För alla svenskar som jobbar med EU-frågor är dagen desto mer unik; från och med kl 10 i förmiddags sitter det en svensk i varenda ordförandestol i Bryssel. Svenska arbetsprogram skickas ut, prioriteringarna presenteras, och blå-gula ordförandeskaps-slipsar och skarfar delas ut till kollegorna. Rådsbyggnaden är nyutsmyckad med svenskt konstglas och specialdesignade pinnstolar och små bord i form av huggkubbar – påfallande trivsamt och harmlöst (om än kanske också lite tråkigare) i jämförelse med tjeckernas konst-debackel iscensatt av den kontroversielle konstnären David Cerny...
Överallt träffar man leende kollegor som hälsar, lyckönskar, ställer frågor… Förväntningarna tycks vara enorma – alla utgår automatiskt från att Sverige ska genomföra ett synnerligen väl organiserat, högeffektivt och framgångsrikt ordförandskap. Sverige ska bli räddningen för EU, och visa vägen ut ur både den ekonomiska krisen och ur klimatkrisen – och därtill (kanske) få ett nytt EU-fördrag på plats.På miljösidan hade vi en formell ppt-presentation i miljöarbetsgruppen i morse, som också fick ett varmt välkomnande. 15 minuter innan mötet insåg vi att de sedvanliga små ordförande-presenterna (slips och skarf) inte skulle räcka till alla. Frågan löstes efter några telefonsamtal, som tur var (annars hade kanske välkomnandet blivit kyligare).
Presentationen drabbades också av datorhaveri inte mindre än två gånger om. Till slut insåg vi varför; sladden var urdragen. Ibland kan små enkla missar få stor betydelse.
En del ordförandekollegor ser redan lätt stressade ut; redan har den första oplanerade krisen uppkommit. Det har varit statskupp i Honduras och EU måste enas om gemensamma budskap och åtgärder - lättare sagt än gjort.
Många beskriver ordförandeskapet som en berg-och-dalbana som, när den väl sätter igång, bara rullar på - i ett allt mer frenetiskt tempo. Enda sättet att inte ramla ur är att hålla sig kvar i vagnen.
Idag har vagnen börjat rulla. Frågan är om man är tillräckligt fastspänd.
Inlägg
