På kommisisonen har man två extra röda dagar, alla barn är lediga hela veckan från skolan och flertalet av kollegorna passar därför på att ta extra ledigt under klämdagarna för att få en hel veckas ledighet. Själv sliter jag med att ta fram ett nytt förslag till nationella utsläppstak, men har ändå en något lugnare vecka eftersom mailkorgen inte är lika sönderbombad och telefonen håller sig någorlunda lugn.
För ovanligheten skull finns det t o m lite tid för att reflektera och tänka efter.
Bryssel visar fortfarande upp ett underbart höstväder, med vackra rödgula färger i stans alla parker. På allhelgonaafton besökte vi en stor utställning om historien kring upptäckten av farao Tutankhamuns grav. Dagen till ära var barnen utklädda till vampyrer och skelett. Arrangörernas utlovade halloween-monster uteblev tyvärr av någon anledning, men den återskapade mumien var nog alldeles tillräckligt ruskig ändå, tillsammans med alla andra fascinerande kistor, statyer och olika gravföremål.
Ett av världens rikaste länder, Luxemburg, kan komma att dömas till miljöböter för att de inte följer EU:s krav på vattenrening. Det handlar dels om en klumpsumma, dels om löpande dagsböter på ca 1200 euro per dag fram till dess att lagstiftningen följs.
Alla kommissionens förslag hårdgranskas av ett mycket stort antal organisationer, industriintressen, medlemsländer och politiker. Således krävs att förslagen är så genomtänkta och väl underbyggda som möjligt. Det är t.ex. givetvis helt grundläggande att basera förslagen på de allra senaste vetenskapliga rönen.
Nyligen deltog jag på ett intressant möte mellan flera olika delar av kommissionen och företrädare för forskarsamhället. Några av EU:s allra skarpaste hjärnor inom luftkvalitetsområdet fanns på plats, för att diskutera hur forskarvärlden kan bidra med solidast tänkbara vetenskaplig underbyggnad till den EU:s kommande luftkvalitetsöversyn.
Forskarna ledde ett drygt 20-tal forskningsprojekt på luftområdet för över 150 miljoner euro, till stora delar finansierade av EU:s enorma forskningsanslag. Presentationerna fokuserade på bl.a. marknära ozon, kväveföreningar och partiklar, och tog upp en rad olika aspekter såsom hälsoeffekter, kopplingar till klimatförändringar, kostnadseffektiva lösningar på kort och lång sikt och eventuella målkonflikter mellan olika begränsningsstrategier, effekter på olika samhällsgrupper och på arbetsmarknaden, övergödning, försurning...
Tre saker slog mig under mötet.
Det ena var att forskningsvärlden är otroligt mansdominerad. Bakom varenda presentation stod en äldre HERRE i sina bästa år. Och under hela dagen uttalade sig bara en enda kvinna (som ställde en fråga).
För det andra, var vetenskapsmännen som regel påfallande återhållsamma och försiktiga med sina slutsatser. Som gammal naturvetare har jag stor förståelse för att repektera osäkerheter och antaganden, men som "policymaker" vill man gärna få fram tydliga vetenskapliga fakta och rekommendationer som kan mejslas om till konkreta lagförslag. Det flesta av professorerna tryckte lite väl mycket på de många osäkerheterna och vikten av fortsatt forskning.
Det tredje som slog mig var hur komplexa luftfrågorna faktiskt är, både vad gäller kemiska reaktioner, hälso- och miljöeffekter, källor och spridningsmönster, och olika strategier (tekniska och andra) att minska utsläppen. Mot den bakgrunden är det kanske inte så konstigt att forskarna tvekar lite innan de kommer med långtgående rekommendationer.
Samtidigt så kan man inte vänta för länge på att skrida till handling. Priset kan bli högt, både vad gäller miljö och hälsa.
Kommissionen har inte bara ensamrätt på att lägga förslag i EU. Man är också "vakthund", med ansvar för att EU-lagstiftningen följs ordentligt i medlemsländerna. Om så inte sker, kan kommisisonen dra länder inför EU-domstolen med dyra böter som påföljd för de medlemsländer som fälls.
För att underlätta genomförandearbetet finns det mängder med olika s k genomförandekommittéer med representanter och experter från medlemsländerna, som kommissionen leder. Kommittéerna träffas mer eller mindre regelbundet för att diskutera t.ex. rapporteringsaspekter (utan korrekt rapportering är det svårt att veta om ett direktiv genomförs eller inte) eller hur man bäst ska tillämpa och tolka regelverkets olika delar i detalj.
Igår deltog jag på ett sådant möte med den s k luftkvalitetskommittén, där syftet bl.a. var att diskutera förbättrad rapportering för genomförande av EU:s s k takdirektiv (NEC-direktivet).
Det var också första gången som jag satt bakom kommissionens flagga på ett formellt möte (med undantag för FN-mötet i Geneve i september). Känslan påminde faktiskt lite om hur det var under det svenska ordförandeskapet 2009.
I morse kallade generaldirektören till samling för hela miljödirektoratet för att berätta om utfallet från det senaste miljörådsmötet i Luxemburg (faktiskt det första sedan 2008 där jag inte själv deltog).
Mötet handlade till stora delar om EU:s förberedelser inför klimatmötet i Durban, men några andra frågor avhandlades också, såsom EU:s syn på de globala FN-mötet om hållbar utveckling i Rio nästa sommar, och utvärderingen av EU:s tio-åriga sjätte miljöhandlingsprogram. Många länder, och särskilt blivande ordförandeland Danmark, trycker på för att kommissionen ska ta fram ett nytt förslag till handlingsprogram för perioden 2012 och framåt redan i januari 2012.
Ett nytt EU-miljöhandlingsprogram är dock inget man tar fram i en handvändning, bl.a. eftersom det kräver omfattande konsekvensanalys och en bred konsultationsprocess med allmänhenten. Miljökommisisonärens svar var därför att ett förslag kan komma senast i mitten av 2012. Däremot deltar kommissionen gärna aktivt och bidrar med underlag till informella diskussioner under danskarnas ordförandskap, såsom t.ex. deras informella miljöministermöte.
Det kommer att bli tufft att få gehör för ett nytt slagkraftigt handlingsprogram, både internt i kommissionen och i kommande förhandlingar med övriga EU-institutioner. En sak är att be om ett nytt ambitiöst handlingsprogram, en helt annan att acceptera långtgående mål och kostsamma åtgärder.
Aptiten på nya miljöinitiativ är nämnts tidigare begränsad i dessa tider av ekonomisk oro, vilket jag själv blev varse på ett ganska bryskt sätt när jag nyligen presenterade ett förslag till nya nationella utsläppstak för en arbetsgrupp ministerrådet.
Generaldirektören avslutade sin dragning med att visa en videosnutt med söta små snabbköpskassar som sjunger "When you buy buy baby, stay awake baby" för personalen, från en nyligen lanserad informationskampanj om resurseffektivisering. Ett bra exempel på hur kommissionen arbetar på flera plan, inte bara med lagstiftning och överträdelseärenden. Tanken är att försöka påverka i rätt riktning även om lagstiftningsarbetet går i stå.
