Goddag yxskaft - om att klyva ett vedträ

I Belgien är annandag pingst fortfarande allmän helgdag. Jag passade på att ta några dagar extra och besöka sommarstugan i Sverige; en kort andningspaus innan allvaret tar vid - på fullaste allvar.

Vi har turen att få njuta av osedvanligt fint pingstväder i Sverige, med strålande sol och redan 22 grader i vattnet. Frukost på soldränkt veranda, heldagar vid bryggan, massor av tid med barnen, äkta finsk vedbastu och härliga grillkvällar (och - för säkerhets skull - genomgång av dagens mailskörd från jobbet via nya 3G-mobilen varje kväll).

Väl investerad fritid med familjen, inför all övertid som väntas det närmaste halvåret.

En klar favoritsyssla på landet (förutom bastubadning) är att hugga ved. Detta har för mig rent terapeuitiska, för att inte säga meditativa, inslag. Att klyva en rejäl kubbe, att se högen med runda stora trän minska medan högen med små kluvna trän ökar, att bygga en rejäl vedstapel, att med egna händer göra om vindfället till förnybart bränsle, är extremt givande. Alla som har prövat lär veta vad jag talar om.

Aktiviteten är fundamentalt annorlunda från det man är van vid från jobbets vardag där man vänder papper, skriver rapporter och läser email. Resultatet är omedelbart, nyttan konkret, välmåendet direkt.

Kanske är vi genetiskt programmerade till att trivas med vedhuggning. Vedhantering är historiskt sett nära kopplat till eld, och därmed till överlevnad. Tillgång till torra vedträn måste förr i någon mån ha varit nära kopplat till välstånd och och säkerhet. Utan ved, ingen värme, och utan värme (åtminstone i kalla Norden), inget liv.

Idag handlar vedhuggnig mindre om överlevnad, men fascinationen finns kvar - för yxans smäckra linjer och imponerande kraft, för hugg-teknikernas olika effekter, och för konsten att få en vedstapel att vara både funktionell och rent av vacker. Rejäl motion får man på köpet.

Vedhuggning är något som alla borde få prova på då och då. Utbrändhet skulle kunna ersättas av vedbränsleproduktion.