Igår trädde EUs nya fördrag (det s k Lissabonfördraget) i kraft, efter nästan nio års mödosamma diskussioner och förhandlingar med mängder av olika turer fram och tillbaka. Det har krävts en massiv insats av det svenska ordförandeskapet för att lösa upp de återstående politiska och juridiska knutarna och få allting på plats innan årskiftet, och resultatet kommer sannolikt att räknas som ett av de viktigaste under vårt halvår.
En hel del arbete återstår fortfarande för att tolka och omforma delar av fördraget till en ny fungerande arbetsordning och praxis, inte minst på utrikessidan där EU nu ska få en mer koordinerad roll. En av många konsekvenser av det nya fördraget är också att vårt ordförandeskap kommer att bli det sista "riktiga" EU-ordförandeskapet, bl.a. eftersom Europeiska Rådet framöver kommer att ledas av en permanent ordförande (den relativt okände belgaren Van Rompuy) och inte av ordförandelandets statsminister. Den så kallade "trion" - tre på varandra följande ordförandeländer förutses också samarbeta närmare i framtiden och i praktiken dela upp fler sakfrågor mellan sig under en längre period.
Klart är att fördragsändringen var nödvändig för att EU-kolossen ska kunna anpassa sig till den större medlemslandskretsen och till en eventuell ytteligare utvidning (Serbien, Kosovo, Turkiet, Albanien, Ukraina..?). Åsikterna går däremot isär i vilken grad det nya fördraget också innebär mer genomgripande förändringar i riktning mot större federalism. Time will tell.
Inlägg