Det verkar finnas en hel uppsjö av olika fackföreningar på kommissionen. Flera gånger i veckan får jag upprörda email från en rad organisationer som kallar till möten och uppmanar till olika typer av aktioner.
En kollega berättade att de fackföreningarna här ofta är starkt präglade av fackföreningskulturen i södra Europa - där man gärna snabbt tar till storsläggan i form av konflikåtgärder och strejker, i mycket högre utsträckning än i norr.
Det som framför allt verkar uppröra är arbetsgivarens senaste förslag till reviderade personalregler (staff regulations) som styr ersättningsnivåer, befordringsgång, anställningsformer mm. Utgångspunkten för förslaget är att kommissionen vill visa att man också tar intryck av den pågående ekonomiska krisen och därför självmant har tagit på sig ett internt sparkrav som motsvarar ca 5% av budgeten.
Förslaget diskuteras en hel del i korridorerna, och det verkar finnas en mycket utbredd oro över succcessivt försämrade personalvillkor - något som många befarar kommer att leda till att det kommer att bli svårare att rekrytera kompetent personal i framtiden.
Många verkar också känna att man arbetar i motvind i sin kritik av sparkraven, bl.a. eftersom den allmänna bilden utanför institutionerna är att EU-byråkrater är överbetalda och bortskämda. Hur det faktiskt är med den saken får var och en själva bedöma, men säkerligen ligger det något i argumentet att det krävs höga löner och bra villkor för att rekrytera duktiga medarbetare. Så mycket annat som kan få europeer i allmänhet att bryta upp från bostad, skola och jobb i hemländerna och flytta till Bryssel och Belgien finns det knappast (det är trots allt inte Paris, London, Rom eller Amsterdam vi talar om).
För egen del kan jag välja att distansera mig från den interna debatten, eftersom nationella experter befinner sig helt utanför det ordinarie personalsystemet. Vilket känns ganska skönt.
Tio dagars strålande solskensväder, utan ett moln på himlen - i BRYSSEL. Kan det verkligen stämma?
För några år sedan bloggade jag om vädret i Kap Verde, som sannolikt har ett av världens bästa klimat. Möjligen är det något enahanda. 10 månader av 12 består nästan enbart av molnfri himmel, strålande sol, friska vindar och runt 25 grader i skuggan (de övriga två - regnperioden - är däremot ur skandinaviskt perspektiv olidligt heta och fuktiga). Jag vill nog mena att ett av de viktigaste kriterierna för ett trivsamt klimat är att det är varierat. Hur kan man njuta ordentligt av sol och värme om det aldrig är dimma och kallt?
Brysselvädret är däremot ökänt som ett av Europas - eller kanske rent av världens - sämsta, åtminstone om man inte gillar regn. Men det är långt ifrån enahanda. Jag brukar rekommendera dem som klagar på vädret i Bryssel att vänta en timma eller två, så är det helt annorlunda. Det stämmer nästan alltid.
Efter över sju år som Brysselbo så har jag kommit till insikt om att Bryssels väder överlag faktiskt är betydligt bättre än dess notoriskt dåliga rykte, i varje fall under sommarhalvåret. Förvisso är inte perioden november - mars särskilt trevlig rent vädermässigt. Men eftersom jag cyklar till jobber, så kan jag lätt få en väldigt konkret indikator: Hur ofta kommer jag till jobbet, eller hem, genomblöt efter min cykelfärd? Inte ofta faktiskt. Kanske handlar det om ett 20-tal gånger per år, topps.
Jag har ibland undrat varför min bild av Bryssels väder stämmer så dåligt med det dåliga ryktet. Länge tänkte jag att det har blivit en "etablerad myt", som har upprepats så många gånger att det upplevs som en sanning. Ungefär som att all skolmat alltid smakar illa, eller att det är tråkigt och teknikfientligt att vara miljövänlig.
Men om man tittar närmare på regnstatistiken för Bryssel, så ser jag att det finns en annan tänkbar förklaring: jag semestrar oftast i Sverige och är därför helt enkelt bortrest under högsommarperioden juli/augusti. Det är tydligen då de riktigt stora regnmängderna faller.
Detta år kan nog tjäna som ett ganska bra exempel. Nästan hela april, stora delar av maj och juni, och nu senast i september har vädret varit exceptionellt trivsamt i Bryssel. Idag inräknat har vi faktiskt upplevt 10 molnfria dagar i sträck, med 20-25 grader i skuggan. Då glömmer man lätt att halva juli och hela augusti regnade bort helt.
Fick just ett internmail från självaste José Manuel Barroso - EU-kommissionens ordförande. Han delade med sig av sitt "State of the Union"-tal som han höll i parlamentet i morse.
Visserligen var jag inte den enda mottagaren av emailet. Men ändå.
Luften i världens storstäder blir smutsigare. WHO har undersökt luftkvaliteten i 1100 städer i hundratalet länder världen runt, och kommit fram till att endast ett litet fåtal lever upp till WHO:s luftkvalitetsstandarder för partiklar, s.k. PM10 och PM 2,5. Partiklarna kommer från olika former av förbrännning, t.ex. från kolkraftverk, vedeldning och bilar.
Den ökade halten små partiklar i luften leder enligt WHO till över 1,3 miljoner förtida dödsfall globalt, till följd av luftrelaterade hjärtsjukdomar, cancer, astma och akuta luftrörssjukdomar. Om WHO:s riktvärde för partiklar på 20 µg/m3 hade följts, så hade minst en miljon av dessa dödsfall kunnat undvikas.
När samma studie gjordes 2004 var siffran över antalet förtida dödsfall 1,15 miljoner.
Världsmedeltalet för partiklehalten ligger enligt WHO på 71 µg/m3. I EUs större städer är medeltalet väsentligt lägre, mellan 29-42 µg/m3 - mycket tack vare EU:s miljölagstiftning - men fortfarande en bra bit över WHO:s riktvärde på 20 µ/m3. De allra värsta nivåerna uppmättes i regionen runt östra Medelhavet (137-142 µm/m3).
Det är fullt möjligt att med tekniska och andra medel rena utsläppen från partiklar för att få ner halterna till acceptabla nivåer. Men för det krävs det tuffare lagstiftning - och det leder sannolikt till ökade kostnader för industrin.
Inom EU har man alltså kommit ganska långt, men inte tillräckligt. År 2013 har av miljökommissionären utsetts till EU:s luftkvalitetsår och då väntas en rad förslag till skärpt luftlagstiftning från kommissionen. Återstår att se hur de utformas, och hur de mottas.
Efter snart tre veckor på kommissionen (förvisso tillbringades en av dem på FN-möte i Geneve) kan det vara på sin plats att dela med sig av lite förstaintryck.
Överlag måste jag erkänna att jag är ganska imponerad. För att vara en så stor och brokig organisation, så har övergången fungerat förvånansvärt väl.
