Här delar jag med mig av några intryck och erfarenheter från min gröna vardag som "miljöbyråkrat" i Bryssel. Tonvikten ligger på EU:s luft, miljö- och klimatpolitik, men en del inlägg handlar också om hur vardagslivet ter sig i Bryssel, om utmaningen att leva jämställt och om hur man som småbarnsfar kan skapa en vettig balans mellan familje- och arbetsliv. De åsikter och reflektioner som delges är givetvis mina egna och representerar inte de EU-institutioner jag arbetar, eller har arbetat, för.
Brysselborna upplever en av de kallaste och snöigast vintrarna på länge.
I morse var det dags igen; efter ett kort men intensivt snöfall blev vägarna såphala. En av bussarna blev stående i den lilla backen utanför vårt hus, och fick bogseras bort med en jättebärgningsbil. Grabbarna blev överförtjusta och följde dramatiken med största intresse direkt från sovrumsfönstret.
I december förra året antogs som bekant ett nytt EU-fördrag. Det innebär t.ex. att EU inte längre kallas gemenskap, utan union, och att vi har tillsatt en permanent ordförande för rådet ("EU-president" Van Rompuy) och en hög representant för utrikesfrågor ("EU-utrikesminister" Ashton) med en ny diplomatkår för EU som kallas EEAS.
Fördraget innebär också att parlamentets makt utökas genom fler frågor med s k medbeslutande (t.ex. jordbruk och fiskefrågor), det blir fler parlamentariker, och på vissa politikområden (t.ex. inom kommisionär Malmströms område samarbete mot brott ) kommer det bli lättare att driva igenom EU-politiken eftersom man går från enhällighet till kvalificerad majoritet. De nationella parlamenten ges en större roll i beslutsfattandet. En EU-stadga för mänskliga rättigheter antas. Osv.
De flesta av dessa större förändringar är ganska väl kända. Men nu visar det sig att det nya fördraget också innebär en massa andra förändringar, som påverkar EU-vardagen i Bryssel mycket mer än vad jag hade trott från början. Också på miljöområdet, trots att fördragstexten på just detta politikområde i princip endast innebär ny artikelnumrering.
Faktum är att det nu pågår ett intensivt tolkningsarbete för vad det nya fördraget egentligen innebär, och vilka praktiska effekter det ska ha i beslutsfattandet i form av t.ex. nya arbetssätt och rutiner. Vilket i sin tur leder till en fascinerande maktkamp mellan de tre huvudinstitutionerna - kommissionen, rådet och parlamentet. En maktkamp som i och för sig ständigt pågår, men som nu gör sig ovanligt påmind.
Alla möjliga och omöjliga frågor dyker plötsligt upp. Vilken typ av kommittologi ska gälla för genomförande av alla EUs rättsakter? Leder fördraget till att EU ska representeras annorlunda i internationella förhandlingar framöver (t.ex. i klimatsammanhang!)? Får stats- och regeringscheferna ha med sig en minister på EU-toppmötena eller ej? Hur ska ansvarsfördelningen se ut mer exakt mellan Van Rompuys team och det roterande ordförandeskapet? Vad innebär egentligen det nya rösträkningssystemet (55% av medlemsstaterna och 65% av beforlkningsantalet) som införs 2014?
Jag inser med viss förvåning att svaren inte alls är givna av själva fördragstexten, och juristerna sliter nu sitt hår för att hitta rätt argument och rätt tolkning. Vi tycks ha antagit ett fördrag som vi inte vet den exakta innebörden av, vilket blir särskilt tydligt när olika jurister kommer fram till helt olika slutsatser beroende på om de arbetar på kommissionen, rådssekretariatet eller parlamentet...
Tillämpningen av det nya fördraget är alltså en pågående process, och många av de öppna frågorna kommer att finnas kvar länge på agendan innan ny praxis etableras.
Vid första anblicken kan ju detta verka lite underligt, men vid närmare eftertanke är det kanske inte så konstigt. EU är i grunden en starkt politiserad organisation, och juridiken är förstås inte immun mot detta. Man blev (efter många års slit) överens om de stora dragen i det nya fördraget, men när de små paragraferna ska analyseras så börjar katt-rakandet. Djävulen ligger som bekant ofta i detaljerna.
EU är och förblir med andra ord ganska oförutsägbart, t o m när det handlar om hur man tillämpar ett fördrag - som ju syftar till att skapa just förutsägbarhet och tydliga regler. Men det är just därför som det är så roligt att arbeta med EU-frågor; nästan ingenting är omöjligt om den politiska viljan finns.
Härom dagen var jag på mitt livs första bilmässa, European Motor Show Brussels, i samband med ett seminarium om framtidens miljöbilar. Bilmässan är en av Europas största, med 100-tals utställda modeller (varav ett 30-tal helt nya) och ca 600.000 besökare på två veckor. Evenemanget var mycket påkostat och det syntes inte många spår av den svåra krisen för branschen innanför mässhallens dörrar.
