Nu är både julen och ordförandeskapet (om några få dagar) över, vilket känns underligt. Rentav lite tomt. Det har varit så intensivt ända in i det sista, och det känns ovant att inte ha något nytt möte att planera inför (det gör nu istället våra spanska kollegor).
Även det sista miljörådsmötet gick helt enligt planritningarna, och de båda frågor som jag har haft huvudansar för att förhandla fram (resolutionerna om biologisk mångfald och kombinationseffekter från kemikalier) gled igenom helt utan överraskningar. Här kan man läsa mer om resultatet i stort, och även se den efterföljande presskonferensen. Misslyckandet i Köpenhamn satte naturligt nog sin prägel på mötet; miljöministern tog själv bladet från munnen och kallade Köpenhamnsmötet en "disaster" inför samlade mediarepresentanter.
Eftersom rådsmötet hölls så sent som den 22 december, valde vi att inte stressa iväg till Sverige för julfirande utan höll oss kvar i Bryssel, tillsammans med tillresta svärföräldrar. En särskild utmaning detta år var om vi för första gången skulle satsa på tomte eller inte. Att "lura" barnen att det finns en tomte har jag inga problem med; tomtesagan är inte sämre än andra barnsagor. Däremot kan man se tomten som en del av en större julhysteri som enligt min mening helt har spårat ur på senare tid, i varje fall i västvärlden.
Varje år (tydligen även i år, krisen till trots) slår julhandeln nya rekord, och allt fler onödiga prylar delas ut till folk som redan har allt de behöver - och mer därtill - materiellt sett. Köphetsen medför inte bara onödig konsumtion och en enorm köpstress (och trängsel) dagarna innan julhelgerna, utan också att barnen tidigt konditionaliseras till konsumtionssamhällets materialistiska värderingar, till bortskämdhet och orimliga materiella krav. Hur många gånger slutar inte vårt moderna julfirande med besvikelse i någon form, baserat på otillräcklighet och/eller orealistiska förväntningar (och helt bortsett från att hustru- och familjemisshandeln också ökar markant över julhelgerna).
Kanske kunde julen ha sina poänger förr i tiden när många familjer hade det knapert, innan globaliseringen och den ständigt växande ekonomin ledde till att även en vanlig barnfamilj har tillgång till nästan allt, nästan alltid. Själv har jag många positiva minnen från barndomens julaftnar. Men jag slår ifrån mig mot julfirandet i dagens överflödssamhälle, med dess inriktning på ständigt fler och dyrare klappar. Vi har för länge sen uppnått en mättnad; mer och "finare" är inte längre bättre.
Trots detta så blev det faktiskt tomte i år, för barnens skull. Grannen ställde vänligt upp, och äldsta grabben blev mycket konfunderad när han konstaterade att tomten nog faktiskt var en "tant med konstig röst". (Som jämställdhetsivrare blev jag mycket förtjust i att tomten faktiskt var en utklädd kvinna denna gång - även om jag skam att säga själv utgick från att det var den manliga grannen som skulle komma). Därutöver införde vi några enkla regler mot masskonsumtionen: Endast enstaka paket till de vuxna, sammanlagt max ett 15-tal till de små, men däremot obegränsat med goda saker att äta och med pussar och kramar. Planen fungerar utmärkt; inte en enda tår fälldes!
Men om denna strategi verkligen håller för kommande års julfirande vete tomten.
(För tre år sedan bloggade jag om julfirandet i Kap Verde, med ett annorlunda perspektiv men med liknande slutsatser).
Inlägg
