Gentlemen’s Agreement

En viktig princip för de flesta länder i EU är att kunna förhandla på sitt eget språk. Nästan alla förhandlingsmöten i EU har därför direkttolkning till och från en rad olika EU-språk (i miljöarbetsgruppen finns dock ingen svensk tolkning; jag talar alltså alltid engelska).

I några undantagsfall sker dock mötena utan tolkning alls, när ordförandelandet (för närvarande Frankrike) har klantat till det och dubbelbokat tolkarna eller liknande.

När detta inträffar brukar man tillämpa en regel som kallas för ”Gentlemen’s Agreement”, som innebär att man får tala vilket språk man vill, så länge man inte använder sitt modersmål. Detta för att inget land ska få en orimlig fördel av att det saknas tolkning.

Gentlemen’s Agreement kastar de vanliga spelreglerna över ända i mötesrummet. Nästan all dokumentation är på engelska, och de engelskspråkiga kollegorna (från Storbritannien och Irland) har därför normalt sett en klar fördel. Nu får istället länder som t.ex. Sverige, Finland och Estland en liten fördel eftersom vi är vana vid att förhandla på vårt andra-språk.

Igår var jag på just ett sådant ”tolk-löst” möte. Så när mina engelskspråkiga kollegor tog till orda blev de bryskt avbrutna av den franska ordföranden, som (på engelska) bad dem att sluta tala engelska. Särskilt min irländske kollega blev ställd av detta och tappade helt målföret. Britten fick ur sig några brutna och obegripliga fraser på franska, med obetalbar brittisk accent.

Hela incidenten väckte stor munterhet runt bordet.

Det säger också något som språkets makt. Om man inte kan uttrycka sig ordentligt, så har man inte en chans att få gehör. Och det gäller ju inte bara i EU-förhandlingar. (Om språkets makt har jag skrivit tidigare i min Kap Verde-blog.)