I auditoriet där seminariet hölls uppskattade jag att publiken till 95% bestod av män. Kontrasten blev påtaglig när man gick runt bland bilmontrarna utanför, där bilföretagens representanter helt bestod av lättklädda 25-åriga damer. Många av mina värsta fördomarna om bilmässor besannades; se bara detta klipp från mässans egna reklamfilm på Youtube.
Huvudintrycket var annars att de flesta bilföretag nu tar miljöaspekterna på allra största allvar och att minskade CO2-utsläpp ges särskilt prioritet. Däremot finns det fortfarande en viss rådvillhet om vilken alternativ teknik man ska satsa på; olika företag satsar på olika lösningar.
Fransmännen inriktar sig t.ex. särskilt på små elbilar (Renault lovar att 1 av 10 sålda bilar ska är en elbil 2020), tyskarna och Volvo tycks vilja profilerar sig med biobränsle/etanol och effektiva deislar (DRIVe), och japanerna med Toyota i spetsen satsar särskilt på hybrider. Toyota har redan sålt över 2 miljoner Priusar, och år 2020 ska alla deras modeller erbjudas med hybridteknik. Snart kommer deras plugg-in elhybrider, som kan laddas i garaget under natten, rulla 20 km med ren el och sedan växla in på bensin/hybrid-drift.
Visst känns det som om elbilarna har fått något av en renässans; för några år sedan talade nästan alla om bränsleceller som framtidens lösning. Den franska regeringen lär nyligen ha beställt 100.000 elbilar under 5 år till sin egen bilflotta. Det står dock klart att knappast kommer att handla om EN lösning utan om flera, varav elbilen säkert kan ge ett stort bidrag - särskilt om man hittar en smart lösning på räckvidsproblemet, t.ex. genom en infrastruktur för snabba batteribyten.
Utmärkande för många av de elbilar, hybrider, bränslecellsbilar, småbilar och energieffektiva dieselbilar som ställdes ut var att de inte längre ser ut som koncept/experimentbilar utan mer som en standardbil. Samtidigt tycks det också läggas en hel del energi på att få miljöbilarna se "coola" ut, med förhoppningen att locka andra konsumenter än de mest miljöengagerade.
Varför satsar då bilföretagen så mycket på klimatsmarta modeller numera? Delvis är det förstås en effekt av den allmänna klimathypen, och av kunder som är genuint intresserade av bränslesnålare och snålare bilar. Själv är jag dock helt övertygad om att den största enskilda faktorn som driver denna trend är den EU-lagstiftning för minskade CO2-utsläpp från bilar som antogs i slutet av 2008.
En biltillverkare utmärkte sig särskilt, med en helt egen hall, en stor avdelning med avancerade accessoarer inkl smycken, kläder, solglasögon etc och ännu fler kvinnliga försäljare per bilmodell: Mercedes. Har svårt att tro att de kunder som lockas av just dessa montrar ställde särskilt många frågor om modellernas miljöprestanda. Men för att klimatanpassa trafiksektorn fullt ut är det nog precis det som krävs.
Sedan strulet med konstutställningen under det tjeckiska ordförandeskapet väntas få ordförandeland våga sticka ut hakan när det gäller utsmyckningen av rådsbyggnaden ”Justus Lipsius” där rådet håller merparten av sina möten. Även Sverige spelade med säkra kort.
Installationen kallas "Traversias", och ska föreställa IT-samhällets elektriska kablar som förser oss alla med digital information. På skärmen projiceras uppifrån och i realtid rörliga bilder på alla de människor som dagligen passerar in och ut genom byggnaden.
Vissa menar att den spanska IT-loopen mest påminner om en flygande matta, eller - ännu värre - en liggande reklampelare. Själv säger kreatören att den symboliserar en ”stig av ljus” från EU.
Just idag var dock skärmen helt mörk, kanske på grund av tekniskt fel. Eller har upplysningen från EU sinat?
Det har varit en underlig vecka. Svårt att fokusera på jobbet. Som väntat känns det lite tråkigt nu när ordförandeskapet är över. Har också fått en envis infektion och en hosta som inte ger med sig.
Ofta har tankarna gått till de nödställda i Haiti och det helvete de måste genomlida (klicka här för info om hur man kan göra en insats för att hjälpa). Den galna kristna evangelisten Pat Robertson påstår att jordbävningen beror på att haitierna har ingått en pakt med djävulen; man tror inte sina öron. Man kan bli ateist för mindre. Som tur är finns det andra amerikaner som agerar på ett mer konstruktivt och rationellt sätt - Obamas insatser är berömvärda.