Introduktionskurserna var (mestadels) intressanta och relevanta. Rutiner och regler, inklusive för användande av sociala medier vilket jag just nu gör, förefaller tydliga, väl genomtänkta och - åtminstone på pappret - ofta "moderna" i bemärkelse att de syftar till att skapa en god balans mellan arbetsliv och familjeliv, beakta individens frihet inom vissa gränser, främja jämställdhet, respektera etiska riktlinjer osv.
Kollegorna är genomgående trevliga, kompetenta och hjälpsamma (trots att många är överbelastade med arbete) och chefen är dynamisk och understödjande. Jag tror inte jag någonsin tidigare har blivit bjuden på så många koppar kaffe av så många på så kort tid. Viss karriärhets finns nog på vissa håll, men som nationell expert befinner jag mig på armlängs avstånd från detta eftersom man måste vara inne i systemet (vara en riktigt "functionaire", som det kallas här) för att komma ifråga för befordran eller löneförhöjning.
Helpdesk för IT-support verkar vara supereffektiva: så fort man hör av sig får man ett mail om att de har registrerat problemet, och inom några timmar kommer ett nytt mail som meddelar att problemet är löst.
Flextidssystemet - för mig en nymodighet - verkar fungera utmärkt, även om policyn för när och hur man får använda sin övertid verkar variera en del mellan olika enheter. Faktum är att den ordinarie arbetstiden på kommissionen är 37,5 timmar per vecka; låt vara att det är få som inte jobbar mycket mer än så i praktiken.
Och, inte minst: arbetsuppgifterna är stimulerande och krävande - utan att vara omöjliga. Känslan är faktiskt att man arbetar i ett lag, där man hjälper varandra och där varje individ har viktiga bidrag att ge - även som nykomling.
T o m lunchmatsalen är bättre än ryktet ville göra gällande. 4-5 prisvärda rätter att välja mellan, varav alltid utmärkta vegetariska alternativ.
Efter bara några få dagar fick jag mina nya visitkort (på RK tog det flera veckor). När jag såg mitt namn ovanför kommissionens logga slog det mig plötsligt med större klarhet än tidigare: jag är arbetar nu för hela Europas bästa. Jag är deltar i ett politiskt jätteprojekt som - sina brister till trots - faktiskt har lyckats säkra en fredlig samhällsutveckling i en världsdel som genom historien har sett otaliga blodiga konflikter och startat två världskrig. En (liten men ändå) kugge i ett stort maskineri som arbetar för att skapa bättre levnadsförhållanden och naturmiljö för alla EU-medborgare.
Insikten leder till en växande känsla. En känsla som nog närmast kan beskrivas som... stolthet..?
Deltar nu som kommissionsdelegat vid ett FN-möte i Geneve om regionalt miljösamarbete för att förbättra luftkvaliteten i Europa och Nordamerika. Efter alla FN- och EU-möten som representant för Sverige, känns det lite underligt att nu representera den mäktiga EU-kommissionen. Kommissionen leder hela EU-arbetet, och för EU:s talan i förhandlingarna. Och som vanligt är EU den förhandlingspart som är mest pådrivande i förhandlingarna. Minskade luftföroreningar från länder som Ryssland, Ukraina och Vitryssland är avgörande för att EU ska klara sina egna luftkvalitetsmål - och har förstås också stora positiva hälso- och miljöeffekter i öst.
Arbetsförhållandena är utmärkta. Möteslokalerna i det ståtliga FN-komplexet (som med all rätt kallas Palais de Nations - nationernas palats) är grandiosa, och utsikten mot Geneve med Geneve-sjön och franska alperna i bakgrunden är bedårande. FN-palatset symboliserar för mig själva andemeningen av multilateralism, genom att skapa bästa tänkbara yttre förutsättningar för internationellt samarbete och dialog.
Trots detta går förhandlingarna smärtsamt långsamt. EU gör sitt bästa för att driva procesen framåt och lägga fram konkreta textförslag. Men det är en svår uppgift att hitta balansen mellan ambitiösa nya utsläppstak, och att få fler länder i östra Europa och Kaukasus att ansluta sig till protokollet. Om ambitionsnivån sätts för högt så riskerar man att protokollet endast kommer att godkännas av EU. Om den sätts för lågt så kan man ifrågasätta protokollets mervärde.
Innanför FN-byggnaden vandrar diplomater omkring och försöker enas om utsläppstak, flexibilitetsmekanismer och tekniska annex med gränsvärden. I den vackra parken utanför spankulerar påfåglar och försöker snappa åt sig en och annan brödsmula från lunchmatsalens uteterass.
Det finns en risk att både miljödiplomater och fåglar kommer att gå tomhänta.
Har knappt hunnit installera mig på kontoret innan jag skickas till Geneve nästa vecka för att delta i ett FN-möte om regionalt samarbete och förhandlingar för att minska luftföroreningarna i Europa och Nordamerika.
Ska bli spännande att få representera EU-kommissionen i FN och se om det går att påverka förhandlingarna i rätt riktning. Förberedelserna har varit intensiva, och kommissionen har spelat en avgörande roll för att koordinera och leda EU:s interna arbete för att ta fram EU-positioner och förslag.
Förhandlingarna ska leda fram till ett reviderat s k Göteborgsprotokoll under FNs luftvårdskonvention LRTAP som sätter tak för hur stora utsläpp olika länder får ha fram till 2020 för en rad olika utsläpp såsom svavel, kväve och partiklar.
Omvälvande tider, både för mig och för äldsta grabben.
För mig var det första dagen på kontoret, efter några dagars intensiva introduktionskurser där över 200 nykomlingar korvstoppades med allmän information om hur EU-kommissionen fungerar som arbetsplats. Intranätets uppbyggnad, säkerhetsföreskrifter, dokumentrutiner, övningar i hur man lär sig samarbeta över kultur- och språkgränser, karriärmöjligheter, fortbildningskurser, fackföreningsverksamheter...
En hel halvtimme ägnades faktiskt åt kommissionens interna miljöarbete; sedan 2010 är hela institutionen med sina 20-tal stora konstorsbyggnader med runt 25 000 anställda miljöcertifierade enligt EMAS-systemet. Det innebär att man systematiskt ska minska miljöbelastningen från den interna verksamheten genom att använda färre och miljövänligare produkter. En mycket engagerad dam från projektsekretariatet vände sig direkt till nykomlingarna och gav handfasta råd om allt från videokonferenser till pappersinsamling. Ofta med glimten i ögat; bl.a. uppgavs samåkning vara en utmärkt dating-strategi, och om man tog med sig egen mugg till kafeterian så skulle man få mer kaffe än om man använde engångsmuggar.
