Efter två veckor som gräsänkling, har nu äntligen resten av familjen anlänt. Jag blev förundrad över hur mycket lillgrabben, som fyllde ett år för två veckor sedan, har utvecklats på de två stackars veckor vi har varit ifrån varandra. Han har bl.a. lärt sig att be om mat (="namnamnam"), skaka på huvudet för att neka och nicka för att jaka, och igår tog han sina första stapplande steg.
Det finns, tycker jag, en intressant filosofisk vinkling på dessa första trevande steg.
Han har nämligen sedan flera månader utan problem kunnat stå upp stabilt, men utan att insé att han faktiskt också kan ta sig fram på detta sätt. Istället har han valt det säkra före det osäkra: att gå ner på knä från stående läge och krypa fram.
Dvs: egentligen KAN han gå - han vet bara inte om det än. Ungefär som humlorna alltså - fast tvärtom.
Det som slår mig är att detta förhållningssätt ofta fortsätter genom livet: Vi KAN egentligen, men vi TROR inte att vi kan. Eller vågar inte. Detta går igen överallt, också i miljöpolitiken. Det som en gång var omöjligt - skatteväxling, handel med utsläppsrätter, substitutionsprincipen, you name it - är en dag plötsligt självklart och enkelt.
Bättre då att göra som humlan - kasta sig ut i luften, utan att veta att det egentligen inte borde gå att flyga.
Inlägg