Har också följt EU-parlamentets utfrågning av de blivande kommissionärerna för miljö (Janek Potocnik) och klimat (Connie Hedegaard). Potocnik gjorde i mina ögon ett sympatisk men sakfrågemässigt ganska blekt intryck, medan Hedegaards briljerade med kompetenta, engagerade och vägvinnande svar. Båda kommer utan tvivel att godkännas av parlamentet.
Har tidigare bloggat om superstjärnors samhällsengagemang (t.ex. Madonna). Igår såg jag "Avatar" på Kinopolis i Bryssel (nu när ordförandeskapet är över finns det plötsligt lite tid att gå på bio igen) och funderade efteråt på vita dukens roll i den moderna civilisationens utveckling.
Avatar är en mycket underhållande och välgjord film; vacker, rörande och spännande. Men den är mer än bara förströelse och verklighetsflykt, med ett tydligt politiskt miljö- och anitimperialistiskt (eller antiamerikanskt om man så vill) budskap. Storyn utspelar sig år 2154, och jorden beskrivs som "förstörd" och "inte längre grön". Pandora, den värld som människan nu försöker exploatera och kolonisera, är tvärtom oförstörd, bedårande vacker och med en formidabel (men delvis skrämmande) biologisk mångfald. Dess intelligenta urbefolkning - Na'vi - lever i nära harmoni med naturen, och jagar t.ex. efter principen "a clean kill" och ber bytet om ursäkt när det har nedlagts. Expeditionens vetenskapsmän registrerar dessutom ett mystiskt men vetenskapligt mätbart kommunikationsnätverk mellan de enorma träden och allt annat levande, vilket för tankarna till "Gaia"-teorin (företagsrepresentanten och soldaterna skrattar rått åt detta - "it's only trees, goddammit!").
Regissören James Cameron, tidigare är mest känd för "Titanic", parodierar människans rovgirighet och det kapitalistiska systemet; målet för expeditionen är att utvinna en sällsynt mineral (träffande nog kallad "unobtainium") som råkar finnas rakt under urbefolkningens hemstad, och den cyniska representanten för gruvföretaget som finansierar projektet konstaterar kallt att visserligen kan det se illa ut att döda infödingar, men det finns saker som är värre - "negativa kvartalsrapporter för aktieägarna". Koloni-basen liknar Ruhr-området på 80-talet, och bolagets enorma gruvmaskiner skövlar hänsynslöst allt i sin väg i sin jakt på den sällsynta metallen. Till råga på allt gör de medföljande legosoldaterna allt för att undvika en diplomatisk lösning på den hotande konflikten, och den parodiskt hårdföre befälhavaren argumenterar för att bekämpa "terror med terror", genom "pre-emptive strikes". Känns ordvalet igen? Allegorin med dagens globala konflikter är träffande.
Bortsett från de miljöfilosofiska aspekterna så är också själva filmtekniken värd att kommentera - dels de avancerade datoranimeringarna (både Na'vi-folket och den fascinerande djur-och växtvärlden på Pandora är oerhört verklighetstroget gjorda), men kanske framför allt det nya 3D-formatet. Vissa jämför 2D/3D med tekniksprånget mellan stumfilm till ljudfilm eller svartvitt till färg, och jag är beredd att hålla med. 3D-tekniken i Avatar är inget annat än ett stort tekniskt genombrott och jag gissar att 3D på bio kommer att vara standard inom 5-10 år om inte förr.
Frågan jag ställer mig: är hollywoodfilmer som denna en avspeglig av samhället eller kan de bidra till att förstärka sammhällsströmningarna i en viss riktning?
Förmodligen både och. Det är ingen slump att så många filmer med ett underliggande miljötema har givits ut de senaste åren; Waterworld där jorden är täckt av vatten pga av ett havererat klimat, Erin Brokowich som stämmer miljöförstörande företag, The day after tomorrow om skenande klimatförändringar och (den urusla) The day the earth stood still om utomjordingar som ser mänskligheten som ett virus som måste förintas. Bara för att nämna ett fåtal.
Alla Hollywoodfilmer drivs förstås av vinstintressen, och filmer med miljötema produceras förstås för att de antas intressera en allt större publik. Samtidigt är det svårt att tro att också de som lockas se dessa filmer av andra skäl (sannolikt flertalet) inte påverkas av filmernas budskap. Cameron har själv erkänt att detta är en målsättning med Avatar.
Själv tror jag att denna typ av filmer faktiskt kan bidra till att mobilisera den miljöinsikt och drivkraft som krävs för för att förbättra vår miljö. Sannolikt effektivare än många andra projekt för ökad miljömedvetenhet. Den vita duken är en av de många pusselbitar som behövs för att gemene man ska ändra livsstil - eller åtminstone acceptera långtgående miljöpolitiska beslut.