Förutom de gamla vanliga sopsorteringsråden fanns också en hel del mer innovativa ideer - EU-kommissionen sponsrar t.ex. 50% av månadskortet på kollektivtrafiken i Bryssel för de anställda, under förutsättning att man lämnar in sitt parkeringspass (som är helt nödvändigt för att hitta parkeringsplats för bilen utanför jobbet). Dessutom är vissa busslinjer helt gratis för kommissionsanställda. Återstår att se hur många som ställer bilen, men det får nog en och annan inbiten bilist att tänka om - som om inte de enorma bilköerna vore tillräckligt avskräckande i sig. Tyvärr får man ingen bonus från kommissionen om man, som jag, cyklar.
Mycket nytt att lära sig och anpassa sig till på kort tid. Säkert är dock omställningen för min 6-åring ännu mycket svårare; idag började han ettan på svenska sektionen i den enorma och överbelagda Europeiska skolan. Jag var på plats att ta emot honom från skolbussen (föräldrarna fick absolut INTE åka med) i morse, och blev närmast förskräckt över det kaos som snabbt uppstod när tusentals elever i alla åldrar bussades in på 10 minuter med över 40(!) bussar. Kaoset på skolgården var överväldigande, och hur de nya eleverna skulle hitta rätt i detta hav av stojande barn i alla åldrar är inte lätt att begripa.
Till slut hittade vi i alla fall gruppen med svenska ettor, och såväl barn som föräldrar fick följa med på en liten välkomstceremoni där äldre elever uppträdde med en lätt hysterisk version av EU:s "nationalsång" (Beethovens 9a), följt av ett formellt tal - på franska - av den nya rektorn. Vad barnen skulle få ut av detta är inte helt lätt att förstå - det verkade närmast göra dem än mer nervösa, och själv fick jag hålla för öronen stora delar av ceremonien för att slippa det skärande ljudet från högtalarna.
Förstaintrycket av skolan lämnar mycket i övrigt att önska, men det ska också sägas att den svenska lärarinnan gav ett mycket bra förstaintryck - kompetent, engagerad och - av allt att döma - inspirerande.
Vågar man hoppas på att vi båda ska finna våra nya "arbetsplatser" stimulerande och givande? Det återstår att se.
Sista dagen idag på svenska EU-representationen idag. I morgon väntar introduktionskurs för nyaställda på EU-kommissionen, och nästa vecka ska jag börja mitt nya jobb på miljödirektoratet och arbeta med att förbättra EU:s luftkvalitet.
Det känns förstås lite vemodigt - men också mycket spännande. Lite miljöombyte och nya jobb-utmaningar är inte fel.
Detta blir därför mitt sista inlägg i egenskap av miljöråd, och temat för dagen är diplomatspråk. Efter alla dessa år som miljödiplomat i EU och FN så har jag oundvikligen jag plockat upp ett och annat när det gäller diplomaters ibland ganska säregna sätt att uttrycka sig. Faktiskt man man därmed säga att man inom diplomatin har byggt upp ett alldeles eget språk, och de kollegor som behärskade detta var ofta mest framgångsrika i förhandlingarna.
Här kommer ett litet axplock av vanliga diplomatiska fraser, kompletterade med vad de - mycket fritt översatt - egentligen kan betyda... (Tyvärr får detta bli på engelska eftersom det är och har varit mitt arbetsspråk genom åren.)
Nyckel: 1 - Vad diplomaten SÄGER. 2 - vad diplomaten EGENTLIGEN MENAR.
1. "I shall be very brief…"
1. "I intend to speak for about 15 minutes."
2. "I do not wish to prolong this discussion, but…"
2. "I intend to speak for at least 15 minutes."
3. "I am not entirely convinced…"
3. "There is now way we will ever agree to this crap."
4. "I have listened very carefully to the statement from my distinguished colleague, but there are still one or two details which are not entirely clear…"
4. "I haven’t heard a word of what you just said because I fell asleep when you spoke / was on my mobile phone / was not expecting to hear anything interesting so I did not pay any attention."
5. "The remarks made in the previous statement was very interesting…"
5. "I didn’t understand a word." (or, alternatively: "I don’t agree at all.")
6. "I know that our position is, in principle, shared by a great number of other delegations…"
6. "I am aware that we are completely isolated on this point."
7. "What I shall say now is well known to all colleagues…"
7. "I will now say something very controversial."
8. "In the spirit of compromise…"
8. "I shall now repeat what I just said, using different words."
9. "If I understood you correctly…"
9. "I am now going to distort what you just said."
10. "May I put in another way…"
10. "I am now going to contradict myself."
11. "We NOTE…"
11. "We disagree…"
12. "We TAKE NOTE…"
12. "We ignore…"
13. "We TAKE NOTE WITH SATISFACTION…"
13. "We ignore, but in a very polite way. "
14. "We WELCOME…"
14. "Great stuff; keep it up - as long as we don’t have to do anything about it."
15. "My personal view is…"
15. "My instructions suck – here is how they should read."
16. "I am slightly confused…"
16. "I understood perfectly, but I completely disagree."
17. "I have not fully understood…"
17. "I understood perfectly, but I completely disagree."
18. "I do not wish to complicate matters, but…"
18. "Unless you agree with my proposal, I will make make things very difficult."
19. "I am somewhat concerned…"
19. "I am very upset."
20. "I must admit that I am rather disappointed…"
20. "This is outrageous!"
21. "We will have to adjourn the meeting for a short technical break…"
21. "Sorry, but I urgently need to visit the toilet."
Nu blir det sommar-uppehåll i bloggandet. Förhoppninsgvis återkommer jag med nya nedslag från EU:s miljöarbetet i september - dvs om min nya arbetsgivare så tillåter. Jag ska nämligen lämna EU-representationen och börja jobba på miljödirektoratet i den mäktiga EU-kommissionen.
Det ska bli intressant att lägga ifrån sig de svenska glasögonen och börja arbeta för hela EUs bästa. Istället för att framföra svenska synpunkter på redan färdiga förslag så ska jag nu medverka till att mejsla fram själva lagförslagen - jag räknar med att det blir ett helt annat perspektiv på arbetet.
Återstår dock att se om EU-kommissionen är lika öppen för bloggande medarbetare som svenska regeringskansliet.
Den parlamentariska krisen i Belgien tycks förvärras. "NEEN!" står det med krigsrubriker på förstasidas i dagsn Le Soir, en av Belgiens största dagstidningar, med hänvisning till att det största flamländska partiet med Bart De Wever i spetsen - för vilken gång i ordningen vet man inte - har sagt bestämt nej till ett långtgående kompromissförslag om större politisk och ekonomisk autonomi för Belgiens regioner. Här redogörs för skälen.
Som vanligt finns det många uppfattningar om vem som har rätt och fel i denna politiska kris, men enligt Le Soirs ledarskribent så kan detta nej bara tyda på en sak: att medlarprocessen är en fars och att det största flamländska partiet saknar verkligt intresse av att hitta en lösning. Om ett så långtgående förslag kan avfärdas så finns ingen grund för en realistisk kompromisslösning, menar hon. "Le « non » de la N-VA a fait hier l’effet d’une bombe. Violent, en béton armé, sans appel. Soyons de bon compte : il a le mérite de la clarté et évite de nous entraîner à nouveau dans le jeu des idiots qui se mentent et que nous pratiquions avec grand professionnalisme depuis un an."
