Deppigt inför miljörådsmötet

Dammet börjar lägga sig i efter Köpenhamnsmötet, och det är bara att konstatera att utfallet blev bra mycket sämre än vad många inklusive jag själv hade hoppats och trott.

Trots deltagande av rekordmånga stats- och regeringschefer och en genuin vilja hos många av dem (inkl Obama) att nå längre så blev slutdeklarationen varken rättsligt bindande eller tillräckligt politiskt ambitiös. Besvikelsen känns påtaglig, inte minst efter de omfattande insatser som gjorts på alla nivåer av det svenska EU-ordförandeskapet för att få ett långtgående avtal på plats.

Reinfeldt försvarar utfallet i presskonferensen efter mötet och talar om ett försiktigt steg framåt. Det har han förvisso helt rätt i. Men - så sades redan vid partsmötet på Bali för två år sen. Och dessförinnan i Kyoto 1997. Liksom efter klimatkonventionens antagande i Rio 1992. Man undrar: när ska det stora steget tas, det som leder till verkliga och tillräckliga utsläppsminskningar?

Frågan är nu hur man ska gå vidare. I och med misslyckandet har hela FN-samarbetet fått sig en törn. Kan FN-processen leverera det som behövs – och om inte, vad är då alternativet? Faktum är att om man samlar de 10 största länderna i världen + EU i en mindre överenskommelse så omfattar det 80-90% av världens utsläpp. Även DN:s ledare ifrågasätter FNs roll, och Maria Wetterstrand på DN debatt väcker intressanta tankar och hur man istället kan verka för en ”klimatprogressiv allians”. Intressant nog kan man konstatera att även den så hårt kritiserade Bush-administrationen, som tog initiativ till "Major Economies Forum", hade liknande funderingar.

I Bryssel har vi dock fortfarande ett ordförandeskap att hantera, och just nu finjusteras morgondagens miljörådsmöte - det allra sista rådsmötet under det svenska ordförandeskapet. För min del ansvarar jag bl.a. för ministerdeklarationerna om biologisk mångfald och ”cocktaileffekter” av kemikalier. På ordförandewebben kan man läsa mer om mötet som helhet.