Här och här kan man läsa intressanta recensioner av Avatar på samma tema. DN:s cyniska recensent är inte lika övertygad, men så har han också helt missat att filmen bör ses i 3D...
Yngsta grabben (nu två och ett halvt) undrade nyss om någon hade "ont i bollibompan"? Vet inte riktigt vad han menade, men det låter faktiskt lite snuskigt på något vis.
Idag första dagen på kontoret; prioritet nr 1 var att städa skrivbordet och hyllorna vilket inte gjorts på minst ett halvår, prio 2 var att få grepp om spanjorernas ordföranskapsprogram. Redan imorgon på årets första Corepermöte ska man diskutera hur EU ska gå vidare under våren för att följa upp Köpenhamnsmötet.
Har nu summerat antalet övertidstimmar under det svenska ordförandeskapet: 163,5 timmars övertid sammanlagt - faktiskt lågt räknat (och då har jag flera kollegor som har råkat ännu värre ut). Nu är det nog med övertid på ett tag!
Under 2010 väntas biologisk mångfald framträda som ett hett politiskt ämne. Jenny Jevert har ett intressant inlägg i dagens DN om detta. Hon har helt rätt i att utmaningen framöver inte handlar om att avsätta fler och större naturreservat, utan att anpassa vår markanvändning och samhällsstruktur för att minska utarmningen av den biologiska mångfalden. Ingen lätt utmaning. Återkommer framöver till hur det spanska ordförandeskapet kommer att driva denna fråga. Själv ledde jag i december förhandlingar om denna EU-ministerdeklaration, som kommer att ligga till grund för det fortsatta arbetet.
Noterar också med intresse den hätska debatt som har blåst upp nyligen om vargjakten i Sverige. Från Brysselhorisonten blir det intressant att se om debatten också kommer att uppmärksammas på EU-nivå, och hur EU-kommissionen kommer att hantera den anmälan som Naturskyddsföreningen nu har gjort.
Andreas Carlgren skriver idag på DN debatt om hur han vill stärka det globala klimatarbetet framöver. Han beskriver hur de små ö-nationerna som sannolikt drabbas värst av klimatförändringen övergavs av den egna u-landsgruppen G77 i Köpenhamn, och talar övetygande om behovet att nu pröva "alternativa vägar" parallellt med FN-spåret. Särskilt viktigt är att Kina och USA, som utmärkte sig för att sakna den nödvändiga politiska viljan i Köpenhamn, ska bli mer ambitiösa.
Jag är också övertygad om att det kan krävas nya sätt att nå framgång i klimatarbetet, kanske någon form av "coalition of the willing" av länder som är beredda att gå längre och inleda ett intensivare samarbete i form av t.ex. en gemensam utsläppsmarknad och tekniksamarbete. Det förutsätter dock att alla stora utsläppsnationer, inkl i synnerhet USA och Kina, deltar.
Vilket kan vara lättare sagt än gjort. Bland det som jag själv fann mest förvånande i rapporteringen från Köpenhamn var att EU inte fick den centrala roll som alla förväntade sig och som vi hade förberett så noggrannt i Bryssel. Den svaga slutdeklarationen, "The Copenhagen Accord", förhandlades av USA, Kina, Indien, Braslien och Sydafrika; EU deltog alltså inte i dessa diskussioner. Även Carlgren framhåller att EUs förhandlingsstrategi, med förhandlingskortet att gå från -20% till -30% om andra åtog sig motsvarande utsläppsminikningar som central utgångspunkt, fallerade.
Frågan är dels vad som kan få USA och Kina att öka sin ambitionsnivå, dels hur EU ska kunna bidra till detta. Kanske kan en framgångsrik behandling av det liggande lagförslaget om klimatåtgärer i USA bidra till att de intar men mer framskjuten hållning framöver. Vad som krävs för att Kina ska ändra inställning är dock mer svårtippat, liksom EU:s roll i detta.
Idag har spanjorerna formellt tagit över EU-rodret för det närmsta halvåret (återkommer senare med lite personliga reflektioner om hur det egentligen gick för Sverige som EU-ordförande).
Kontrasten mot ordförandeskapshetsen innan julhelgen känns nästan löjligt stor. Möjligen kommer det att kännas annorlunda när jag travar in på kontoret igen nästa vecka, men just i detta nu saknar jag inte ordförandeskapet ett spår.
Jag kan konstatera hur SKÖNT det att få vila ut ordentligt; att endast fokusera på att umgås med familjen (jösses vad ungarna har utvecklats!), pyssla med jul- och nyårsstök, laga mat, promenera och läsa böcker (just nu ”The Audacity of Hope - Thoughts on Reclaiming the American Dream” av Barack Obama; kan varmt rekommenderas) - det är livskvalitet.
Inlägg