Frågan är nu öppen om hur - rent av om - denna regeringskris ska kunna lösas.
Nya medlare, nya kompromisspaket? Frågan är om det är meningsfullt, med tanke på alla de misslyckade försök som redan gjorts. Den belgiska politikern Jan Roegiers (socialist) har t o m föreslagit att kalla in självaste Carl Bildt för att medla i den interna konflikten. Utspelet uppmärksammas i Expressen. Det är svårt att veta om uppmaningen är allvarligt menad, eller ironisk.
Nyval kanske? Om vad, med vilket syfte, frågar sig nog belgarna? Och framför allt: vad skulle det förändra? Sannolikt skulle dagens politiska polarisering befästas, eller rent av fördjupas - även om det förstås också finns många flamländare som i grunden vill behålla ett enat Belgien.
Eller - delning? Ledarskribenten avslutar sin fräna budskap med följande: "Mais très honnêtement, quel autre plan sortir de la boîte ? Le plan De Wever ? Mais alors, après être passé par la case élections, et après que des voix en Flandre forcent la N-VA à faire campagne sur ses véritables intentions : la fin d’un pays et l’indépendance d’une région."
Minns ni den gamla ordvitsen "Hur vet man att en bil kommer från Polen? Det syns polacken!"?
Under det nästa halvår lär även kommande EU-beslut synas polacken. 1 juli tog nämligen Polen över den tunga ordförandeklubban i EU:s ministerråd. Förstaintrycket är att de är välförberedda, manstarka, ambitiösa och fulla av självförtroende. Logotypen är talande: en röd/vit pil-gubbe med en polsk flagga som "leder vägen" framåt för EU:
Det är slående hur lik deras ordförandeskaps-logo är fackföreningsrörelsen Solidaritets logotyp, vilket förstås inte är en slump.
Symbolerna väcker till liv starka minnen från tiden när jag som ung student i slutet av 80-talet besökte Gdansk under en vecka, mitt under den omfattande frigörelseprocess som sedermera skulle leda till murens fall, Sovjetunionens upplösning och det gamla östeuropas tillnärmning till EU. Europa såg minst sagt annorlunda ut på den tiden.
I diskussioner med polska studenter förstod jag att polackerna strävade efter att få samma typ av samhälle som i Sverige: öppet, fritt och demokratiskt, men också mer miljövänligt. Men ute på gatorna fick jag med egna ögon se hur Polens militärjunta under ledning av diktatorn Jaruzelski - endast några mil från den trygga Sverige - med brutala medel försökte krossa denna dröm, med tungt bepansrade kravallpoliser, gummikulor och vattenkanoner.
Mitt under en av de många demonstrationerna smög jag in i en kyrkobyggnad som tjänade som skyddad fristad och såg Solidarets ledare Lech Walesa hålla presskonferens inför den samlade världspressen. Några månader senare hölls de första fria valen i det forna östblocket, Solidaritet vann en jordskredsseger, Walesa blev Polens nya president, och Polen tog därmed ledningen i den breda demokratiseringsprocess som sedan följde i hela östeuropa.
Polenbesöket hösten 1998 gav oförglömliga intryck, som säkerligen har präglat min syn på hela EU och Europa. Idag är det lätt att ondgöra sig över att Polen driver en mindre ambitiös klimat- och miljöpolitik inom EU. Men om man tar ett steg tillbaks så inser man lätt att de senaste två decenniernas utveckling har varit mycket positiv, också ur miljösynpunkt.
På bara drygt 20 år har Polen - med fredliga medel - gått från att vara en diktatur under ständigt invasionhot från Sovjet och med enorma miljöproblem, till att bli ett demokratisk fritt, ekonomiskt starkt och välintegrerat medlemsland i EU. När jag tänker tillbaks på upplevelserna i Gdansk 1988 så känns denna utveckling närmast mirakulös.
Under processens gång har Polen införlivat EU:s omfattande miljölagstiftning (ibland med tidsbegränsade undantag), vilket tveklöst har lett till ett kraftigt förbättrat miljötillstånd jämfört med sovjet-tidens obefintliga miljöpolitik. Dessutom måste man komma ihåg att Polen är det land i Europa som är mest beroende av kolkraft, och fortfarande lider av gamla ineffektiva industrianläggningar från den Sovjet-eran.
Med detta perspektiv är det kanske därför inte så konstigt att Polen värjer sig mot en del nya miljöinitiativ inom EU.
(Läs också Dag Hartelius inlägg på UD-bloggen om förväntingarna inför Polens EU-ordförandeskap. DN uppmärksammar det nya ordförandelandet här.)
Kommissionen jämför varje år utsläppsnivåerna för nya personbilar, och i årets rapport konstateras att bilarna under 2010 släppte ut i genomsnitt nästan 4% mindre CO2 jämfört med 2009.
Det visar åter att bilfabrikanterna är på mycket god väg att klara den nivå som krävs enligt EU-lagstiftningen från 2015: i genomsnitt max 130g CO2/km - ett gränsvärde som när det förhandlades dömdes ut som orealistiskt av stora delar av bilindustrin.
Med de komplicerade förhandlingarna om dessa krav från 2008 fortfarande i någorlunda färskt minne, är det trevligt att konstatera att lagstiftningen faktiskt tycks leverera. (Se även tidigare blogginlägg i ämnet.)
Frågeställningen är egentligen ganska enkel: vem som helst kan intuitivt förstå att ingenting kan växa oändligt, och ändå är det detta mål som i stort sett alla politiska och byråkratiska krafter, oavsett partifärg eller styrelseskick, strävar efter: en oändligt växande ekonomi. Frågan är: hur kan detta förenas med en hållbar resursanvändning och miljöpolitik? Alternativt, hur skulle en alternativ ekonomisk modell som inte baseras på evig tillväxt kunna se ut?
Insikten om tillväxtens problem - med mycket kraftigt ökad resurs- och energianvändning och ständigt växande utsläpp av olika typer av restprodukter i form av avfall och luft- och vattenföroreningar - har onekligen ökat på senare tid. Det traditionella svaret på problemet är att ekonomin ska anpassas genom att bli mer "resurseffektiv" (eller "eko-effektiv", som vi drev hårt under det svenska ordförandeskapet). Marknadsekonomins inbyggda drivkraft att producera alltmer effektivt - som historiskt framför allt har skett genom successivt minskat behov av arbetskraft - kan teoretiskt utnyttjas till fortsatt tillväxt kombinerat med utplanad - eller t o m minskad resurs- och energianvändning.
Denna strategi har på senare tid fått en allt större genomslag inom EU liksom i den svenska miljödebatten. Snarare än att ifrågasätta tillväxt per se, talar man alltså om att justera tillväxtens innehåll. EU-kommissionen har lagt fram ett "flaggsheppsinitiativ" om resurseffektivisering med denna innebörd, och väntas strax presentera konkret s k färdplan för hur en sådan effektivisering ska gå till i praktiken.
Frågan är dock om det verkligen går att lösa tillväxtens problem med mer (om än resurseffektivare) tillväxt. Vissa mer provokativa debattörer - såsom EU-parlamentarikern Claude Turmes - menar t o m att resurseffktivisering kan vara negativt eftersom det bidrar till att man håller liv i ett i grunden ohållbart ekonomiskt system. Historiskt sett finns det tyvärr många exempel på att effektivisering har ätits upp av ökad totalkonsumtion - om en apparat (t.ex. en bil) drar mindre energi så används den mer eftersom den blir billigare i drift.
Ekonomiprofessorn Tim Jackson, som har arbetat inom den brittiska hållbarhetskommissionen, har skrivit en ytterst läsvärd skrift i detta ämnet - "Prosperity without growth". Läs sammanfattningen eller ladda ner den i sin helhet (ca 100 sidor) här.
Jackson ger en klarsynt och balanserad, om än också ganska nedslående, bild av tillväxtkonceptet. Om tillväxten följer samma mönster som under 1900-talet så kommer ekonomin i slutet på detta århundrade att vara 80-100 gånger större än idag. Ingen kan idag ens föreställa sig hur en sådan ekonomi kommer att se ut, vad den bygger på, hur den är konstruerad.
Det stora dilemmat är enligt Jackson att även om dagens tillväxt är ohållbar, så är brist på ekonomisk tillväxt (eller rent av negativ tillväxt) instabil, eftersom den leder till massarbetslöshet och omfattande social oro. Därför är vi fastcementerade i tillväxtsamhället, och det är svårt att identifiera politiskt gångbara alternativ - bara att debattera frågan uppfattas på många håll som kontroversiellt och provocerande. T o m de gröna partierna tycks numera ha tonat ned denna del av sin partipolitik.
Jackson avfärdar inte helt resurseffektivisering som svaret på tillväxtens dilemma, men visar mycket övertygande hur krävande - för att inte säga orealistisk - denna strategi i själva verket är. Dessutom ställer han den laddade frågan om evig tillväxt ens är eftersträvansvärd, för en redan rik befolkning. Medan ökad tillväxt är oundgänglig i fattigare länder för att förbättra levnadsstandarden för världens fattiga, så finns det alltmer som tyder på att ökad materiell välfärd för redan välbeställda faktiskt inte leder till ökat välstånd.
Nyligen besökte Tim Jackson Sverige, och hans föreläsning filmades av SVT. Jag kan varmt rekommendera detta halvtimmeslånga klipp, som sammanfattar huvudbudskapet i skriften på ett mycket begripligt och lättfattligt sätt:
Personligen tror jag att denna diskussion successivt kommer att växa i betydelse, och om något decennium hör den förhoppningsvis till den politiska debattens mittfåra. Det är en svår, men helt nödvändig, diskussion.
Det är inte varje dag resultatet av det man jobbar med hamnar på förstasidan i Financial Times. Typiskt nog handlar det om ett rejält bakslag för EU:s klimatpolitik.
Trots omfattande förberedelsearbete och intensiva slutförhandlingar på ministernivå vid gårdagens rådsmöte i Luxemburg, lyckades EU inte enas om ett politiskt budskap om kommissionens "färdplan" om EU:s långsiktiga klimatpolitik, med förslag till "milstolpar" (preliminära klimatmål) för 2030, 40 och 50.
Sverige hörde till dem som hårdast drev på för ett ambitiöst utfall, och länge såg det ut som om man skulle kunna nå enighet. Till slut stod det dock klart att ett land inte accepterade en av formuleringarna, och därmed föll slutsatserna.
Slutförhandlingarna handlade om paragraf 4, och texten som fällde hela förslaget lyder: "TAKES NOTE of the Commission’s finding that the 25% domestic reduction by 2020 would be in line with the pathway, consistent with the long-term climate objective".
Här han man läsa hela slutsatstexten - som nu istället antogs som s k "ordförandeskapsslutsatser" som har lägre status.
Jag har tidigare skrivit om den relativt radikala åtgärden att införa 30 km hastighetsgräns i hela centrala Bryssel. I slutet av inlägget skrev jag: "Dock återstår det att se om fartgränsen respekteras; enligt min erfarenhet är det lite si och så med tillämpningen av trafikregler i Belgien."
Nu finns det faktiskt en undersökning gjord av organisationen "Touring" som ger svart på vitt: 1 av 100 bilister följer hastighetsgränsen.
Myndigheterna kliar sig nu i skägget och funderar som bäst på hur man ska få folk att respektera hastighetsgränserna.
Igår beslöt den tyska regeringen att landets alla kärnkraftverk (som för närvarande producerar en knapp fjärdedel av all el i Tyskland) ska stängas inom 10 år. Beslutet kommer att ha långtgående effekt på klimat- och energipolitiken inom EU. DN:s ledare kommenterar här.
Det finns sedan länge en utbredd folklig skepsis mot kärnkraft i Tyskland, och i efterdyningarna av den otäcka kärnkraftsolyckan i Japan tvingades den konservativa regeringen backa från tidigare beslut om att förlänga driftstiden för landets reaktorer.
Kärnkraftens roll inom klimatpolitken är en hett omdebatterad fråga. Innan olyckan i Japan hade kärnkraften medvind (om uttrycket tillåts) och blev i många länder en alltmer etablerad delstrategi för att ersätta fossil energi. Nu är tongångarna annorlunda.
Vid första anblicken kan man lätt tro att det tyska beslutet att avveckla kränkraften gör det svårare att klara klimatmålen. Många oroas också över eventuellt dyrare elpriser. I någon finns det säkert fog för denna oro - den tyska kärnkraftsenergin måste ersättas med annan energi som mycket väl kan komma att genereras från fossibränslen, och det kan sannolikt leda till att elpriserna pressas uppåt.
Men på lite längre sikt kan det t o m vara positivt för klimatpolitiken i EU. Den tyska ekonomin är en "motor" för hela EU, och avvecklingsbeslutet kommer att få långtgående konsekvenser för energimarknaden även utanför Tysklands gränser. Mot bakgrund av existerande klimatlagstiftning och en allmänt större insikt om klimatproblematiken så verkar det mindre sannolikt att man kommer att bygga nya tyska kolkraftverk för att ersätta kärnkraften - istället kan man förvänta sig en ännu större satsning på förnybar energi och energieffektivitet (Tyskland är redan mycket stor på dessa områden). Marknaden för dessa "hållbarhetsbranscher" kommer därför att växa ytterligare, och generera både ren energi och arbetstillfällen.
Mindre kärnkraft i Tyskland kan därför i bästa fall därför leda till att omställningen till en mer hållbar energiförsörjning i EU kan skyndas på.
Som bekant är det bara EU-kommissionen som får lägga förslag till ny EU-lagstiftning. Förslagen ändras och förhandlas sen, ibland tar det flera år, för att till slut landa i en överenskommelse mellan kommissionen, rådet (EU:s medlemsstater) och EU-parlamentet (direktvalda politiker). För att en ny lag ska kunna antas krävs att alla tre institutionerna är överens.
Men kommissionen har en annan mycket viktig roll också: att se till att de fastställda lagarna efterföljs. Vem som helst kan i princip informera kommissionen om ett land inte genomför en viss lagstiftning, varpå kommissionen kontrollerar saken och, om det stämmer, inleder ett så kallat överträdelseförfarande. Om medlemslandet under lång tid uppenbart inte lever upp till EU-reglerna så drar kommissionen landet inför rätta i EU-domstolen, och om domstolen kommer fram till att kommissionen har rätt så kan landet dömas att betala dryga dagsböter tills dess de kan visa att lagen uppfylls.
EU:s miljölagstiftning?
Inom miljöområdet är sådana överträdelseprocesser mycket vanliga, t.ex. när det gäller EU-regler för avfallshantering, vatten- och luftvård. Grekland blev t.ex. fällda för en oreglerad och självantändande soptipp på Kreta, och fick betala stora summor för varje dag som problemet inte åtgärdades. Snart byggdes sedan en stor och modern avfallsanläggning, och problemet är nu åtgärdat sedan länge.
Italien väntas också få betala böter till EU på grund av de stora avfallsproblemen i Neapel. Där har sophanteringen inte fungerat på åratal, och man har t o m kallat in militären för att få bukt med problemet som nu är så allvarligt att det utgör en direkt hälsorisk. EU-inspektörer var nyligen på plats, och nu hotar EU:s miljökommissionär Potocnik med stora böter om inte problemet åtgärdas snabbt.
Sopkaoset i Neapel
Sverige är generellt bra på att uppfylla EU:s miljölagstiftning. Men det finns undantag. Alldeles nyligen fälldes t.ex. Sverige för att inte uppfylla EU:s tuffa luftkvalitetsdirektiv när det gäller utsläpp av hälsoskadliga partiklar i några större städer. I det här fallet krävs dock inga böter eftersom Sverige antas uppfylla reglerna inom kort.
Sedan länge har biobränslen utpekats som ett av de effektivaste sätten att motverka klimatproblemen. Tanken är ersätta så mycket fossibränsle som möjligt med bränsle från skogen eller åkrarna och på så vis minska CO2-utsläppen till atmosfären (utsläppen ingår då i ett kretslopp, under förutsättning att skogen eller grödan ersätts med nyplantering som tar upp CO2 från luften).
Inte minst i Sverige har vi satsat stort - och framgångsrikt - på denna energiform, både för uppvärmning av hus (framför all genom att byta från olja eller kol till pellets i fjärrvärmeverken) och som ersättningsbränsle för bilar (etanolbränsle i s k flexifuel-bilar). EU har flera målsättningar för att öka biobränsleuttaget, totalt sett ska t.ex. andelen förnybar energi (varav bioenergi är en del) höjas till 20% till 2020, och till samma årtal ska minst 10% av allt fordonsbränsle härstamma från biobränsle (framför allt genom låginblandning i vanlig bensin).
Allt fler börjar nu ifrågasätta om satsningen på biobränslen faktisk bidrar till en verklig minskning av växthusgaserna. Dels är många biobränslen (t.ex. rapsolja) väldigt energikrävande att ta fram, dels befarar man att fler biobränslegrödor leder till högre matpriser och att nya jordruksarealer sätts i bruk, ibland genom svedjebränning (vilket leder till högre utsläpp av klimatgaser).
Det senare problemet kallas indirekt markanvändning, s k "ILUC". Miljörörelsen har nyligen tagit fram denna lilla filmsnutt för att på ett både gulligt och pedagogiskt sätt argumentera mot ökade biobränslesatsningar.
EU-kommissionen väntas snart utvärdera EU:s biobränslepolitik och ska då skärskåda dessa och andra argument. Många tror att kommissionen kommer att föreslå olika sätt att "garantera" att biobränslena inte leder till felaktig indirekt markanvändning, t.ex. genom att införa bindande s k hållabarhetskriterier som måste uppfyllas.
Här kan man läsa en kort artikel av den brittiske EU-parlamentarikern Linda McAvan (Labour) i ämnet.
Personligen tycker jag att biobränsledebatten ofta tenderar att bli lite väl svartvit. På många ställen i världen - däribland Sverige där vi har mycket skog - är förutsättningarna för att producera "klimatsäkrade" biobränslen alldeles utmärkta. I andra områden kanske det är en mindre bra idé. Konsten ligger i att identifiera åtgärder som beaktar båda sidor av myntet.
Förhandlingarna fokuserade särskilt på kommissionens förslag till "milstolpar" för långsiktiga interna utsläppsminskningar för EU: minus 40% för 2030, 60% för 2040 och 80% för 2050. Tanken är att ge industrin tydliga signaler om vilka förutsättningar vad gäller t.ex. fossibränsleanvändning som kommer att gälla i ett längre perspektiv, och på så sätt stimulera nödvändiga klimatinvestringar.
De flesta medlemsländerna verkar i princip stödja kommissionens förslagna linje, medan andra tycker att det är för tidigt att tala om nya klimatmål och helst ser att alla procentsatser stryks helt eller åtminstone tonas ner rejält.
Sverige var mycket aktiva i diskussionen, och föreslog bl.a. en helt ny paragraf om kommissionens huvudslutsats att EU kommer att klara 25% minskning av klimatutsläppen till 2020 under förutsättning att redan överenskomna mål och åtgärder på klimat- och energisidan uppfylls. Förslaget fick preliminärt brett stöd och kommer förhoppningsvis att leva kvar till det är dags för beslut vid miljörådsmötet i juni.
Har nu varit ägare till en elhybrid-bil (Toyota Auris Hybrid) i ca ett halvår. En till synes rätt alldiglig bil som dock har en massa high-tech under huven. Tillverkaren utlovar extremt snål bränsleåtgång; 0.38 liter/mil blandad körning (vilket är klart bäst i klassen för bensinbilar). Aurisen kombinerar nämligen bensinmotorn med en smart elmotor som laddas upp när man rullar eller bromsar (samma teknik som den mer kända Priusen).
Man kan visserligen bara köra upp ca 2 km på bara el, och max 50 km/h. Det låter kanske inte så imponerande - men det intressanta är snarare hur mycket man kan pressa den totala bränsleåtgången genom att köra på bensin ibland, och el i bland - vilket delvis sker helt automatiskt.
Håller bilen vad den lovar? Svaret är: ja, i princip. MEN - det beror mycket på hur man kör.
Till en början var jag rejält frustrerad över att den drog bra mycket mer än 0.38. Färddatorn registrerar och räknar ut genomsnittsförbrukningen så det är lätt att följa hur mycket man faktiskt gör av med. Oftast hamnade jag som nybliven auris-ägare på mellan 0.5-0.6 l/mil vilket jag tyckte vara på tok för högt. På långfärder hamnade jag ganska precis på 0,5.
Men skam den som ger sig. Nuförtiden kommer jag i genomsnitt ner i drygt 0.4 i stadstrafik (i detta nu visar datorn 0,43 som genomsnitt för de senaste 50 milen), vilket jag tycker är i det närmaste godkänt.
Varför drog då bilen så mycket mer för ett halvår sedan när den var helt ny? Delvis tycks det bero på att det tar lite tid för motordelarna att "optimeras", dvs bilen blir till en början något energieffektivare med tiden. Sen beror det nog också en del på vädret faktiskt; motorn och/eller batteriet verkar dra mer ju kallare det är (och det var en kall vinter i Bryssel) - och givetvis drar det mer bränsle om man kör med värmen på fullt blås.
Men den största skillnaden beror helt klart på körstil och på att jag har lärt mig att anpassa min körning till den nya tekniken, vilket tog lite tid.
Främst måste man lära sig att köra mjukare än vad man kanske är van vid med en vanlig bil. Försiktiga och välplanerade gaspedalsrörelser är nyckeln. Snabb acceleration ökar bränselåtgången rejält; särskilt i uppförsbacke.
Det gäller också att planera körningen bättre. Är det nerförsbacke? Rulla, "ladda batteriet", och använd el-läget något lite för att accelerera. Plant? Acca försiktigt på bensin-läget, låt el-läget ta över när man kommit upp i någorlunda fart. Uppför? Använd bensin-läget men med långsam acceleration.
Stadstrafik? Här gör sig hybridsystemet bäst. Det lönar sig ändå inte att "hiss-köra" (som de flesta gör i Bryssel!) eftersom det är tätt mellan trafikljusen. Istället för att acca snabbt och sen tvärbromsa vid nästa rödljus -som förvånansvärt många tycks göra - gäller det att använda el-läget så länge som möjligt och rulla fram sakta men säkert, och satsa på jämnast möjliga körning. Många stop-och-start försämrar helt klart bränsleekonomin.
Motorvägskörning? Här används alltid bensinmotorn. Runt 100 km/h eller strax därunder verkar vara optimal fart för bra bränsleekonomin på denna bil på motorvägen. Hur många minuter vinner man egentligen på att köra 120/130? Inte mycket, i praktiken, om man inte lör väldigt långt. Dessutom kör man säkrare runt 100, med längre reaktionstider om man t.ex. måste tvärbromsa.
AC? Njae - bör helst undvikas om man vill ha högsta möjliga bränsleekonomi. Kanske kan man öppna fönstret i stället?
Jag gör det närmast till en sport att köra så bränslesnålt som möjligt, och med tiden kommer jag nog att bli ännu bättre på detta. Efter varje körning så gör färddatorn en bedömning om hur snålt man har kört - om klarar under 0,40 så får blinkar ett stort "EXCELLENT" på skärmen. Det tilltalar mitt tävlingsssinne, och blir en extra sporre att köra smart och snålt.
Ett extra plus i sammanhanget är att man faktiskt kör säkrare med en elhybrid än med en konventionell bil. Just därför att man kör jämnare och mindre ryckigt - oftast också något långsammare. Utan att tappa nämnvärt med tid - åtminstone inte i stadstrafik. Dessutom har man alltid möjlighet att köra snabbare om man faktiskt vill - upp till 134 hästkrafter vilket inte är så lite för en bil io golfklassen.
Det är dock inte helt okontroversiellt att köra mjukt och försiktigt i Bryssel. Jag börjar vänja mig vid att den ena blådåren efter den andra kör om efter ett trafikljus, eftersom de anser att jag accar för långsamt. Men redan vid nästa trafikljus brukar jag sakta men säkert rulla fram till den omkörande bilen och nosa den i baken...
En test i engelsk TV kan ses här:
Testföraren når vid extrem snålkörning ett resultat på imponerande 0,35 l/mil (även om också han konstaterar att det då blir en del köbildning bakom bilen).
Om vi får se den stora omställning från fossilbilar till hybrid- och rena elbilar som många tror och hoppas på, så kommer trafiken - inte minst för gångtrafikanter och cyklister - därför att bli bra mycket säkrare. Helt enkelt därför att bilarna kommer att röra sig lite långsammare. Det går inte att acca lika snabbt som med en bensinare. Och varför ska man det - egentligen?
En övergång till elbaserad trafik kan alltså rädda både miljö och människoliv på samma gång. EU-kommissionen tror på en omställning som innebär att hälften av all stadstrafik går på el år 2030, och en total övergång till el-bilar i städerna 2050. Samtidigt lanserar de en noll-vision för trafiksäkerheten till 2050. (Kolla förresten in kommissionens coola "trailer" till iniatitivet här).
Låt oss hoppas - och se till - att kommissionens trafikvision kan förverkligas. Snart är ladd-hybriderna här, och de lär ha ännu bättre bränsle-ekonomi.
Inför den svenska omröstningen om EU-medlemsskap 1994 florerade ett antal antal riktigt underliga argument mot att Sverige skulle gå med i EU.
Jag minns särskilt ett påstående som handlade om att EU tvingar alla grönsaksodlare att odla raka gurkor. Jag misstänker t o m att jag själv kan ha använt detta argument mot ett svenskt medlemsskap (jag hörde till skeptikerna på den tiden). Om det är sant? Döm själva.
Många sådana "EU-myter" är fortfarande vanliga, inte minst i den EU-skeptiska brittiska pressen. Där hävdas bl.a. att:
- EU har infört förbud mot att mata hundar med ben
- EU-anställda har rätt till gratis viagra-tabletter
- Alla ambulanser i EU måste målas gula
- Uttjänta sex-leksaker måste lämnas in till elektronikhandlare
- Grisfarmare måste erbjuda särskilda leksaker till sina grisar
- EU förbjuder försäljning av plasma-TV
Dessa och många andra mer eller mindre fantasifulla myter bemöts kortfattat på en särskild hemsida hos kommissionen. Flera av myterna har ett tydligt miljötema.
Idag är Connie Hedegaard på besök i Stockholm och träffar bl.a. Andreas Carlgren.
Samtidigt förhandlar vi den för Sverige så viktiga frågan om beräkningsgrunder för kolsänkor och "utsläpp" från skogsbruket. Frågan behandlas i Coreper imorgon.
Sverige är tillsammans med några andra mindre länder med mycket skog och stor skogssektor särskilt måna om att beräkningsreglerna är rättvisande och rimliga. Diskussionerna är både tekniskt och politiskt intrikata.
Sverige är en riktigt "stormakt" på skogssidan, och vår position blir ofta vägledande för andra länder från t.ex. Baltikum.
Idag publicerade också kommissionen en vision för hur trafiksektorn ska kunna klimatanpassas till 2050. Spännande läsning - för den som tycker klimatfrågan är intressant. Här kan man läsa mer.
Så i morgon kommer Belgien att stå stilla. Bl.a. kommer alla kommunala färdmedel att slås ut, och flertalet andra verksamheter kommer också att ligga nere. 
Inlägg
